Anonym (Kvinna30+) skrev 2021-05-24 17:05:53 följande:
Okej,
Alla gör som de vill...
Men jag vill bara säga att jag blev bedragen i mitt första samboförhållande, och trots att min dåvarande höll tyst om det i närmare tre (3) år, så hade jag känt på mig att något inte stod rätt till.
Jag trodde verkligen inte att han hade varit otrogen, jag litade ju på honom och vi hade pratat "öppet" om sådant (han hade ljugit mig rakt i ansiktet). Till slut kunde han inte leva med lögnerna och berättade självmant för mig om allting. Jag hade svårt att tro honom!! Först. Men när jag funderade på allting de kommande månaderna så fick alla konstiga gamla minnen och känslor en logisk förklaring.
Hans oärlighet hade jag upplevt som någon slags kyla, men jag hade misstolkat den. Hade aldrig tvivlat på hans ord eller trohet. Utan trodde bara att han inte älskade mig, att den "kylan" jag upplevde berodde på mig. Att jag gjorde något fel...
Så alla ni som tycker att man ska bita ihop och hålla tyst om otrohet kan fundera på detta! Mycket kommer fram ändå, i kroppsspråk eller andra förnimmelser...
Dessutom förlät jag honom till slut. Och vårat sexliv fick ett otroligt uppsving, eftersom jag kände mig tänd av tanken på att han hade knullat en annan och dessutom ärad över att han berättade sanningen för mig. Jag kände mig mer värd som fick dela allt det med honom.
Vårt förhållande tog sedan slut av andra orsaker, bl.a. att han inte kunde hålla sig till sanningen i fortsättningen heller...
Hej,
Jag tror att mitt beslut är det bästa för mig, min partner och min familj, jag har verkligen tittat på detta ur flera perspektiv, och jag tror jag vet varför det hända från första början också.
Jag vet att det är moraliskt förkastligt det jag gjort, men det går inte att göra ogjort, och jag får helt enkelt leva med det. Jag har inga problem att bära hemligheten så sett, men jag förstår vad du menar. Mitt beslut är helt grundat i hur jag själv skulle vilja ha det om det vore ombytta roller.
Rätt eller fel, tiden får utvisa det.