Anonym (Dearest)

Fri 29 Dec 2023 23:57

203 svar

Gå tillbaka till min fru efter separation?

Hej.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).

Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta.

Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka.

Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma.

Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger.

Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer.

Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med.

Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.

Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen.

Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru.

Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru?

Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

Teresiat

Mon 29 Jan 2024 19:32

#61

Ursäkta om jag svänger TS, gillar tanken på att inte göra något förhastat samtligt som jag innerst inne har svårt att se att du kan bli lycklig med henne igen. Och ja, enligt mig ska man inte nöja sig med något som inte innebär att man är lycklig. Visst kan man ha lite toppar och dalar, men du förstår nog vad jag menar.

MsM84

Mon 29 Jan 2024 19:57

#62

Anonym (Dearest) skrev 2024-01-29 18:38:53 följande:

Jag kanske har låtit väl hård ang det. Samma sak där som frågan, vad är lycka, så kan man ju fråga sig vad som är kul? Jag kan uppskatta min frus sällskap men jag känner ingen längtan efter att träffa henne på det sättet eller att vi ska hitta på saker ihop. Men går det att begära efter 15 år ihop? Räcker det med att vi hänger med barnen ihop och att jag tycker det är fint? Och så kan jag träffa mina kompisar annars och ha kul? Med den andra tjejen så var det visserligen en grej jag verkligen gillade med henne, att jag tyckte hon var rolig, hela hennes lite skeva personlighet och kroppsspråk fick mig att le. Ocj vi skrattade mycket ihop. Så känner jag inte med min fru. Men då är jag inte nyförälskad heller i min fru. Vi har snackat mycket om att vi ska ses någon gång i veckan bara hon och jag och käka lunch eller något, men det är ingen av oss som verkar drivande i att få det att hända heller. Att få barnvakt så vi kan åka iväg en helg är väldigt svårt för oss tyvärr. Min mamma är alkis och bor långt borta, min pappa gick bort för några år sedan och min frus föräldrar är så gamla att dom inte orkar bara barnvakt längre.

Jag och min man har varit tillsammans i 11 år, så inte riktigt lika länge som ni. Men vi har dejtkvällar, mysnätter på hotell och liknande. Det ger vår romantiska relation stabilitet och hjälper oss att inte bara vara familjen ab. När du säger att ni hänger med barnen och det är fint men du har ingen längtan efter att göra saker med bara din fru så undrar jag om du faktiskt vill vara med henne. Självklart har ni så mycket mer tillsammans, men om ni verkligen ska satsa på en gemensam framtid vill du väl ha mer än bara familjelunken. Eller? Vill ni satsa tror jag ni behöver komma överens om vissa grundläggande regler. Tex att man inte ifrågasätter hela relationen i affekt, att ni försöker snälltolka varandra och att ni väljer att lita på varandra och sen verkligen kämpar för att hålla det.

Anonym (Förhandlingar)

Mon 29 Jan 2024 20:37

#63

Du får många råd nu och några till. Som sagt att jag och min man skippat hela "vi ska vara exklusiva grejen" och öppnat förhållandet. Det är ganska nytt för oss och fungerar hittills. All kreativitet och romantik dog med att bara ha sex med han, främst för mej, men han visar förståelse. Kanske går det att leva exklusivt i 70 år med samma man. Men det var inte min grej. Nu måste jag stå upp för mej själv i det och inte svika mej själv. Jag är så jäkla normal annars men sex vill jag ha med flera. Hur är det för dej? Du säger att du legat runt en del i somras. Kanske är du som jag? För övrigt har både du och jag kreativa yrken. Kanske är det en personlighetsgrej? Å andra sidan var det inte du som ville skiljas? Hur hamna ni där, så.du inte hamnar i samma läge igen menar jag.

Anonym (Granbarr)

Mon 29 Jan 2024 21:36

#64

Jag skrev längre bak i tråden och mitt svar försvann i bland andra inlägg du valde att kommentera.. men jag vidhåller fortfarande att ni skulle båda två tjäna på att göra slut på riktigt under en längre period och ha minimal kontakt och faktiskt få möjlighet att landa som varsin individ och kunna fatta vettiga beslut.

Som jag ser det är ni inne i nån form av dysfunktionellt förhållande som är mer toxic än nyttigt. Ni är så fastklistrade vid varandra så det har blivit ett beroende och medberoende i ert förhållande. Vilket bevisas än mer av det du skrev nyss om din uppväxt i ett alkoholisthem. Du har istället för alkohol blivit beroende och medberoende i ett förhållande . Beteendet är exakt detsamma. Du uppvisar samma tankegångar och argumenterande som en som sitter i ett missbruk. Och det gör du ju dubbelt upp dessutom med tanke på cannabis och detta förhållande.

