När bör man få träffa pojkvännens barn?

Varför vill du så gärna att det ska gå dåligt för TS? Är du en bitter morsa som är avundsjuk på ditt ex nya yngre tjej? 

Till TS: ser inga röda flaggor om du inte utelämnar nåt. 8 månader vv är ingenting. Har han en gång introducerat dig och ni ses regelbundet är det nog äkta från hans håll. 

Med det sagt... Vänta om du vill, men ska jag vara ärlig... tycker du ska hitta en man utan barn, mindre krångel och kommer sätta ditt redan halvdana tålamod mindre på prov.

Ditt sista stycke säger en hel del. Du har redan funnits i barnets liv och försvunnit en gång. Därför är det ännu viktigare att nu ta det lugnt och inte skynda fram något. Jag tror absolut att din kille har känslor och det är äkta men han är säkert rädd att det som hände sist ska hända igen. Du har säkert jobbat en del med dig själv och blivit bättre på att dölja dina tankar men jag tror att din kille känner av din oro och det bidrar till att han inte är redo att involvera barnet ännu. Släpp alla tankar på att träffa barnet före tidigast sommaren. Skulle din kille föreslå det tidigare så kan ni ta det steget men du måste släppa det helt och bara leva i nuet och låt det utvecklas naturligt i den takt pappan och barnet behöver. 

Tack för dina stödjande ord, det är precis sådant här jag behlver bli påmind om. Han är förstående mot mig men känner nog av min oro, det har du rätt i. Jag är mycket bättre på att lugna mig själv men har mycket att jobba på fortfarande och vill att han ska känna sig så trygg med mig som möjligt.

Ja, du ville ha en tidsram (press), han gav dig en och har inte hållit den.

Du tolkar verkligen lite som du vill eller är jag otydlig?

När vi blev ihop tog han själv upp att han vill avvakta med introduktion men att han ser det hända för att han ser oss seriöst.

Jag säger INGENTING i 3.5 månader och tar upp vart han står för 2- 3 veckor sedan, tydlig med att det inte är i syfte att pusha nåt han inte är redo för. Han sa att han vill att det hela ska bli bra men att han tycker det känna närvöst. Han tillade då att han trodde han skulle bli redo efter sommaren men känner att han inte riktigt är där än.  Det är INTE SAMMA sak som att lova något, eller kan man lova saker retroaktivt tycker du?

Jag har inga tvivel på att han ser oss seriöst eller på hans känslor, det är uppenbart för mig att han är kär. Vi har ju en väldigt unik historia som gör det svårt att veta vad som är rätt sätt att gå tillväga och han funderar själv nycket på när/var/hur han ska ta intiativ till att gå vidare. Han har själv sagt arr han INTE VILL att vi ska stå stilla, det betyder en hel del tycker jag.

De flesta har inte återförenats med sina ex med barn inblandade och har aldrig stått inför en återintroduktion. Min förhoppning med dessa trådar är att NÅN med liknande erfarenhet ska se det.

Anser du att det är helt omöjligt att kommunicera  vad man vill i en relation utan att pressa den andre? Varför får du det att låta som att jag tar upp frågan stup i ett?

Jag har absolut ingenting emot att man säger vad man tycker, men jag reagerar när säger saker baserade på antaganden och inte vad jag faktiskt skrivit eller baserat på något lösryckt jag sagt ur kontext

Jag tycker lite synd om dig. Hoppas det blir som du vill i den här relationen. Sätt en inre, egen tidsgräns för när du vill ha kommit vidare i förhållandet. 

Hade du varit min syster eller dotter hade jag ändå uppmuntrat dig att gå vidare på egen hand. 

Tack för lyckönskningarna. Det här med tidsgräns har jag funderat på men svårt att veta vad som är rätt, det är svårt att lämna en relation där känslorna är besvarade och det är till 100% ens eget fel att det tog slut sist. Kanske skulle jag kunna lämna  när jag själv genuint känner att "nu räcker det" men om det ligger 1 eller 5 år fram har jag ingen aning om.

Jag  är för ängsligt lagd för att kunna slappna av i en relation där jag är tillräckligt kär och tanken på en relation där känslorna inte är lika intensiva känns sådär lockande.

Jag vill absolut inte att det ska gå dåligt för dig/er, varförskulle jagdet? (som någon skrev) men jag undrar om denna relation är rätt för dig?
Ni hade en kort relation förra gången som du/ni inte klarade av. Nu har ni försökt igen ett kort tag men verkar stampa på precis samma ställe enligt er båda.

Jag förstår verkligen dina katastroftankar och rädsla för att förhållandet tar slut. Jag är själv likadan. Har haft borderline tidigare och det är ett typiskt borderline drag. Är du utredd för det? Säger INTE att du har det!

Nu är jag frisk från diagnosen men den enda av kriterierna jag har kvar är skräcken för separation. Så ja, jag förstår dig mer än du tror. Däremot har ni haft så kort tid tillsammans och vill du ha egna barn bör du verkligen fundera på hur länge du vill vänta på detta?

Skrev jag något som inte stämmer? Har jag skrivit att du tar upp det "stup i ett"?

Du verkar bli väldigt frustrerar över oss som inte tror på ert förhållande.

Unik situation. Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Finns ganska många som försökt igen efter ett havererat förhållande.

Skönt att du fick behandling för din borderline, det är verkligen ingen kul diagnos att ha. 

Svår fråga  om det är rätt. Jag uppfyller inte kriterierna för borderline men däremot har jag något som heter ROCD- ett slags tvångsmässigt tillstånd där man fixerar sig vid detaljer i sin relation. Har även det som kallas "anxious attachment" som jag försöker jobba på. Jag är i det stora hela betydligt lugnare än första gången vi var ihop men det kan bli bättre.  

Därför känner jag också att om jag byter partner kan dessa saker mycket väl komma fram på något annat sätt. 

När vi gjorde slut första gången var jag helt förstörd och kände mig korkad som ifrågasatte hans intentioner när han så tydligt involverade mig i sitt liv (även om det tog sin tid, träffade hans son först efter 11 mån) Förstår att han tröttnade på behöva ge mig bekräftelse. Jag var desperat och hade skapat en konkurrens mellan mig själv och hans ex (exet i det förflutna dessutom, inte att jag  i nuet såg eller ser henne som ett hot). En omöjlig tävling som fick mig att agera helt orimligt. Dessa känslor finns fortfarande men de har inte full fokus som då och de har avtagit rejält. Kanske var en kris jag gick igenom pga det nya det innebar att träffa en förälder.

Jag är osäker på barnfrågan. Jag stressade honom enormt med att vilja skaffa barn fort av helt fel anledning. Innan jag träffade honom var jag helt säker på att jag aldrig ville ha barn så kan inte riktigt separera viljan att ha barn från känslorna för honom. Vi är inte superförsiktiga när vi har sex och jag skulle inte göra abort om jag skulle råka bli gravid men barnlängtan kan jag inte säga att jag har just nu.

Det faktum att jag själv förstörde något med potential spelar ju in här, man tänker att man vill fixa det.