Gå tillbaka till min fru efter separation?

Hur går det Dearest?

Känslan av förälskelse och det kommer kanske försvinna med den nya också? Samtidigt som du verkligen verkar sakna henne på ett annat sätt 

Men den nya känner kanske samma att hon inte kan lita på dig riktigt nu, som du känner om din fru?

Att det känns som ett svek din fru gjorde är förståeligt, och svårt att komma över

Kanske du inte ska ha någon av dem? Leva ensam ett tag

Tack för att kollar läget!

På vissa sätt är läget ganska oförändrat och på vissa sätt känner jag att det gått framåt. Jag känner att jag kommit förbi mycket av vemodet som fanns efter att jag och den andra tjejen slutat ses. Jag kan fortfarande tänka på henne men vemodet har ändå lagt sig till stor del. Tid har väl den effekten. Hon hörde av sig på nyår och har skrivit någon gång sedan dess och det har gjort mig glad ändå. Alltså glad över känslan att hon ändå tänker på mig och hör av sig. Det har bara varit ganska ytligt liksom, frågat läget och frågat hur det går på jobbet osv. Sen har hon bara försvunnit efter det med. Vet inte om hon känner att hon inte vill ha kontakt för att hon tycker det är jobbigt eller för att hon inte vill ha med mig att göra. Jag känner ju att jag gillar henne väldigt mycket men att våra livssituationer hade gjort det väldigt svårt att få till en långvarig relation oavsett och att det då är lika bra att inte engagera sig. 

 

Jag har träffat min fru sedan mitten av december. Vi ses kanske 2-4 gånger i veckan. Hänger med barnen, äter middag, kollar TV och allt sådant vardagligt. Min fru är väldigt på att vi ska hitta tillbaka. Vi har grymt sex ihop, bättre nu än innan. Och ofta. Till och med så att jag känner att det ibland blir för mycket eller att det är den primära grejen vi har ihop. Min fru vill liksom ligga varje gång vi ses nu. Det är ju kul så klart. Jag tycker verkligen om att ligga med henne. Vi brukar passa på när barnen gått till skolan och vi har tid för oss själva. Jag njuter och hon verkar njuta ännu mer. Jag har börjat gå i terapi och terapueten säger att så länge attraktion och sex funkar så brukar det andra vara småsaker som går att hantera.

 

För mig är det dock djupare saker än så på något sätt som är problemet. Attraktionen har aldrig varit en issue. Min fru har varit svartsjuk på mig rätt mycket sen vi börjat ses. Kollar igenom min mobil och läser sms. Jag låg runt en del i somras efter seperationen. För mig var det en del i befrielsen och ett sätt att komma vidare. Det gav mig inte så mycket så förutom tillfällig bekräftelse, vilket jag antar att jag behövde i stunden. Men för min fru har det blivit en stor grej efter att hon i somras upptäckte att jag legat runt rätt mycket och hon tvivlar på att jag ska välja henne framför någon yngre 30-åring typ. Så hon är liksom misstänksam rätt ofta, kollar min mobil och blir orolig så fort jag ska ut på stan för att träffa kompisar.

 

Sen är det mycket hur vi är som personer och vilka ankytningsmönster osv vi har. I min frus mönster ligger det att hon hela tiden behöver bekräftelse på att jag älskar henne genom handlingar och ord. Hon har en stark tendens att dra kortet ?jag lämnar? eller ?vi har ingen framtid? när hon känner att jag inte lever upp till hennes ?förväntningar?. I mitt mönster ligger att jag hela tiden vill vara till lags och jag tycker det är otroligt jobbigt att bli anklagad för saker eller när jag känner att jag inte räcker till. Det blir en svår kombination. Jag upplever att min frus ribba för vad hon förväntar sig är lite flytande och att jag ofta känner att jag inte räcker till eller gör fel och då har jag en tendens att bli defensiv istället för att validera hennes känslor. Hon känner säkert samma sak att hon anstränger sig men att jag inte gör det så vi hamnar ofta i missförstånd. 

