Gå tillbaka till min fru efter separation?

Intressant att ni på ett halvår har hunnit flytta ifrån varandra,  tagit hand om era 3 små barn, jobbat och samtidigt hunnit dejta andra. Vilken fejktråd.

Kanske att du ska satsa på att bli av med ditt Cannabisberoende? Hur vet du annars vad du vill och vem du är? Bara en stilla undran ingen kritik. Träning är däremot kanon för välbefinnandet. Inga skadliga ämnen som frigörs med träning. Låter för övrigt bra att du nu behåller din lägenhet och inte hastar tillbaka till barnens mamma. Kanske är det här något som fungerar för er i en period: att vara särbos?

Tack för att engagerar dig! Och jag tycker du ger mig bra perspektiv.

Ja, jag kan verkligen känna att andra saker än sex är avgörande för mig här. Jag tror terapeuten mer menade att andra problem ofta blir mer hanterbart om sexlivet ändå funkar och attraktionen finns kvar. För min fru verkar attraktionen vara väldigt avgörande och absoluta prioritet. Hon menar på att hon nog inte kan känna samma attraktion för någon annan på samma sätt och det verkar vara hennes främsta argument. Självklart vill jag inte leva i en relation där det inte finns någon attraktion alls, då är man ju bara vänner rakt av. Men nu känner jag att det är det främsta vi har och att jag känna att det saknas andra bitar.  

Just att kunna skratta ihop är en sådan sak jag inte visste att jag saknade så mycket förrän jag träffade den andra tjejen. Min fru har alltid varit allvarlig. Alltså ingen torrboll på det sättet, men aldrig lättsam utan allvarlig och värdig. Vi kan skratta åt situationer som uppstår eller om barnen gör något roligt. Men jag kan inte minnas när min fru dragit ett skämt eller liknande och att vi kunnat skoja med varandra på det sättet. Sen är hon intelligent och hon får mig att reflektera och känna att jag utmanas intellektuellt och det är en sak jag också kan uppskatta. 

Att vi just redan gått igenom en separation är en stor grej för mig med. Det steget är redan taget och allt det jobbiga som det innebär. Att flytta ihop och riskera att samma sak händer en gång till känns oerhört jobbigt. Det vet jag inte om jag orkar med och framförallt vill jag inte utsätta barnen för det. Så det är en stark indikation för mig att ta det lugnt. För egen del så känner jag liksom ingen stress. Jag har redan 3 barn, jag har gått igenom både giftermål och separation, för min del så har allt det stora redan skett i livet. Det hade varit en annan sak om jag hade varit i någon av mina kompisar sits där man närmar sig 40 och inget av det skett. 

Sen kan jag erkänna att grejen med att jag hade lätt att få tjejer efter separationen också bidrar till känslan av att gräset kanske är grönare. Det var inga svårigheter att få dejter eller att få ligga för mig och det var alltid jag som valde att inte ses på fler dejter eller att avsluta något. Det hade nog också spelat in mycket om jag känt att jag inte hade någon lycka alls där och att det bara fanns min fru eller ensamhet att välja på. Dock kände jag inte samma grej för att många av dom jag träffade som jag gjort för min fru. Det var en tjej i somras och sen tjejen jag träffade i höstas som jag kände att jag faktiskt skulle kunna fortsätta med. 

Vad har du kommit fram till gällande din medelålderskris och vad som är viktigt för dig? Och tack för att du säger att jag ska vara ärlig mot mig själv för det har jag alltid varit så dålig på, men det är något som jag efter separationen försökt bli bättre på. 

Min situation är på ett sätt helt motsatt din :). 

Vi är snäppet äldre än er och våra barn är på väg ut ur boet. 
Jag trivs med min man, vi har kul ihop, samma grundvärderingar, har ett rikt liv med intressen, vänner och tajta relationer med våra barn och familjer. Vi har också gemensamma drömmar och planer för framtiden.

Vi är olika som personer, men trivs ändå bra ihop. Det jag saknar hos min man, exempelvis djupa diskussioner av olika slag får jag istället hos syskon och några nära vänner och det funkar bra för mig.

Men det som tyvärr svalnat för oss (mest mig) är attraktion och pirr. Vi har ett sexliv som ibland är ok och ganska ofta bra, men sällan himlastormande. En gång i tiden (vi har varit ihop läääänge) var vi unga, kära och galna, så vi har haft det där. Sen kom alla barnår, med familjeliv, logistik och kämpande för att räcka till. Fantastiska år som gjort oss starka som familj och som jag inte vill vara utan. Men jag tror vi tappade mycket av vår kärleksrelation under den tiden.

