Ni korta män

Suck, som vanligt är det undantagen som ropar högst.

Det sitter lång inne för kvinnor som grupp att erkänna att de har ytliga preferenser precis som män. Man hör dock ofta att män är utseendefixerade men det är kvinnor också. Att vara ärlig och erkänna detta gör dig mänsklig och inte ond som många tycks tro. 

Den mest irriterande floskeln är att det är insidan som räknas. Det signalerar bara total brist på självinsikt, inget annat.

Sedan undrar jag var den förbannade floskeln som dykt upp på senare tid "jobba med sig själv" kommer ifrån?

Kvinnor behöver aldrig "gilla läget". Allt går att fixa även om det kostar och gör ont.

Män som grupp behöver gilla läget i två fall. Kortväxt och/eller liten penis. Detta går för en mycket liten grupp män kompensera via Pengar Makt Status.

Ja det finns möjlighet att få 1-2 cm längre penis när det hade behövts 5-10 cm mer och är dessutom förenat med stora risker vilket gör att det är extremt ovanligt.

Jag förutspår att det företaget som kan erbjuda riskfria penisförstoringar skulle tjäna mer än hela den sammantagna sportbilsindustrin (som förmodligen skulle minska drastiskt. Att inget företag lyckats säger nog en hel del om hur svårt det är. Även om du erbjuder en miljard för en stor penis är det bara att "gilla läget".

Man kan bli marginellt längre via operation (basketspelare har lika långt träningspass som fotbollsspelare) men det är också extremt ovanligt beroende på riskerna.

Varför skall män acceptera kvinnor som grupp "som de är" när inte kvinnor som grupp gör motsvarande eftergift för män?

Istället försöker kvinnor som grupp normalisera att de "har kurvor" när det egentligen handlar om dålig karaktär. Sjukdomsrelaterad fetma är naturligtvis undantagen. Att vara överviktig är både en stor risk för dig själv men också en stor kostnad för samhället.

Alla undersökningar om längd får ungefär samma resultat. Att det spelar stor roll för kvinnorna.

Dom kan sänka sina krav. Gå på tjocka/feta/fula kvinnor som inga andra män vill ha.

Dejting är en summa av alla egenskaper. Som kort kan du kompensera genom att vara populär, kändis , rik osv.

Dom kan sänka sina krav. Gå på tjocka/feta/fula kvinnor som inga andra män vill ha.

Dejting är en summa av alla egenskaper. Som kort kan du kompensera genom att vara populär, kändis , rik osv.

Det verkar ju inte bara vara din längd som är ett problem

Jag anser att det här väger tyngre än några kvinnor i din bekantskapskrets:

Women want taller men more than men want shorter women

https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0191886913000020

Demografin oroar. Det är inte bara arbetslösa unga män som har svårt att hitta någon att bilda familj med. Även i det motsatta hörnet av äktenskapsmarknaden växer en grupp ofrivilliga singlar: kvinnliga akademiker.

Kvinnor har i alla tider letat efter män med högre social status än de själva, i dag betyder det längre utbildning och högre lön. Men kvinnor är överrepresenterade i dagens och framtidens akademikerkullar. Många akademikermän gifter sig lika gärna med kvinnor utan högskoleutbildning, och de kan, i avsaknad av biologisk klocka, ta god tid på sig att hitta den rätta. Därför saknas det lämpliga makar till många heterosexuella kvinnor som efter avslutad universitetsutbildning längtar efter att gifta sig och få barn.

Den ofrivilliga ensamheten ökar. Alltfler kvinnor kommer skaffa barn på egen hand ? inte för att de föredrar det utan för att de inte hittat någon matchande barnafader. De som inte kan tänka sig den lösningen kommer helt enkelt aldrig få de barn de önskade sig.

Akademikerkvinnor riskerar bli barnlösa

Jag har läst ganska många artiklar på det här temat nu. Alla slutar i harm eller pessimism och defaitism. Var, undrar jag, var är normkritiken när man behöver den? Vad är det som säger att kvinnor måste springa omkring och leta efter högstatushanar? Vad ska vi med all välfärd, jämställdhet och individualism om vi ändå beter oss som honapor drivna av instinkter? Nej, natur och gener och hjärna och allt det där kan inte bara ignoreras. Men de slutsatser vi drar av den mänskliga historien, kan de möjligen omprövas en aning?

Om jag utifrån egen erfarenhet, väninnors berättelser, litteratur och populärkultur får gissa lite, skulle jag säga att för många akademikerkvinnor är faktiskt inte status och inkomst det avgörande, inte egentligen. Det är däremot pålitlig karaktär, kulturella intressen och förmågan att föra intressanta samtal. Jag kan här och nu avslöja att ett antal högskolepoäng och ett så kallat kvalificerat arbete inte är en garanti för något av detta.

Samtidigt finns det i föreställningen om unga, manliga icke-akademiker något vi kan kalla ?de låga förväntningarnas klassförakt?. Det som säger att elektriker, montörer, väktare, takläggare, butiksbiträden, svetsare och lastbilschaufförer självklart bara ägnar fritiden åt träning, sport, fest eller datorspel. Självklart ser de bara actionfilmer på Netflix, självklart åker de bara på själlös charter, självklart älskar de bilar och är helt ointresserade av storslagen natur.

Är det verkligen så? Och om det verkligen är så, måste det förbli så?

Klassförakt mot arbetarmän

De flesta män med arbetaryrken kan läsa flytande, och äger komponenterna till ett fungerande inre liv. De behöver inte helt plötsligt skaffa säsongsbiljett till Kungliga Operan och låtsas längta efter premiären av La traviata, men inget hindrar dem att emellanåt plocka upp en bok och läsa lite skönlitteratur. Kanske googla fram en recension, se vad någon annan har tyckt. Eller börja prenumerera på en dagstidning. Inget hindrar dem att välja bort Ibiza och åka till Rom i stället, eller till Köpenhamn och gå på ett museum innan öldrickandet inleds.

Akademikerkvinnor borde rannsaka sitt reflexmässiga parningsbeteende, och fler män med arbetaryrken kanske kunde pröva det kvinnor i alla tider har ägnat sig åt: att försöka göra sig lite mer intressanta. Jag ser bara fördelar med att vi börjar gifta oss lite mer kors och tvärs i det här samhället.