 

Jag brottas fortsatt med existensiella frågor om vad lycka ska vara och vilka förväntningar man ska ha på livet generellt. Är lycka bara avsaknaden av negativa känslor eller är det en aktiv känsla man ska ha? Mitt liv med min fru känns uthärdligt absolut, men ska det inte vara mer än så?

 

Det finns många saker med min fru som jag uppskattar och det finns andra saker jag inte gillar. Precis som med alla personer. Det jag verkligen uppskattade med den andra tjejen var att vi hade skoj ihop, vi kunde skratta och jag tyckte genuint att hon var rolig. Det var en känsla jag verkligen uppskattade och som jag saknar hos min fru. Min fru är allvarig och brydd. Det är saker jag så klart också kan uppskatta, jag känner att jag kan utvecklas och få nya perspektiv med min fru. På ett bra sätt. Men jag saknar grejen att faktiskt skratta ihop som jag hade med den andra tjejen. För mig känns den apsekten mycket viktigare nu än innan seperation. Och jag undrar hur min och min frus relation skulle se ut om vi faktiskt flyttade ihop igen, kommer glöden avta och allt blir vardag igen med samma tjafs. 

 

Sen är det saker med det rent praktiska. Som separerad är jag halva tiden pappa och halva tiden kan jag göra exakt vad jag vill. När jag umgås med min fru så är jag liksom pappa/make hela tiden. Även om det inte blir lika intensivt när det är både jag och min fru som tar hand om barnen så får jag aldrig helt bara vara själv. Ensam är det 100% intensivt med barnen, men sen 100% frihet. När jag är med min fru och barn så är det 50% intensivt hela tiden men 0% total frihet. 

 

Så jag pendlar fortfarande en hel del i mitt känsloläge. Har börjat gå i terapi, men jag har bara 6 stycken samtal gratis via facket så jag vet liksom inte hur djupt det går att komma. Dock skönt att bara få prata av sig (likadant som i detta forum) och det är fint och räcker kanske så. Tror jag befinner mig i en medelålders livskris överlag.

 

Någon mer som vill dela med sig av liknande känslor?

 

Nu blev det långt inlägg och kärlek till dig som orkade läsa ändå hit. 

Ja, känslan av förälskelse blir ju som en drog. Väldigt stark kick. Även om vemodet lagt sig lite så kan jag sakna den känslan och bli nedstämt över att inte få känna så igen. Sen vet jag också att det är en flyktig känsla och det är en sak att ses i 4 månader mot att ses i 15 år som jag och min fru gjort.

Tanken på att bygga upp en sådan lång relation men någon annan är obekväm och tanken på bonusfamilj osv kan också kännas jobbig. Jag antar det är ett "lyxproblem" istället för alternativet att jag inte har någon som vill ha mig. Men det är ändå jobbig känsla. Jag blir också rädd att göra min fru besviken om vi forsätter att ses och jag sen drar mig ur, men jag blir också rädd på att svika mig själv om jag 20 år framåt i tiden tänker tillbaka och bara känner "jaha, det blev inte mer än så här". 

 

Har du kommit fram till vad som gör dig lycklig och glad? Bortsett från din eventuella partner. Vad ser du fram emot att göra i livet och vilka aktiviteter gör vardagen roligare? För mig är lycka tex att ha roligt, att man utvecklas, upplevelser och trygghet. 

Jag är nog en trygghetsnarkoman känner jag. Vilket jag tänker hänger ihop med min barndom. Jag växte upp i ett hem där mamma var alkoholist, pappa var våldsam och det var mycket bråk mellan dom. Två av mina tre systrar har också utvecklat missbruk av alkohol ihop med andra droger. Jag kan ha personlighetsdrag som liknar deras, men det har aldrig varit en större grej för mig med alkohol. Vilket jag är oerhört tacksam för. Däremot har jag missbruk när det kommer till cigaretter och visst sockermissbruk, jag röker cannabis och kan i perioder gå in i träning eller jobb väldigt hårt. Alltså jag är väldigt på eller av. Men jag har inget missbruk när det kommer till alkohol eller liknande. 

