Vad gör man efter en otrohet?

Inte vara otrogen överhuvudtaget, brukar fungera bäst.

Nej, öppna förhållanden har inget med otrohet att göra, därför inledde jag min tråd med att göra klart att jag inte tror på dem. 

Men det finns självklart de som gör det och det är ju bra för dem. 

Jag skulle aldrig kunna ha en sådan relation eftersom jag tror på tvåsamheten i familjebildningen. Som jag ser det borde man sära på sig om man inte får vad man behöver i sin relation. 

Självklart är det bäst att inte vara otrogen alls, men det verkar ju ändå som om väldigt många är det åtminstone någon gång. Därför måste man kanske tänka på att det skulle kunna hända och vad man i så fall kan göra för att orsaka så lite skada som möjligt.  Kanske man själv inte är det men partnern kan ju det.  

Själv har jag funderat lite på hur jag skulle reagera om min man skulle vara otrogen. För det första skulle jag fråga om han ville fortsätta vårt äktenskap. Om han sade att det är vad han vill skulle jag vilja veta allt om otroheten. Varje liten detalj skulle jag vilja veta, som om jag vore en fluga på väggen i rummet med dem.

Sen skulle jag nog kunna bearbeta och acceptera vad som hänt. förutsatt att jag tror på att han verkligen vill fortsätta vårt äktenskap och att han älskar mig. 

Jag förstår. En gång kan man kanske acceptera och gå vidare ifrån. Hur skulle du ställa dig till om din man hade haft en annan vid sidan av er relation i flera år? Skulle du kunna förlåta det? Och skulle du vilja veta eller välja att blunda? 

Det kanske beror på omständigheterna. Om jag vore väldigt sjuk under väldigt lång tid så skulle jag kanske blunda för det. Men i annat fall skulle jag nog anse att det vore bäst för alla inblandade parter att vi gick isär. 

Jag tror nämligen inte att man kan älska flera samtidigt. Inte som jag vill vara älskad i alla fall. 

Jag skulle då också kunna starta på nytt i en ny relation. Förhoppningsvis händer det inte förrän den yngsta åtminstone börjat gymnasiet så det lär inte drabba barnen så hårt. 

Men självklart önskar jag av hela mitt hjärta att jag och min man har många härliga år framför oss. Älskar honom och som jag förstått det skulle inte han byta ut mig mot någon annan. 

Men jag tror som sagt att det är viktigt att man är lite förberedd om det skulle hända. 

Om min man skulle trilla dit under någon konferens och sedan komma hem och berätta så skulle jag nog göra mitt bästa för att acceptera vad som hänt. Åtminstone TROR jag att jag skulle kunna göra det.  Men man vet ju inte

Jag tycker inte att svaret "att inte vara otrogen" är något riktigt svar på min fråga. Vad jag är intresserad av är vad man gör efter en otrohet?  Det är lika intressant vad man som otrogen gör som vad den som drabbats av otroheten gör. 

Vad man gör gemensamt för att rädda sin relation alltså.  Som de flesta nog vet räcker det inte att den som är otrogen visar ånger, den som blivit drabbad måste också bjuda till.  Efter vad jag läst i trådar här pratas det i stort sett enbart om vad den otrogne bör göra. Då har man inte riktigt förstått hur relationer fungerar.

Relationer har man gemensamt ansvar för, oavsett vem som felar har man ansvar för att hjälpa till att lag vad som blivit trasigt.

Jag har blivit bedragen på 2 olika sätt. Den förste som bedrog mig låg runt, typisk player. Det sved rejält. Jag kände mig ful, otillräcklig, dålig.

Den andre som bedrog mig var kär i henne, de är ett par idag, det sved rejält det med, men det kändes så oundvikligt att de två passade så bra ihop och att jag fattade att han var kär i henne redan innan han var med henne. Jag var som en vikarie han hade i väntan på henne. Så där kändes det som att det var oundvikligt och inget jag hade kunnat göra bättre eller annorlunda hade ändrat det.

Vet inte vilket som var värst...men det var olika sorters smärta. 

När detta hände dig, var du då inne på att rädda relationen eller tyckte du inte att den gick att rädda?

Vad ville din första partner? Ville han fortsätta eller hade han gett upp relationen?