Ni skulle behöva leva separerade minst ett halvår för avgiftning och lära er ta egna beslut utan påverkan av den andra. Och dessutom avgifta dig från cannabis.

Ni kan fungera som föräldrar varannan vecka alldeles utmärkt ändå .

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 21:39

#65

Anonym (Sanna) skrev 2024-01-29 19:11:57 följande:

Det är väl klokt att ta det lite lugnt och fundera! Och att reda ut saker för att du ens ska känna att du vill ge det en chans!

Det jag också tänker på är ju att barnen så småningom (fortare än man tror) blir mer självständiga och sen försvinner bort. Man kan ställa sig frågan om man då vill hänga bara med sin partner, utan att allt kretsar kring Familjen AB. Om man är tillräckligt lika, gillar att umgås och har gemensamma framtidsplaner.

Finns ju inga rätt eller fel, alla lägger upp livet som det passar dem. En del gör massor med sina kompisar och det enda man har gemensamt med sin partner är sexlivet och umgänget med vuxna barn. Frågan är väl vad du vill i framtiden. Kan ni hitta tillbaka till långa diskussioner o.dyl. som ni en gång haft? Nu har ni ju kvar er yngsta många år till och mycket kan hända på den tiden.

Återigen, om ni inte varit separerade hade ni kanske fortsatt så här och sen hade man fått se vad läget är när barnen är lite större. Nu är ni redan separerade och du vill absolut inte gå igenom det igen. Eller är det faktiskt så att det inte är så hemskt att göra det igen om det blir om 10 år. Om man känner att man ändå gett barnen kärnfamiljen under huvuddelen av deras uppväxtår. Att man verkligen gett relationen en chans, men sen vill man inte mer, man vill ha ut annat av sitt "post-småbarnsliv". Då kanske det är helt ok att gå igenom en separation igen. Kanske är man mer överens då också. Med den tanken har du ju verkligen kompromissat. Du är ju inte olyckligt, som du skriver, så det kan kanske också bli bra!

Det som helst inte får hända är väl att man flyttar ihop igen, efter en kortare tid känner du att du inte alls vill detta (medans din partner vill fortsätta). Då blir det hela jobbigare både för er och för barnen.

Du ger bra perspektiv och jag uppskattar att du engagerar dig i tråden! Så tack.

Omöjligt att veta i förväg antar jag vart vi landar efter att barnen vuxit upp isf. Troligen skulle vi nog glida ifrån varandra mer, vet inte varför jag tänker så, vi kanske då äntligen får tid för varandra med. Men känslan säger mig bara att vi då skulle vara helt ensamma med alla småsaker man irriterar sig på om vi inte lyckas ta oss bort från det. Även om vi har gemensamma intressen som kultur och musik så finns det inte mycket vilja nu att försöka göra sådant ihop. Eller viljan finns kanske i tanken, jag har iallafall uttryckt att det är något jag önskar, men sen finns inte orken eller tiden efter jobb, barn och allt. Eller om orken bara är en ursäkt för att viljan inte finns där.

Sen är det väl mer bara att om vi ändå separerar om 10-15 år, vad är poängen då? Nu har vi ju som du säger redan gått igenom separationen och det jobbigaste är på något sätt bakom oss. Och vad har en själv för status om 10-15 år, kommer någon vilja ha en själv då.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 21:54

#66

Teresiat skrev 2024-01-29 19:22:18 följande:

Tycker det är fint att du vill försöka ge det en chans till. Men ärligt, det du saknar är väldigt osannolikt att du kommer få känna med din fru. Du verkar inte lycklig med henne. Nu har ni redan tagit steget att separera och ni båda förtjänar att känna lycka. Tror ni båda kommer bli lyckligare på var sitt håll. Speciellt om ni kan separera som vänner. Jag vet inte om jag tror på evig kärlek. Men får man två - tre kärlekar som i sitt liv så är ju det fantastiskt. Jag hade 9 år, många av dem fina, med mitt ex. Ångrar inte att jag valde att separera, vi gjorde inte varandra lyckliga även om jag uppskattar honom som person och människa.

