Hur berätta om otrohet?

Nä och sen ska man ju aldrig säga aldrig...

Återigen så behöver vissa påminna sig om, och ta till sig sanningen, att TS man, barnen, familjen, vänner, arbetskamrater och alla andra människor i hela värden kommer att gå vidare som om inget hade hänt.

TS man känner inte av något svek eller att hon har ljugit för honom.

Om han, som vissa påstår, lever i en lögn så är han helt opåverkad, han vet ingenting, och han har fått förutsättningar att fortsätta leva livet precis som om inget har hänt.

Visst kan man ifrågasätta handlingen beslutet som TS tog när hon valde att vara otrogen. Men det är gjort och går inte att ändra. Det blir inte ogjort och hon blir inte mindre otrogen av att berätta. Och man kan ifrågasätta TS beslut att inte berätta.  

Men faktum är att TS beslut att inte berätta gör att för man och för barnen fortsätter livet precis lika som tidigare.

I realiteten har TS genom att inte berätta besparat dem från svåra känslor, de är besparade från all sorts påverkan och hon har genom sitt beslut att inte berätta besparat familjen och sin man från att uppleva ett katastrofläge.

TS har i den här situationen genom sitt beslut tagit ansvar för och säkrat att bespara sina nära och kära från något som kunnat leda fram till svåra följder och svåra känslor, som hade kunnat bli till livslångt lidande.

Fortfarande gäller den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.

Jag förstår att det rent känslomässigt är svårt att köpa av vissa som är helt förblindade av sina känslor och inte klarar av att hantera sanningen, inte ens den allra enklaste och historiskt etablerade sanningen.

Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.

Det spelar ingen roll att vissa försöker ändra på förutsättningarna, börjar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang, om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad jag eller ni tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.

Sanningen går ändå inte att rucka på.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt.

Om man får reda på det!

Självfallet vore det bäst (i de flesta fall?) om otrohet aldrig var förekommande. Men nu vet vi alla att otrohet är vanligt, eller åtminstone relativt vanligt. Ingen av oss kan blunda för att i verkligheten förekommer otrohet.

Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Hej,
Det verkar som att mitt beslut togs emot likt fotogen på eld. 
Jag hade förlåtit, det hade jag, dels för att jag älskar min sambo, och även för att jag älskar mina barn och vill ge dem en trygg uppväxt.

Men oavsett, så är det jag kommit till insikt i, att jag hellre hade gått ovetandes, och framförallt om det vore som i mitt fall, en engångsföreteelse, så hade jag hellre varit ovetandes.

Det handlar inte om att jag inte har modet eller lever med en skuld som innebär att jag kompenserar i allt. Alla har vi skulder i mycket, och de är betyder inte att allt måste betalas tillbaka.

Jag bedömer risken att min motpart i målet kommer berätta, då han har lika mycket att förlora på det. 

Vem vet, det kanske jämnar ut sig i framtiden, kanske är jag som blir bedragen och går ovetandes med det i livet, vilket jag faktiskt kan leva med. 

Sanningen brukar komma fram på ett eller annat sätt och då kommer mannen (och barnen) att bli helt knäckt, inte bara för att hon har varit otrogen utan också för att hon har ljugit om det och fört honom bakom ryggen. Han kommer aldrig mer att lita på henne.

Kan man bli mer knäckt av vetskapen om att man blivit bedragen? Nog är det själva otroheten som är problemet. Att inte berätta gör inte brottet mer allvarligt och jag tvivlar starkt på att den bedragna blir mer knäckt för att inte fått vetat det illa snabbt.

Nja, inte bara otrohet utan lögner och manipulation. Att få veta genom luskande eller av någon annan än partner själv gör det klart värre.

Jag lever efter mitt eget ordspråk: Om man aldrig ljuger, behöver man aldrig komma ihåg vad man har sagt.

