Hur berätta om otrohet?

Ja, om du går tillbaka och läser hela inledningen trådstarten så står där bl a:
"Hur fasiken berättar jag, 
och har familjen i behåll?"

Dessa två saker ger ju utrymme för diskussioner med många vinklingar,

bl a samtal om ifall hon kan ha familjen i behåll bäst genom att berätta eller genom att inte berätta,

och tillsammans med de kompletterande inlägg som TS löpande har gjort så har det lett fram till ganska omfattande samtal och resonemang.

Man gör väl aldrig klokt i att i någon tråd, eller i något sammanhang, begränsa sig till att enbart läsa rubriken?

Men det stod klart från början att ts ville berätta. Hon trodde inte hon skulle kunna leva med skulden/skammen/det dåliga samvetet.
Om hon skulle berätta... är, hur hon skulle kunna ha familjen kvar en bisats.
Ingen kan svara på den saken, eftersom ingen kan förutspå hur mannen reagerar.

TS, låt dig inte provoceras till att skriva i tråden. Om du känner att du har viktigare saker att tänka på och att ägna dig åt så strunta i dem som bara försöker provocera dig till att få igång diskussioner, och för att få chansen att racka ner på dig och att få hänga dig.

De medlemmar i tråden som har gått till personangrepp borde verkligen skämmas för när de så uppenbart saknar egen förmåga att skilja på sak och person så borde de inte ens skriva ett enda inlägg i någon enda tråd.

En sak är säker: Vilken terapeut som helst är en bättre samtalspartner och kan ge dig bättre råd än vad några inbillade "experter" i en tråd på FL någonsin kan.

I den situation som du har försatt dig i så har du har övervägt allt så gott du kan och du har fattat ditt beslut för att efter bästa förmåga säkerställa att inte riskera att förstöra er familj och din relation till din man, minimerat risker för att barnen ska ta skada och för att inte ställa till med några andra problem.

Det beslut du har fattat är inte unikt utan snarare med stor sannolikhet rätt vanligt. 
Oavsett vad olika tyckare skriver i denna tråden och i andra sammanhang så är det högst sannolikt att många otrogna klarar av att gå vidare både med kärleken och med familjelivet utan att otroheten överhuvudtaget kommer fram, vare sig i närtid eller i framtiden.

De som blivit utsatta för otrohet utan att veta något om det går givetvis vidare i livet helt opåverkade.
Med allra största sannolikhet är det ett rätt så vanligt scenario ute i verkligheten.

Ditt scenario och ditt beslut är sannolikt rätt så vanligt och i din situation så tror jag att du har fattat bästa möjliga och helt rätt beslut. Förhoppningsvis är du idag med dina erfarenheter en klokare och mera ansvarstagande person till nytta och glädje för familjen, din man, för barnen och många andra.

Jag önskar dig och din familj all lycka i framtiden 

Jag påstår inte att du har fel.

Men läs gärna en gång till det jag skriver ovan (läs gärna flera gånger om du behöver, och sträva efter att ha en neutral inställning för att öppet skaffa dig en uppfattning om innehållet.)
Det är mycket tydligt att inte heller jag har fel. För i trådstarten står det om två saker och TS har också redan i tidiga inlägg gjort tydligt att det finns minst två saker att diskutera.

Om du har bara en liten gnutta goda avsikter (???) så tycker jag absolut inte att du kan hänga TS, eller någon annan i någon tråd, bara pga ordvalet eller kommatecknets placering i trådstarten.
Även du bör väl klara av inse att trådens ämne är mycket viktigare för TS och för alla som skriver i tråden än var t ex ett ord eller ett kommatecken är placerat?

Man behöver knappast vara psykolog för att förstå att det är fel att bedra och ljuga för sin älskade.

Hur ska du agera om det kommer fram ( för det tror jag att det skulle kunna göra)?

En dag kom min kompis 2 barn hem från skola och grät. Dom hade, av andra barn fått till sig att deras mamma var otrogen. Barnen som hade berättat detta hade fått reda på detta av sina föräldrar vid middagsbordet kvällen innan. Behöver jag säga att barnen blev helt knäckta? Sen va det ju makens tur att få reda på det för nu gick det ju inte längre att hymla. Det blev skilsmässa.

Jag har varken onda eller goda avsikter med något inlägg what so ever.
Försöker bara förstå hur man resonerar, eller kan, så onödigt, sätta sig i ts speciella situation, nykter, över/efter en fika på stan, med fam. och barn i potten.

Reaktionen på dina inlägg däremot, eller för den delen Blueskillens, beror på att ni har ett fruktansvärt nedlåtande sätt...

Ni talar sanning..
Vi ljuger...
Vi är moralkärringar..
Vi skall läsa om...från början...RÄTT
Vi är samma användare med olika nic
Ts, låt dig inte provoseras av inbillade experter
osv

Ett "upper lip" beteende som gränsar till härskarteknik, och bidrar stort till svaren ni får. Men du är ju lärare enligt tidigare tråd, så det är väl så du bankar in kunskap i dina elever

Och nu är jag inte intresserad av att varken svara eller kommentera dina eller Blueskillens inlägg mer, det blir bara löjligt, och har inget med ts att göra.

Oj, det var ett känslosamt inlägg från dig. Om man säger så här, jag tycker inte att något är värt att kommentera på annat sätt än att jag bekräftar självfallet att du har rätt till dina åsikter.

Men klarade du inte, eller ville inte, att svara på min enkla fråga:
Tycker du inte att trådens ämne är mycket viktigare för TS och för alla som skriver i tråden än var t ex ett ord eller ett kommatecken i trådstarten är placerat?

Fast jag håller med FYI, hur gick detta till?

1:
Ni möts upp på en fika på stan - Ex ber dig följa med hem till honom - du hänger villigt på ...och oj hoppsan du blev förförd.
Förvisso oplanerat men varför sätta sig i den situationen att på tu man hand följa med hem till ett Ex, är det inte att utmana ödet lite?

2:
Ni möts hemma hos Ex för en fika - du går i hemlighet dit -  ...och oj hoppsan du blev förförd. 
Om detta är fallet så ringer mina varningsklockor lite, är det verkligen helt oplanerat då?
Eller har man medvetet/undermedvetet en baktanke om att nåt mer kan hända?

Tror inte du outar för mycket genom att svara på detta