Just nu jobbar vi på den delen och jag jobbar på att känna tacksamhet för det jag har och att inte ha för stora krav (jag har en personlighet som ibland ställer stora (orealistiska) krav på tillvaron för att känna mig tillfreds). Jag tycker att attraktion och sexliv är viktigt, men det är på ett sätt ännu viktigare med allt annat i en relation. Bäst är såklart om allt finns, men lust kommer och går i livet. Jag tror inte man kan bygga en kärleksrelation på det primärt. Tänk om den minskar/försvinner i perioder, vad har man då som binder en samman?

Min spontana känsla, som jag tryckt på tidigare, är ju att ni redan tagit det där jobbiga steget med separation. Nu vill jag inte separera, men om jag själv snuddar vid tanken så är det ett enormt, nästan oöverstigligt hinder att ta sig förbi. Att säga till sina barn att vi inte längre ska var en familj, att berätta för hans syskon som jag är jättetajt med, min pappa som han är jättetajt med, att jag själv förlorar min bästa vän?. Ni är ju redan där och du verkar inte alls längta efter din frus sällskap utan jag läser snarare in att du gillar att vara separerad. Den enda du gör besviken genom att inte bli ihop igen är ju din fru, och det var ju faktiskt hon som tog steget från början att separera. Så det är ju inte en total överraskning för henne.

Låter olyckligt att ni inte har kul ihop. Livet är mer än familjelogistik. Har ni provat att göra saker tillsammans utan barnen? Tex weekend ? Och då menar jag inte en gång per år utan att regelbundet investera i att ha kul tillsammans och uppleva nya platser, skapa nya minnen? Är din sambo med på att fortsätta leva i sär och börja dejta varandra på nytt. Ge din sambo en tidsram att ni behöver fortsätta bo i sär i tex ett halvår för att se var känslorna tar vägen. 

Alltså jag kan ändå tycka våra situationer påminner om varandra utifrån det du skriver även om det finns skillnader med. Om jag drar parallellen med min fru så delar jag och hon värderingar, både politiskt och kring familjen. En sak jag uppskattar med henne är att vi kan diskutera mycket, det var något jag verkligen uppskattade dom första åren, hur vi kunde ligga i sängen kolla upp i taket och bara prata i timmar. Vi har nära band med vänner, rör oss i liknande kretsar, delar intresse för kultur och musik, m.m. Sen att vi inte har kul ihop på det sättet att vi skojar eller hittar på massa saker på tu man han, det kan jag ju få ihop med mina vänner också?! Så det är svårt. Jag kan känna att det saknas något men det kan också bara vara att vi levt ihop så länge så man liksom blivit blind för varandra på det sättet. Jag vet inte. Gräset kanske inte alls är grönare på andra sidan utan mer att man ska underhålla den gräsmatta man har och på så sätt få det att växa igen. 

För mig är attraktion en viktig del av relationen absolut, men nog inte lika viktigt som det verkar vara för min fru. Alltså för mig är attraktion mer än bara utseende, det handlar om vibrationer och kemi på många sätt. Och som du säger så kan den komma och gå och vad lutar man sig mot i så fall. Jag kände ju attraktion för den andra tjejen med så klart. Där känner jag mig ganska lugn med att jag kan hitta någon som jag tycker är snygg och som tycker detsamma om mig. 

Beauty captures your attention but personality captures your heart, som Oscar Wilde skrev. Där kan jag vara osäker om jag och min fru kanske har så olika personligheter eller behov och att det då blir svårt. Samtidigt har vi lyckats hålla ihop så länge så något verkar ju funka också. Som du märker pendlar jag mycket och jag antar jag behöver mer tid för att kunna vara säker.

Har föreslagit att vi ska fortsätta gå i parterapi och det är min fru öppen för. Jag är väldigt rädd för att behöva gå igenom en separation till med min fru, som du säger är det redan gjort och allt det stora och jobbiga som det innebär. För mig konkret så handlar mycket om att jag vill känna att vi båda vill varandra det bästa, att vi lär oss kommunicera på ett sätt som gör att vi undviker missförstånd, att vi lär oss förstå vad som triggar den andra, praktiska saker som förväntningar kring hushållsarbete, relationen till min familj och hur den ska se ut, m.m