• Anonym (Dearest)

    Gå tillbaka till min fru efter separation?

    Hej.

    Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).



    Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 


     


    Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 


     


    Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

    Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

    Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 


     


    Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 


     


    Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 


     


    Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   


     


    Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 


     


    Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 


     


    Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

    Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

  • Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (korven) skrev 2024-01-04 12:18:37 följande:
    Han menar snäll mot sig själv i aspekten att inte hasta fram ett beslut.

    Till TS. Låter som du vacklar fortfarande. Men låter ärligt som du resonerar lite som "väljer jag frun vet jag vad jag får, men det är inte tillräckligt. Väljer jag inte från kan jag få nåt bättre, men också inget alls".

    Ibland får man ta en leap of faith åt nåt håll. Du kanske får det bättre med din fru, eller bättre utan din fru. Du vet inte.
    Ja, exakt. Det är precis så jag känner. Det är väl just osäkerheten i valet om jag kan få något bättre eller ej som är det jobbiga. Med min fru skulle jag säga att jag kanske är lycklig på en skala på 6 eller 7 av 10. Vi har bra sex, hon är en bra mamma, vi delar värderingar osv. Men kan jag bli maximalt lycklig med henne? Går det bli det med NÅGON? Är målet med livet att det bara ska vara uthärdligt eller ska man liksom verkligen känna sig lycklig? Och vad är isf lycka i en relation?  
  • Anonym (korven)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-01-04 14:35:16 följande:
    Ja, exakt. Det är precis så jag känner. Det är väl just osäkerheten i valet om jag kan få något bättre eller ej som är det jobbiga. Med min fru skulle jag säga att jag kanske är lycklig på en skala på 6 eller 7 av 10. Vi har bra sex, hon är en bra mamma, vi delar värderingar osv. Men kan jag bli maximalt lycklig med henne? Går det bli det med NÅGON? Är målet med livet att det bara ska vara uthärdligt eller ska man liksom verkligen känna sig lycklig? Och vad är isf lycka i en relation?  
    Sluta tänk analytiskt. Det är hjärtat som ska välja.
  • Anonym (korven)

    Tycker ni borde styra upp ett schema hur barnen ska springa mellan era bostäder. För framtida förhållanden etc. 

    Eller ja, även för er nuvarande situation, så du har egentid för reflektion.

    Jag tycker personligen det låter som er relation inte varit toppen på det du beskrev till Fjäril kär.

  • Anonym (Förhandlingar)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-01-04 14:35:16 följande:
    Ja, exakt. Det är precis så jag känner. Det är väl just osäkerheten i valet om jag kan få något bättre eller ej som är det jobbiga. Med min fru skulle jag säga att jag kanske är lycklig på en skala på 6 eller 7 av 10. Vi har bra sex, hon är en bra mamma, vi delar värderingar osv. Men kan jag bli maximalt lycklig med henne? Går det bli det med NÅGON? Är målet med livet att det bara ska vara uthärdligt eller ska man liksom verkligen känna sig lycklig? Och vad är isf lycka i en relation?  
    Jag känner lycka i min relation nu. Lycka i en relation är att känna att en annan person vill ens bästa, även när det bästa för mej kanske inte är det bästa för honom, men förstås tillräckligt bra och inte skadligt. När någon vill och kan se utanför sej själv. Det gäller att ha bra dialog här och inte förvänta sej att någon ska läsa ens tankar. Kärlek är både en känsla men också en handling. Vad är det du vill och behöver? Vad är det hon vill och behöver? Kan ni ge varandra det ni behöver?
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-01-03 19:08:20 följande:
    Dearest ')
    Jag tycker då du satsar på att "äta kakan och ha den kvar". Det vill säga ett öppet förhållande. Vad tror du om det?
    Jag har fått en helt annan förståelse för folk som lever med flera partners faktiskt. Gick på en dejt med en tjej som levde i ett poly-förhållande. Hon beskrev det som att hennes olika partners kunde tillfredställa olika behov, en var extrovert, den andra introvert, en gillade kultur, den andra gillade det, olika kärleksspråk osv. Det svåra blir ju tanken på att även min fru då också skulle hålla det öppet och hennes svartsjuka gentemot mig. Så jag ser inte hur det skulle funka i praktiken.
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (korven) skrev 2024-01-05 14:01:05 följande:

    Tycker ni borde styra upp ett schema hur barnen ska springa mellan era bostäder. För framtida förhållanden etc. 

    Eller ja, även för er nuvarande situation, så du har egentid för reflektion.

    Jag tycker personligen det låter som er relation inte varit toppen på det du beskrev till Fjäril kär.


    Jag tycker det finns saker med vårt förhållande som jag verkligen uppskattar. Min fru får mig att tänka efter, hon får mig att utvecklas och utmana mig själv. Hon är en bra och omtänksam mamma osv. Men det känns också som att det är väldigt svårt för mig att göra henne nöjd och att vi hela tiden hamnar i tjafs där hon irriterar sig på någon jag gjort eller sagt och jag kan vara helt oförstående till hennes reaktion ibland. Hon tänker katastrof-tankar och skenar iväg i sina tankemönster där jag måste mig försvara mig för något som kanske inte ens hänt emellanåt. Hennes behov av bekräftelse och att få känna att hon är nummer ett är svårt att tillfredsställa och jag upplever att hennes önskningar är flytande vilket skapar osäkerhet hos mig.
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-01-05 14:59:45 följande:
    Jag känner lycka i min relation nu. Lycka i en relation är att känna att en annan person vill ens bästa, även när det bästa för mej kanske inte är det bästa för honom, men förstås tillräckligt bra och inte skadligt. När någon vill och kan se utanför sej själv. Det gäller att ha bra dialog här och inte förvänta sej att någon ska läsa ens tankar. Kärlek är både en känsla men också en handling. Vad är det du vill och behöver? Vad är det hon vill och behöver? Kan ni ge varandra det ni behöver?

