När bör man få träffa pojkvännens barn?

Inte nödvändigtvis pga att ni inte tror på vår relation. Ja Det hjälper ju att bli påmind om att han kan uppleva det som pressande om man tar upp frågan, absolut. Tror dock inte det är en katastrof att ha gjort en check-in en gång? Så länge det inte övergår i tjat. Det vore väl konstigt om jag uppförde mig som om jag inte bryr mig. Jag vill inget hellre än att det ska kännas bra för honom. Han var en gång trygg med att inkludera mig fullt ut i sitt liv (även om det var långsammare än jag ville) så någonstans hoppas jag att vi har en grund där vi har något äkta.

Absolut många som försöker med ex igen. Men just re-introduktion av barn är något jag inte lyckats hitta så mycket om. Folk har skrivit mycket bra angående introduktion av barn och hur lång tid det tar. Har en ungefärlig bild av hur folk tänker och att de flesta tycks ense om att det är bäst att skynda långsamt.

Däremot knepigare när man en gång gjort slut. Kanske får leva med att det inte finns något facit.

Fast nu söker du bekräftelsen här istället. Du blir jätteglad när någon tror på er och upprörd när folk inte gör det. Och det är precis det man gör vid tvångsmässiga tillstånd: Söker bekräftelse. Så jag tror inte alls att dessa trådar är till hjälp. Och jag tror inte heller att du är lugnare den här gången. Du har bara valt att vända oron inåt och söka bekräftelsen utifrån.

Jag är lugnare i det stora hela. Perfekt? Absolut inte.  Dagar jag har pms kan det eskalera men ingenting som kan jämföras med första omgången vi träffades. Tvivlen kommer ibland när vi är ifrån varandra men umgänget med honom känns lätt och självklart. 

Jag behövde landa i att träffa en förälder och allt vad det innebar. Det var känslomässigt utmanande på flera överraskande sätt.

Jag har ett tvångsmässigt tillstånd för relationer men det hade jag innan jag träffade honom också så det är inte hans fel att jag förstörde något bra första gången vi var ihop.

Och när man har ett tvångsmässigt tillstånd är det viktiga att INTE söka bekräfelse. Varken på ena eller andra sättet. KBT vore nog bra. Där kan du få nyttiga verktyg för att hantera din ångest.

Det är en grön flagga. Han verkar vara en mån pappa om sitt barn. 

Det är han och det är fint. Hoppas bara han ser alla leva tillsammans så småningom som han säger, även om det får ta tid.

Läste detta nyss och om du lider av det så förstår jag dog bättre. Hoppas du får bra hjälp? Kanske borde vänta helt med relationer tills du känner dig starkare, stark nog?

"Personer med rOCD kan uppleva påträngande tankar, rädslor och ångest om huruvida deras partner är rätt för dem, om de attraheras av sin partner eller deras partner attraheras av dem, och intensiva tvivel om huruvida de behöver avsluta sin relation."

Jag får bra hjälp av min psykolog, ångrar att jag inte tog tag i det här tidigare. Detta tillstånd är ganska okänt  och 

Art behandla tillståndet när man inte är i en relation äe knepigare pga att man bara triggas och har symptom när man ÄR i en relation och "frisk" när man inte är det.

Verkligen inte okänt. Det är helt enkelt en typ av OCD. Det kallas dock oftast för relationsångest på svenska, vilket kanske är varför du tror att det är okänt.

Kanske är mer känt än jag tror? Var en ny term för mig i alla fslö. Ja känt eller inte, jag fördtod väldigt sent stt det jag höll på med var en slags OCD.

Ja, och eftersom du går i terapi antar jag att du även förstår att skapandet av trådar är en del av ocd:n för att undkomma ångesten, fast du egentligen bör genomlida den för att bli starkare.

Ja...sämre självkontroll vid PMS

Jag hade varit glad om pappan till mitt barn hade tagit det lugnare. Nu har sonen kastats in i den nya relationen och jag har varit ovetandes. Jag har fått hem en aggressiv son, en ledsen son och han har inte kunnat få ur sig varför han mår som han gör. Jag frågade pappan om det hänt något särskilt men fick till svar att han inte vet vad jag har för rutiner och om grabben får mat m.m. 

Hade han bara varit ärlig så hade jag kunnat bemöta min son betydligt enklare i allt det här  
Han förstår dock inte att grabben får ur sig all frustration och känslor hos mig för där är han bara glad. (Vad han säger) sonen säger annat till mig dock. Min grabb är fem och vi separerade för inte ens ett år sedan så han hade precis börjat landa i allt det. (Tagit lite tid för honom, känslig pojk.) 

Jag anser att man har rätt att träffa barnen när båda barnens föräldrar vet om det och har förberett barnet på att det kommer in en ny vän. Stressa inte med sånt, alla barn är dessutom olika känsliga för stora förändringar.

Det är också viktigt att den nya inte kliver rakt in som en ny förälder. Bara för att man inte ser den andra föräldern så finns den faktiskt och älskar sitt barn. 

Du får ha en PMS-plan då kanske, så att du kan fortsätta framåt och utvecklas.

Är i en liknande situation. Hur går det för dig?

Vi har förvisso aldrig gjort slut så jag har aldrig träffat min nuvarandes barn. Han är ganska nyseparerad och vill ta det lugnt men har antytt att jag ska få träffa hans barn  "i sinom tid".