Varför är du emot elektiva snitt, egentligen?

Antog att de som önskade sig planerade snitt gjorde det pga en anledning annan än slippa "bli slapp", det känns väldigt mycket som någon slags myt. Okej, finns säkert någon Någon gång som haft det som orsak, men ställer mig mycket tveksam till att det är en vanlig anledning.

Om det finns bm's med erfarenhet av att prata med rädda kvinnor får ni gärna berätta vad er uppfattning om frågan är?

Om man inte är rädd/orolig inför en vf så är det ju mycket jobbigare att gå igenom processen att få ett snitt istället för att glida med strömmen (om man får säga så). Med det menar jag att en vf är det förutsatta och vård etc utgår från att det är sättet du iaf ska börja din förlossning på, du måste ju aktivt ta "fighten" för ett ks. Dessutom är det så sjukt att tycka att en kvinna måste skadas och/eller lida fruktansvärt innan hon får be om ett snitt!

Från det jag läst, har läst väldigt mycket men är trots allt inte vårdutbildad, så vill ju i stort sett den absoluta majoriteten ha en vf och majoriteten av de som önskar ks är omföderskor. Iom det har jag svårt att se att vården skulle bli än mer överbelastad. Tycker alla ska ha möjlighet att prata om förväntningar och rädslor inför en födsel, för att sedan få saklig, ovinklad information.

Ett ks innebär ju ändå ett ärr över buken, där det inte sällan blir överhäng, nervpåverkan etc etc. Om det känns lättare att hantera än en underlivsförändring så säger väl även det något om hur en vf skulle kunna påverka en negativt?

Slutligen tycker jag det är hemskt när man uttalar sig negativt, eller rent av elakt, gentemot personer som gjort ett annat val än sig själv. Det här är ändå ett känsligt ämne och inte lätt att höra nedsättande kommentarer oavsett om man önskat sig ett ks eller upplevt förlossningsskador!

Så fint skrivet. 

Jag är i processen nu och kan säga att det är fruktansvärt utmattande. Och då har jag ändå träffat förstående och snäll personal.

Jag önskar jag inte haft min fobi och sluppit dessa veckor av ångest, sömnsvårigheter och att behöva vända ut och in på mig själv inför främlingar. Men nu är det så och jag är glad att möjligheten att få hjälp finns. Att någon kan förstå, och bemöta mig på det sätt som jag kommer klara av att hantera. 

Det här är inget man gör för kul. Samtidigt är det ingenting jämfört med tanken på en vf för mig. 

För att få ett perspektiv på detta (om du orkar) så antar jag att det inte är för att du är rädd att bli slapp där nere som du vill ha snitt? Vad är du rädd för? Vad gör att du kämpar så för att få ett snitt? Varför är det viktigt för just dig?

Jag är ändå lite nyfiken på hur det fungerar att ha neurotisk fobi för förlossningar (alla är väl ändå lite rädda/nervösa?) och samtidigt vilja ha barn.

Hur funkar det i praktiken?

Låter man sig bli gravid först medan man tänker att man ska kräva snitt och annars gör man en sen abort? Är man beredd att offra barnet om man skulle behöva föda vanligt ändå?

Eller kollar man upp möjligheterna till snitt innan man tillåter sig att bli gravid?

Finns andra saker inom sjukvård eller det dagliga livet en förlossningsfobiker också har fobi för? Tex andra smärtsamma ingrepp? Sjukdomar?

Jag tror att det är avundsjuka kvinnor med trasiga snippor som sitter och gnäller om att ?alla ska föda vaginalt, annars har man minsann inte fött barn!?

Och mitt underliv är som när jag var 18 fast jag är 44.

Det vore intressant att veta var du fått din sjuka människosyn från. Tror du på riktigt att de med riktigt trasiga snippor sitter och hoppas att andra ska få lida av samma sak?!

Man utgår ofta från sig själv.

Om du hade fått HIV, hade du då sett till att smitta så många som möjligt för att fler skulle bli smittade?

Om ditt barn dog i en bilolycka pga kass bilstol, hade du då hoppats att grannens barn som har samma stol skulle förolyckas eller hade du varnat för att just den bilstolen var orsaken till barnets död?

Kvinnor med trasiga snippor är nog dom som är mest måna om att andra ska slippa få samma slutresultat.

PS. Ditt underliv är inte som när du var 18, underlivet påverkas av graviditeten ändå. Och oavsett graviditet eller ej så åldras väl vagina, livmoder och allt i takt med din övriga kropp. Eller tänker du att din snippa är 18 när du är 75 också?

Har du fler kroppsdelar som på något underligt vis stannat i åldrande?

Jag är ändå lite nyfiken på hur det fungerar att ha neurotisk fobi för förlossningar (alla är väl ändå lite rädda/nervösa?) och samtidigt vilja ha barn.

Hur funkar det i praktiken?

Låter man sig bli gravid först medan man tänker att man ska kräva snitt och annars gör man en sen abort? Är man beredd att offra barnet om man skulle behöva föda vanligt ändå?

Eller kollar man upp möjligheterna till snitt innan man tillåter sig att bli gravid?

Finns andra saker inom sjukvård eller det dagliga livet en förlossningsfobiker också har fobi för? Tex andra smärtsamma ingrepp? Sjukdomar?