    Grattis till er!


    Jag tänker väl att lycka är avsaknaden av det motsatta på något sätt. Alltså att lycka inte är en aktiv känsla utan att lycka är avsaknaden av kaos, oordning, tjafs, sjukdomar, problem, etc. Men jag blir också nedstämd av tanken på att livet inte ska vara mer än uthärdligt. Jag var aldrig olycklig med min fru även om saker var jobbigt, var jag då lycklig? Kanske. Och kanske kan jag bli det igen. Om lycka är avsaknaden av problem så borde vi ju bara kunna jobba bort våra problem och så blir vi lyckliga.


    Nu känns det dock som att vi sitter i samma båt, att båda ror för allt dom kan men att vi ror åt olika håll så vi kommer iändå ingenstans och att vi mest pratar förbi varandra. Det skapar i sig själv en känsla av att den andra inte samarbetar och det leder till negativa spiraler. Dom tendenserna finns tydligt kvar och vi har hamnat i tjafs rätt ofta sen vi börjat ses igen. 

  • Anonym (Sanna)

    TS, du och jag är i helt olika situationer, men brottas med samma övergripande frågor. När är man lycklig, vad beror lyckan på och hur lycklig kan man bli. 

    Jag tror att det beror en del på personlighet. Olika personer ställer olika krav på en relation. Det som någon annan är nöjd med skulle inte jag vara nöjd med och vice versa. Beror ju på vad man tycker är viktigt i en relation och där är vi olika. En teknik är ju att skriva ner vad man tycker är viktigt i en relation och hur väl relationen lever upp till detta. 

    I mitt fall skulle jag önska mer attraktion, spänning och passion i min kärleksrelation. Realistiskt inser jag ju att efter 25 år ihop så kan det vara svårt att få till den känslan (jag har dessutom en "krävande" personlighet, som ställer stora krav på tillvaron för att känna mig tillfreds). Men sexlivet är ändå bra och jag har otroligt mycket annat bra med min man, som jag kanske inte skulle få i en ny relation. Men det kommer jag aldrig få veta, man får helt enkelt bestämma sig för när det är good enough. 

    Med det sagt så tycker jag att du beskriver ganska mycket negativt i er relation och personlighetsdrag hos din fru som du inte gillar. Ni är ju redan separerade, så det stora, (troligen) ångestfyllda steget har ni ju redan tagit. Ni är ff relativt unga, men känner redan så här. 

    Jag förstår att du vill ge det en sista chans, ni har trots allt barn ihop och du har inte känt dig olycklig (men kanske inte heller lycklig och vi får väl iaf hoppas att det finns något mer i en relation än att det är uthärdligt).

    Jag tycker att du ska göra ett ordentligt jobb med att reflektera över hur du vill ha det i en relation och vilka egenskaper som är viktigast för dig hos en partner. Kanske tom ta hjälp av en coach/terapeut för att reda ut tankarna. Sen får tiden utvisa om de krav/önskningar du ha kan matcha en relation mellan dig och din fru.

    Tror man måste satsa helhjärtat, men samtidigt lyssna på sin inre röst och inte gå vidare om det inte känns rätt. Som sagt, livet ska vara mer än uthärdligt (även om lyckokänslor kommer och går). Förbli separerade och ta det lugnt. Men ha ändå ha en tidsram. Vid något tillfälle måste man komma fram till om det är dags att göra ett avslut och gå vidare själv.

  • Anonym (Sanna)

    Vill också skriva att mycket beror ju på hur bra man kan kommunicera med varandra och att man från båda håll är beredd att göra förändringar.
    Jag tycker att det du beskriver i inlägg 36 tyder på att ni har svårt att förstå och möta varandra på ett sätt som visar att man har omsorg och vil den andre väl. Det måste finnas en genuin vilja från bådas håll att komma förbi det. 
    Har ni pratat om detta? Att det är ett problem och hur ni skulle kunna jobba med det?

  • Anonym (Förhandlingar)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-01-08 13:45:38 följande:
    Jag har fått en helt annan förståelse för folk som lever med flera partners faktiskt. Gick på en dejt med en tjej som levde i ett poly-förhållande. Hon beskrev det som att hennes olika partners kunde tillfredställa olika behov, en var extrovert, den andra introvert, en gillade kultur, den andra gillade det, olika kärleksspråk osv. Det svåra blir ju tanken på att även min fru då också skulle hålla det öppet och hennes svartsjuka gentemot mig. Så jag ser inte hur det skulle funka i praktiken.
    Okej, du verkar vara intresserad av ett öppet förhållande. Du ser en massa hinder för det. Men har du seriöst diskuterat möjligheten med dina barns mamma? Vill du ge förhållandet en ärlig chans så måste ni tala klarspråk med varandra. Du ska heller inte behöva gå omkring och vara stressad över otydliga krav från hennes sida. Eller är det så i ärlighetens namn att du egentligen inte vill ge henne fler chanser? Ta hjälp av en familjeterapeut?
Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?