Gå tillbaka till min fru efter separation?

Kan bara svara som jag hade tänkt, vill hon skiljas så ska hon få det. Sen om hon ångrar sig så får hon göra det men då som skild för skulle aldrig ta tillbaka frun 

Man får stå sitt kast. 

Tack för alla inlägg!

Jag känner mig väldigt ambivalent inför situationen. Egentligen borde jag vara glad. Att min fru ångrar separationen och säger att hon inte kan känna det hon känner för mig med någon annan är ju precis det jag velat höra hela tiden. Hon är redo att göra förändringar och säger själv att hon varit för hård mot mig. Jag är också villig att göra förändringar och visa att jag tar till mig av hennes perspektiv. 

Samtidigt finns det fortfarande en bitterhet kring hela separationen som jag tyvärr inte kommit förbi än. För min egen del så har hela grejen skapat mer osäkerhet än vad det gjort mig säker på att det ska vara vi för alltid. Innan separationen hade jag inte en tanke på att hitta någon annan eller annat. Nu känner jag mig till viss del sviken och all svartsjuka som varit emellan oss har skadat tilliten till varandra.

Jag känner att jag älskar min fru som person ändå men inte att jag är förälskad på det sättet. Det är så klart svårt att kräva det efter snart 15 år ihop, men det gör mig också osäker om det är så här jag ska känna resten av livet. Är snart 39 år, ska jag ha chans att hitta någon annan så är det väl typ nu. Att vara ihop 15 år till med min fru och sen gå skilda vägar när barnen är stora, då vet jag inte hur kul det är eller vad för status en själv har. Nu har jag haft det lätt för att få dejter och träffa andra och det har så klart också skapat en känsla av att jag kanske kan hitta något som känns ännu bättre. Inte att jag vill ligga runt, det gjorde jag under sommaren och det gav mig inte speciellt mycket. Mer att jag kanske kan hitta någon annan som kan få mig att känna mig 100% hel med. 

Jag vill nog inte ha en ny familj eller skaffa fler barn. Men tänker att varannan vecka-livet till viss del är skönt. Jag är pappa en vecka och sen kan jag ha skoj, träffa kompisar och ha tid att hitta på saker med någon ny den andra veckan. Men också, tänk om jag inte hittar någon bättre än min fru och hon i sin tur skaffar en annan. Då bränner jag broarna.

Vill försöka vara snäll mot mig själv och ge det tid och inte stressa men det är svårt när jag känner en känslomässig press från mig själv att komma fram till ett beslut. 
 

Mitt råd är att separera. Skild sedan ~10 år barnen var 2,5 och 6 Vid skilsmässan. 

Om frun redan haft dessa tankar och dessutom genomdrivit en skilsmässa är det ingen mening att stanna kvar. Hoppa inte på första bästa för att du känner dig ensam och ev sårad. Med tiden blir det bättre och du kommer se på er relation med helt nya ögon. Om du fortfara känner åtrå efter henne och hon känner likadant kanske det är något att satsa på. Om inte så kanske ni kan ha en bra relation som särbos eller vänner framöver. 

Jag läste bara trådstarten men JA ge det en chans! Jag ångrar att jag inte gav barnens pappa en chans trots att han och jag är skilda sedan 2001 och jag är gift med en ny och underbar man. 

Men, det ÄR skillnad på att leva med den andra föräldern till ens barn mot någon som inte är det. Min man har tagit dem till sig helt, men iom att även han har barn på annat håll så är det ett jäkla meck ibland, särskilt som han och hans barns mamma inte riktigt kommer överens. 

MEN, ta hjälp, gå i terapi eller läs tillsammans eller var för sig boken 'Du förstör vårt förhållande', den har hjälpt mig och min man massor när vi har haft det tufft.

Ta er tid att dejta, skaffa barnvakt och ägna er åt ER. 

Ge varandra tid att ha egen hobby om ni har det eller skaffa en gemensam. Gör saker ihop som familj och enskilt som par. 

Jag skulle inte säga att min fru INTE är ett alternativ att leva med. Helt ärligt så tycker jag det är svårt att veta vart ribban ska ligga för hur lycklig man kan förvänta sig att vara i livet.

Jag kände mig aldrig olycklig när jag bodde ihop med min fru, även i dom jobbigaste perioderna. Det är klart jag tyckte det var svårt och påfrestande att vi hela tiden hamnade i samma typ av gräl, och jag kände att jag inte riktigt visste vad min fru önskade av mig. För henne är det väldigt viktigt att jag bevisar för henne att jag älskar henne genom handligar och ord, men jag upplevde också att det hela tiden var lite flytande exakt vad hon önskade. Att mina ansträngningar aldrig räckte till, att det alltid var fokus på det jag inte gjort. Det fick mig att känna mig otillräcklig och ouppskattad. Jag tror att det fick min fru att också känna sig ouppskattad eftersom hon tolkade mina misslyckanden som att jag inte brydde mig tillräckligt.

Sen kommer jag från en familj med missbruk där min mamma och systrar tyvärr är grava missbrukare och att det bagaget också spiller över på min familj emellanåt, även om vi inte bor i samma städer och knappt träffar min familj. Det är en lång historia och behöver nästan en egen tråd. Men ja, det finns utmaningar i relationen med min fru och jag är osäker om vi kan komma förbi allt eller om vi bara hamnar i samma grop igen efter en viss tid. Min fru brukade alltid "hota" med att lämna så fort vi hamnade i tjafs och den tendensen finns kvar även nu, när vi efter seperationen hamnat i tjafs så har det ofta kommit saker som "jag ser ingen framtid emellan oss", "jag bryter kontakten nu", "nu förstår jag varför jag lämnade" osv. Hon kan bli väldigt upprörd och hamna i affekt. Jag förstår att hon reagerar på mina handligar och jag är knappast perfekt, men just den typen av reaktion, eller hot som jag upplever det som, är något som jag verkligen ogillar.  

Så då undrar jag mer om jag är så lycklig jag kan vara? Med den andra tjejen så upplevde jag aldrig det. Det går så klart inte att jämföra ett förhållande som varit i 3-4 månader mot ett som varit i 15 år. Allt blir vardag efter ett tag och alla har vi våra dåliga sidor och det uppstår andra typer av konflikter med vem som. Men jag var liksom väldigt glad i den andra tjejen och hennes sätt att vara kändes lite som motsatsen till min frus. Min fru är allvarlig och brydd, den andra tjejen var lättsam och rolig. Vi kunde umgås på ett sätt som jag saknat med min fru och det får mig att känna att det kanske finns någon annan jag egentligen passar bättre ihop med?! 

Och ja, med snäll mot mig själv, så menar jag att jag ska låta det ta tid och känna efter innan jag tar ett beslut. Känner att jag på något sätt är skyldig barnen att ändå försöka en gång till med min fru bara för att veta, att jag nog skulle ångra det annars. Samtidigt vill jag inte bygga upp förhoppningar eller flytta ihop för snabbt och så hamnar vi i samma sits igen och separerar. Nu har vi en bra lösning där vi bor så nära varandra och barnen kan springa emellan.