När bör man få träffa pojkvännens barn?

Om jag sätter mig din killes situation så skulle jag streta emot ännu mer ju mer du försökte hinta om att du skulle få träffa mitt barn. Det är ju inte barnet du är tillsammans med...varför skulle det ens vara så viktigt? 

Om du seriöst vill ha ett förhållande med egna barn där ni bor ihop som en familj så skulle jag till hundra procent hitta en annan man. This ain't it. Det ska inte behöva vara så svårt eller motigt. 

Han verkar bara vilja ha någon när han är barnledig - fast bara ibland. 

Jag tror att du egentligen bearbetar detta nu med alla dessa trådar och dina funderingar. Innerst inne förstår du nog att det inte är såhär en kärlekssaga börjar. Det brukar gå lätt och smidigt de första åren med massor av närhet och kärlek. Det brukar finnas en självklarhet och man behöver inte ens fråga sig om det är seriöst eller inte. Det är i alla fall så det bör vara, tycker jag...

Det jag skrev var att jag tror att han känner sig pressad av det. Särskilt med tanke på hur det gick förra gången och att det varje gång är du som tar upp det. Om han varit intresserad hade han tagit upp det själv.

Jag hintar inte utan frågade honom var han står i frågan. Det är väl rimligt när vi diskuterat gemensamma mål i framtiden som är att så småningom bilda famil, vi har ju pratat om det här, det pratade vi om när vi blev tillsammans.

Hade våra mål skiljt sig så radikalt hade det inte varit någon mening för oss att försöka igen. Han visste vad jag hade för dealbreakers när han valde att försöka igen. Han var tydlig med att det enda som intresserar honom är ett seriöst partnerskap.

Föestår hur du menar men är det verkligen alltid så lätt och smidigt i bonuskonstellationer? Min vän som lärde känna barnen efter 1 helt år  av dejtande likt vårt eget har nu barn och familj med mannen i fråga och tror inte seras situation är unik. Min kille träffar mig inte någon gång ibland utan ser till att vi ses  så fort han har en ledig stund och ringer mig varje kväll när vi är ifrån varandra så han är absolut inte oengagerad och emotionelltnot otillgänglig. Vet inte om det verkat så i mina trådstarter men trådarna speglar ju inte hela vår relation. När vi dejtade första gången var detta med bonusfamilj nytt för oss båda men förhoppningsvis har vi dragit lärdomar av misstagen.

Min vän kunde ju heller under detta år veta helt säkert att hon skulle bli presenterad förrän det hände, eller hur?  Hon hade dessutom enorma svartsjukeproblem med hans ex  oxh även hans barn(mycket värre än mina pga att hon även har neuropsykiatriska problem) men hon gick i terapi och nu är de en lycklig familj så varje situation är vetkligen unik.

Riktigt så är det ju inte heller. När vi blev ihop tog han faktiskt upp det först. Han intitierade "snacket"  om "vad vi är" och då går det ju inte att även ta upp elefanten i rummet som är framtiden. Jag sa inte mycket få och lät honom prata.Han sa att han ville avvakta att involvera sonen men att han ser det hända inom en överskådlig framtid. Jag satt på det han sa ett tag och bara umgicks med honom och försökte fokusera på nuet.

För några veckor sedan  som var ca 3.5 mån efter "snacket" frågade jag honom var han känslomässigt är gällande att ta nästa steg och var tydlig med jag alla dagar i veckan  föredrar att det  blir bra hellre än att det går fort.

Ett litet tips är att botanisera rund bland de ungefär 1000 trådar som avhandlar om hur sådant här kan gå fel.

Går det alltid rätt i kärnfamiljer? Och kan det vara så att de bonusfamiljer där allt flyter på inte startar trådar om det?

Jag tror att du innerst inne vet svaret på dina frågor om er relation och att det är därför du startar trådar om det här. Du vet egentligen att det här inte är rätt. Men du vill gärna låtsas att det är bra ett tag till.

Då får du göra det.

Vad är det för whataboutism? Alla vet ju att bilar kan krocka. Men man slutar ju inte forska på hur man kan undvika det, för att det samtidigt finns cykelolyckor. 

I alla mina relationer som betytt något har jag alltid grubblat mycket, även i en relation där killen till slut friade till mig.
Jag vet absolut inte "innerst inne" att det här är fel. Det känns väldigt rätt på många sätt, men sådant startar man ju inte trådar om.

Jag har väldigt svårt att hantera alla former av ovisshet kring framtida milstolpar.  Så var det även i min förra relation där killen friade till mig, jag var även där orolig för att vi skulle "stå still för länge". Så det är ett mönster hos mig och därför är det väldigt svårt för mig att se skillnad på verkliga problem och mitt relationsgrubbleri.

Käanns bara konstigt att du skulle anta att barnet skulle ignoreras i vår relation bara för att du sett det ske i andra trådar. Bara för att den här tråden inte lyfter hans barns behov betyder det inte att jag inte ägnst dem några tankar eller att jag och min partner inte diskturat det -det har vi.