Ja, tack. Jag vill ju ge det en chans också. Dels för min egen del, att inte behöva leva med tanken på vad som skulle ha hänt om vi hade försökt. Och undra kring det. Jag tycker ändå att vår relation är värd det efter så lång tid. Men framförallt för barnens skull. Jag var ju själv så himla rädd för att mina föräldrar skulle skiljas och jag märker på våra barn att dom lever upp när vi tillbringar tid ihop som en familj. Samtidigt så funkar situationen som den är bra och dom har tagit hela grejen förvånansvärt bra. Vi bor liksom 30 sekunder från varandra och dom kan springa emellan husen hur lätt som helst. Även om det varit mycket svartsjuka och problem emellan mig och min fru så kan vi vara respektfulla gentemot varandra inför barnen. Och nu är vi ju redan separerade, så det värsta har redan skett.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 22:01

#67

MsM84 skrev 2024-01-29 19:57:41 följande:

Jag och min man har varit tillsammans i 11 år, så inte riktigt lika länge som ni. Men vi har dejtkvällar, mysnätter på hotell och liknande. Det ger vår romantiska relation stabilitet och hjälper oss att inte bara vara familjen ab. När du säger att ni hänger med barnen och det är fint men du har ingen längtan efter att göra saker med bara din fru så undrar jag om du faktiskt vill vara med henne. Självklart har ni så mycket mer tillsammans, men om ni verkligen ska satsa på en gemensam framtid vill du väl ha mer än bara familjelunken. Eller? Vill ni satsa tror jag ni behöver komma överens om vissa grundläggande regler. Tex att man inte ifrågasätter hela relationen i affekt, att ni försöker snälltolka varandra och att ni väljer att lita på varandra och sen verkligen kämpar för att hålla det.

Ja, självklart vill jag mer än att bara vara en make. Jag vill vara lycklig och trivas i en relation. Det vill så klart min fru med, men jag tror vi kanske har olika behov kring vad det innebär. Jag känner också att premissen för att vi ens ska ta det djupare än vad vi gjort hittills är att vi kommer överens om saker och hittar nya vägar. Jag hatar när min fru hotar med att lämna för att hon är i affekt, hon hatar när hon känner att jag inte ser henne eller inte är närvarande i stunden. Vi har haft en tendens innan att misstro den andres avsikt, som att vi tänkt att den andre bara vill vara elak istället för att som du säger snälltolka varandra. Allt sådant måste vi komma bort ifrån för att det ska vara hållbart, absolut. Min fru har nu inställningen att om vi flyttar ihop så ska vi bestämma oss för att inte göra slut igen oavsett vad. Det var lite så jag resonerade innan seperationen, att livet är en plåga många gånger och även en relation. Att det går upp och ner. Min fru tyckte då att det inte ska vara svårt om det är rätt och där har vi nog bytt position nu.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 22:15

#68

Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-01-29 20:37:34 följande:

Du får många råd nu och några till. Som sagt att jag och min man skippat hela "vi ska vara exklusiva grejen" och öppnat förhållandet. Det är ganska nytt för oss och fungerar hittills. All kreativitet och romantik dog med att bara ha sex med han, främst för mej, men han visar förståelse. Kanske går det att leva exklusivt i 70 år med samma man. Men det var inte min grej. Nu måste jag stå upp för mej själv i det och inte svika mej själv. Jag är så jäkla normal annars men sex vill jag ha med flera. Hur är det för dej? Du säger att du legat runt en del i somras. Kanske är du som jag? För övrigt har både du och jag kreativa yrken. Kanske är det en personlighetsgrej? Å andra sidan var det inte du som ville skiljas? Hur hamna ni där, så.du inte hamnar i samma läge igen menar jag.

Ja, många råd. Det är jag tacksam för såklart. Men också väldigt mycket olika råd och det speglar nog mitt känsloläge rätt bra. Jag känner mig så otroligt kluven till hela situationen.

Vi hade det lite öppet i början efter seperationen. Jag gick egentligen första månaden och bara hoppades att hon skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. Jag hade tänkt att jag bara skulle vara själv hela sommaren åtminstone. Sen kom hon och visade mig att hon skaffat en dejtingapp efter någon månad och berättade om alla likes hon fått. Enligt henne var det på skämt för att visa upp alla fåniga killar som hade gillat henne. Men jag tog det så väldigt hårt, kände att hon uppenbarligen ville ha ett liv utan mig och att jag då inte ska sitta själv som en nolla och bara vänta. Så då skaffade jag också sådana appar som ett sätt att befria mig själv från situationen, få en chans att känna något annat och blicka framåt. Det skapade en karusell av svartsjuka. Hon låg med några, jag låg med fler, men vi träffades ändå ibland och låg med varandra. När hon insåg att jag legat med kanske 10+ tjejer på ett par månader så blev hon ganska tokig av svartsjuka. Jag kände liknande sak kring hennes ligg. Allt sådant gör väl att jag ser det som svårt att vi faktiskt skulle klara av att ha ett öppet förhållande. Tror ingen av oss riktigt skulle klara av svartsjukan och vetskapen om att den andre träffar andra. För egen del skulle jag nog tycka det vore en bra lösning om det bara gällde mig, att det var jag som fick ligga med andra, men den premissen är ju så klart inte rättvis eller schysst. Sen har jag fått en annan förståelse för polyförhållanden eller öppna relationer och att olika människor kan fylla olika behov hos en.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 22:31