Jag har liksom varit en sådan som bara glidit med. Velat vara alla till lags och alltid varit rädd för att såra folk. Antar som en försvarsteknik sen barndomen. Även om jag kan minnas ångesten som liten, när jag i luften kunde känna att ikväll kommer det bli bråk mellan mamma o pappa, så hade jag nog mer ångest över tanken på att dom skulle skiljas. Jag ville inte ha den förändringen. Jag blev duktig på att stänga av känslor och liksom leva i en bubbla där världen pågick utanför. Detta har jag tagit med mig in i vuxenlivet. 

Så för mig är lycka mycket trygghet. Men också att jag vill utvecklas. Tror min livskris i stort också gäller allmänt. Har ett jobb som jag för 20 år sedan hade varit helt lyrisk över men som jag nu efter några år känner är vardag, lite ångest och att det inte är kul på samma sätt. Funderar ofta på att söka mig vidare, men jag är också orolig över att inte hitta något bättre, att jag är osäker vad jag egentligen vill osv. Där kan man dra många paralleller till relationen med min fru. Innan var det en stor lycka för mig att åstadkomma saker inom min passion för musik, så jag startade eget skivbolag och började göra saker. Sen fick jag jobb inom branschen och varit anställd istället. Så där har jag också uppfyllt det mesta jag velat.

Jag känner att trygghet, avsaknaden av negativa känslor, bra ekonomi, att få träffa mina barn osv ger mig lycka. Gå på konsert, träffa kompisar, kolla fotboll och sådana små saker.

Jag känner ingen spänning i att träffa min fru, jag längtar liksom inte efter henne på det sättet, även om jag absolut kan uppskatta henne och att få vara en familj. 

Det som gör dig lycklig, är det sådant du framförallt gör på egen hand eller är det ihop med en partner? Jag kan önska känslan av att min partner även är min bästa vän, för så är det inte mellan mig och min fru. Det finns en attraktion absolut, vi kan komma överens och som en del av en familj kan jag känna lycka när jag ser hur glada barnen blir av att vi är tillsammans. Men jag vet inte om det också är för att jag bara är rädd för förändring och att osäkerheten och det okända som alternativ, är jobbigare än att bara stå ut.  

Jag har starkt behov att dela det med min partner men även på egenhand. Min utmaning är att hitta balans mellan att vara riktigt tajta samtidigt som man har ett eget liv. Lider också av att jag vill vara alla till lags, vilket blir frustrerande för mig själv många gånger. Men jag har lärt mig att man måste vara lite egoistisk ibland och unna varandra att vara det. Men det är inte alltid så lätt.. 

Om du inte förändrar något i livet så kommer du uppleva samma resultat i framtiden. Kanske är det dags att utmana dig själv med att byta jobb? Eller ta dig tiden till att göra mer musik och något annat som ger dig energi. Självklart kommer du inte uppleva den typ av spänning som tex en nyförälskelse ger. Men om du jobbar med de övriga bitarna i livet så kommer mer glädje och lycka gro inombords, och kanske även att dina känslor för din fru känns härligare och starkare. Jag tycker det låter klokt att inte flytta ihop igen utan jobba med er själva för att se var alla känslor tar vägen. Hade jag varit din fru hade jag nog snabbt lessnat på en man som inte är säker om han vill ha mig dock. Men jag är ju inte hon, och det ju risken du får ta med ditt velande. Mitt råd är även att inte grubbla i för stor utsträckning. Visst är det bra att fundera ibland, men gör man det för mkt så blir det ältande tar energi och lägger sig som en blöt filt över allt. Har själv genom terapi lärt mig att distansera mig från triggertankar och det har gjort mig mer tillfreds inombords.