Sanningen brukar komma fram på ett eller annat sätt och då kommer mannen (och barnen) att bli helt knäckt, inte bara för att hon har varit otrogen utan också för att hon har ljugit om det och fört honom bakom ryggen. Han kommer aldrig mer att lita på henne.

Nej.
Om du bara läser den här tråden eller om du bryr dig om att öppet tänka efter ett litet ögonblick så förstår du att ditt påstående är fel och saknar grund. 

De otrohetsaffärer du får reda på, de som blir kända, de som det skrivs om eller pratas om är självfallet de fall där det kommer fram.
Men alla de fall där sanningen aldrig kommer fram, alla de fall som förblir okända eller inte blir avslöjade på något sätt, alla dessa fall känner du inte till.
Med en enkel sannolikhetsbedömning kan man konstatera att i de flesta fall kommer sanningen INTE fram.

Undersökningar visar att otrohet är relativt vanligt, särskilt sett över tid.
Om du och vi är ärliga med oss själva så tyder allt på att otrohet är mycket vanligare än bara de fall som blir avslöjade eller där sanningen kommer fram.
Alltså brukar inte sanningen komma fram förr eller senare.

I de fall som blir avslöjade kan man räkna med att den avslöjade har varit slarvig eller klantig, eller har haft viljan att själv få bli avslöjad eller helt enkelt har varit mycket slarvig och struntat i vilket.
Terapeuter och andra som yrkesmässigt arbetar med sådana här frågor brukar ofta säga att den som blir avslöjad oftast vill bli avslöjad. Det kan vara en medveten eller omedveten underliggande önskan.

Ja, det händer rätt ofta att sanningen kommer fram.
Nej, sanningen brukar i de flesta fall inte komma fram.

Den som väljer att vara otrogen bestämmer i stort sett själv om den vill bli avslöjad eller inte. Bestämmer i stort sett själv om det någonsin ska komma fram, eller inte. Rent krasst är det är mest bara en fråga om att vara klok, använda rätt metoder och vara noggrann så kommer det inte fram, vare sig förr eller senare.

Återigen så behöver vissa påminna sig om, och ta till sig sanningen, att TS man, barnen, familjen, vänner, arbetskamrater och alla andra människor i hela värden kommer att gå vidare som om inget hade hänt.

TS man känner inte av något svek eller att hon har ljugit för honom.
Om han, som vissa påstår, lever i en lögn så är han helt opåverkad, han vet ingenting, och han har fått förutsättningar att fortsätta leva livet precis som om inget har hänt.

Visst kan man ifrågasätta handlingen beslutet som TS tog när hon valde att vara otrogen. Men det är gjort och går inte att ändra. Det blir inte ogjort och hon blir inte mindre otrogen av att berätta. Och man kan ifrågasätta TS beslut att inte berätta.  

Men faktum är att TS beslut att inte berätta gör att för man och för barnen fortsätter livet precis lika som tidigare.
I realiteten har TS genom att inte berätta besparat dem från svåra känslor, de är besparade från all sorts påverkan och hon har genom sitt beslut att inte berätta besparat familjen och sin man från att uppleva ett katastrofläge.
TS har i den här situationen genom sitt beslut tagit ansvar för och säkrat att bespara sina nära och kära från något som kunnat leda fram till svåra följder och svåra känslor, som hade kunnat bli till livslångt lidande.

Fortfarande gäller den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.

Jag förstår att det rent känslomässigt är svårt att köpa av vissa som är helt förblindade av sina känslor och inte klarar av att hantera sanningen, inte ens den allra enklaste och historiskt etablerade sanningen.
Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.

Det spelar ingen roll att vissa försöker ändra på förutsättningarna, börjar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang, om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad jag eller ni tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.
Sanningen går ändå inte att rucka på.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt.
Om man får reda på det!

Självfallet vore det bäst (i de flesta fall?) om otrohet aldrig var förekommande. Men nu vet vi alla att otrohet är vanligt, eller åtminstone relativt vanligt. Ingen av oss kan blunda för att i verkligheten förekommer otrohet.
Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.