#69

Anonym (Granbarr) skrev 2024-01-29 21:36:29 följande:

Jag skrev längre bak i tråden och mitt svar försvann i bland andra inlägg du valde att kommentera.. men jag vidhåller fortfarande att ni skulle båda två tjäna på att göra slut på riktigt under en längre period och ha minimal kontakt och faktiskt få möjlighet att landa som varsin individ och kunna fatta vettiga beslut.

Som jag ser det är ni inne i nån form av dysfunktionellt förhållande som är mer toxic än nyttigt. Ni är så fastklistrade vid varandra så det har blivit ett beroende och medberoende i ert förhållande. Vilket bevisas än mer av det du skrev nyss om din uppväxt i ett alkoholisthem. Du har istället för alkohol blivit beroende och medberoende i ett förhållande . Beteendet är exakt detsamma. Du uppvisar samma tankegångar och argumenterande som en som sitter i ett missbruk. Och det gör du ju dubbelt upp dessutom med tanke på cannabis och detta förhållande.

Ni skulle behöva leva separerade minst ett halvår för avgiftning och lära er ta egna beslut utan påverkan av den andra. Och dessutom avgifta dig från cannabis.

Ni kan fungera som föräldrar varannan vecka alldeles utmärkt ändå .

Tack för att du skriver igen!

Jag kan också känna att vi gjort ett misstag som inte tagit längre tid ifrån varandra för att verkligen känna efter hur det känns utan den andre. Vi har ju barn ihop och det är klart att man tvingas ha någon slags kontakt då, men vi har aldrig tagit mer än någon vecka eller några veckor som mest där vi inte setts eller haft minimal kontakt. Jag tror vi båda ångrar att vi så snabbt började träffa andra, även om det var ett försök i att befria sig från varandra, men jag tror det hade varit nyttigt om vi hade tagit åtminstone sommaren på oss att vara ifrån varandra utan att vi träffade andra och bara lät oss reflektera.

Det finns absolut toxic drag i relation till min fru, men det finns också positiva saker så klart. Nu låter det ju lite som att jag beskriver relationen till min mamma med. Att mamma var alkis och att pappa var aggressiv och att jag växte upp i en dysfunktionell familj har så klart satt sina spår, men jag tvivlade aldrig på att dom älskade oss barn och mamma var en sådan som ändå skjutsade till fotbollsträningar, var med på matcher, lät kompisar komma över och ha vårt hem som en frizon samt skötte sitt jobb. Ingenting är någonsin bara svart eller vitt.

Och jag förstår vad du menar med att jag är både beroende och medberoende här. Mitt cannabisrökande har liksom varit en grej för mig som gjort att jag känt mig gladare, mer kreativ, snällare och så vidare. Ingen lyfter på ögonbrynet i min jobbbransch om någon röker cannabis, jag sköter mitt jobb, är en bra pappa och efter så lång tid så vet jag vart mina gränser går utan att jag ska bli passiv. Till skillnad från alkohol så är det ju inget fysiskt beroende utan mer psykiskt. Jag kan ta perioder där jag inte röker någonting och det känns inte som ett större problem för mig. Men nu kommer jag också bara med ursäkter precis som min mamma alltid gjort kring sitt alkoholmissbruk. Och allt detta förtjänar nog en egen tråd i sig i så fall.

Det kan absolut finnas en sanning i det du säger att vi borde ta en lång period ifrån varandra.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 22:43

#70

Tack för allt engagemang i tråden! Som jag uttryckt så är jag väldigt ambivalent till mycket. Inte ambivalent till om jag älskar min fru så, men ambivalent till om det är meningen att det ska vara vi och vad man ska ha för förväntningar på en relation. Jämför jag med hur många andra trådstartare på detta forum beskriver sina relationer, så kan jag absolut känna att det jag och min fru har är klart bättre än så. Men jag tvekar om det är tillräckligt bra för att vi båda ska kunna vara helt lyckliga.

Jag uppskattar alla svar även om jag inte svarat på varenda ett. Fortsätt gärna dela med er av tankar och råd och egna erfarenheter.

Gå tillbaka till min fru efter separation?

INNEHÅLL