Tack för din input och bra inlägg. 

Ja, alltså jag vill ju ha en relation där vi både kan växa tillsammans men också var för sig. Låter väl klyschigt så klart. Men absolut att vi ska kunna ha separata saker som bara är ens egen, ex karriär eller hobbies. (Innan spelade jag i band och gjorde skivor och det var något som jag brann för och som gav mig lycka. Nu har jag en annan roll inom musikbranschen och där har det liksom  blivit ett jobb.) Men också att man faktiskt ser fram emot att få hänga med sin partner, göra den där weekend-resan ihop bara hon och jag, eller gå på restaurang eller bio eller vad som. Där känner jag inte riktigt att vi har den grejen. Jag uppskattar att göra saker ihop som familj, ex resa eller sticka till simhallen med barnen eller vad som. Men kanske inte att göra saker på tu man hand med bara min fru och det är något jag skulle vilja känna. Vi hade det så mycket mer innan så klart men inte på samma sätt nu. 

Min osäkerhet spiller så klart över på min fru och det gör henne osäker. Det jag sagt till henne är att jag ser det som att vi försöker igen och att vi börjar om. Det innebär för mig att vi är exklusiva, inte ska dejta andra utan att vi ska ge varandra en ärlig chans. Men sen att ta beslut om att flytta ihop eller liknande nu, innan jag känner att vi rett ut allt det som varit problem tidigare tror jag inte gynnar någon av oss. Jag börjar hellre där, att vi faktiskt försöker jobba på det vi tycker är negativt först. Innan vi tar något annat beslut. Det håller hon med om men hon är också ivrig i att jag ska förbereda för att säga upp lägenheten så vi kan flytta ihop och där är jag inte just nu. Hon vill nog känna att jag inte ser något alternativ än henne och att hon är den enda jag kan tänka mig leva ihop med och att jag inte känner någon tvekan alls inför det. Men det var också hon som ville separera. 

Jag vet heller inte, precis som du säger, hur lång tid man ska ge det innan man tar ett beslut. Kan känna som du antyder att bara gå runt och fundera inte leder någonstans. Antar jag hoppas på något definitivt tecken om vad jag ska göra, men det kommer ju aldrig komma bara så. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att du i din TS beskriver både din fru och er relation på ett väldigt negativt sätt, men att jag förstår att du vill ge er relation en chans.

Nu när jag läser dina senaste inlägg blir jag verkligen tveksam om ni är rätt för varandra. Du skriver att ni inte har kul eller skrattar ihop. Det tycker jag är en av de viktigaste delarna i en relation. Har du inte tänkt på det tidigare (innan du kunde jämföra med den andra kvinnan) eller har din fru blivit mer allvarsam med åren? 
Du fortsätter även att beskriva mycket annat negativt, även om sexet verkar vara bra. Kan bli lite förundrar över att terapeuten tycker att allt utöver attraktion och sex är småsaker.... Trots allt måste det väl vara minst lika viktigt att trivas och ha kul ihop, att känna att man vill utvecklas åt samma håll, att verkligen vara ett "vi". Känns som att ni saknar den delen. Sexet kan ju gå upp och ner över åren.

Ta hjälp av din terapeut att verkligen fundera på vad du vill ha ut av livet och en partner/relation!  Du beskriver ju redan lite av detta i ditt inlägg nr 46. 
Jag har självt haft en medelålderskris och grubblat otroligt mycket kring detta. Det är bra att klargöra vissa saker för sig själv, samtidigt kan man grubbla ihjäl sig och bara snurra in sig i resonemang. För mig har det iaf inte plötsligt framgått klart vad min väg i livet är. Man får försöka tolka sina känslor och pröva sig fram. Känna efter vad som är viktigt och vad man gillar och inte. Och jobba lite med att känna tacksamhet för det man har som känns bra!   

Som jag även skrev innan, ni har ju redan tagit det där stora, jobbiga steget att separera, med allt vad det innebär med att berätta för barn och alla runtomkring och faktiskt flytta isär. Så i min värld är ju redan stor del av förändringen gjord så att säga. Det gäller väl mer nu att inte dra det för långt tillbaka så att barnen och alla runt omkring (ja även frun) tror att ni är ett par igen om ni inte kommer att bli det i slutändan. Då blir det väldigt veligt och hattigt (och jobbigt för barnen tänker jag).

Kanske är ett sätt att fortsätta att leva som varannanveckasföräldrar och träffas max 2 dagar per vecka gemensamt med barnen. Och vara väldigt medveten om hur du känner, vad du trivs bäst med etc.- för att så småningom kunna ta ett slutgiltigt beslut. Var ärlig med din fru, hon kan ju välja att göra helt slut om hon inte är beredd att vänta och se hur det blir. Men du måste också vara ärlig mot dig själv och våga välja skilsmässa om det är vad du i slutänden känner är rätt för dig.

Tack för att engagerar dig! Och jag tycker du ger mig bra perspektiv.

Ja, jag kan verkligen känna att andra saker än sex är avgörande för mig här. Jag tror terapeuten mer menade att andra problem ofta blir mer hanterbart om sexlivet ändå funkar och attraktionen finns kvar. För min fru verkar attraktionen vara väldigt avgörande och absoluta prioritet. Hon menar på att hon nog inte kan känna samma attraktion för någon annan på samma sätt och det verkar vara hennes främsta argument. Självklart vill jag inte leva i en relation där det inte finns någon attraktion alls, då är man ju bara vänner rakt av. Men nu känner jag att det är det främsta vi har och att jag känna att det saknas andra bitar.  

Just att kunna skratta ihop är en sådan sak jag inte visste att jag saknade så mycket förrän jag träffade den andra tjejen. Min fru har alltid varit allvarlig. Alltså ingen torrboll på det sättet, men aldrig lättsam utan allvarlig och värdig. Vi kan skratta åt situationer som uppstår eller om barnen gör något roligt. Men jag kan inte minnas när min fru dragit ett skämt eller liknande och att vi kunnat skoja med varandra på det sättet. Sen är hon intelligent och hon får mig att reflektera och känna att jag utmanas intellektuellt och det är en sak jag också kan uppskatta. 

Att vi just redan gått igenom en separation är en stor grej för mig med. Det steget är redan taget och allt det jobbiga som det innebär. Att flytta ihop och riskera att samma sak händer en gång till känns oerhört jobbigt. Det vet jag inte om jag orkar med och framförallt vill jag inte utsätta barnen för det. Så det är en stark indikation för mig att ta det lugnt. För egen del så känner jag liksom ingen stress. Jag har redan 3 barn, jag har gått igenom både giftermål och separation, för min del så har allt det stora redan skett i livet. Det hade varit en annan sak om jag hade varit i någon av mina kompisar sits där man närmar sig 40 och inget av det skett. 

Sen kan jag erkänna att grejen med att jag hade lätt att få tjejer efter separationen också bidrar till känslan av att gräset kanske är grönare. Det var inga svårigheter att få dejter eller att få ligga för mig och det var alltid jag som valde att inte ses på fler dejter eller att avsluta något. Det hade nog också spelat in mycket om jag känt att jag inte hade någon lycka alls där och att det bara fanns min fru eller ensamhet att välja på. Dock kände jag inte samma grej för att många av dom jag träffade som jag gjort för min fru. Det var en tjej i somras och sen tjejen jag träffade i höstas som jag kände att jag faktiskt skulle kunna fortsätta med. 

Vad har du kommit fram till gällande din medelålderskris och vad som är viktigt för dig? Och tack för att du säger att jag ska vara ärlig mot mig själv för det har jag alltid varit så dålig på, men det är något som jag efter separationen försökt bli bättre på.