Han är så otroligt slarvig

Alltså, för 3 år sedan när jag flyttade in i mitt hus så köpte jag ett plommonträd....jag har bara ett problem med det, hur jag än kämpar så fattar inte plommonträdet hur man gör äpplen, alltså, hur svårt kan det vara? Jag har pratat med trädet om hur viktigt det är med äpplen för mig, men mitt plommonträd säger bara att det ska försöka sitt bästa men likväl så får jag plommon nästa gång - kan det inte bara skärpa sig. Grannens äppelträd klarar ju av att fixa äpplen så SÅÅ svårt kan det väl inte vara. Det är ju bara att anstränga sig och inte bara göra det så enkelt för sig hela tiden.

Alltså dessa eviga trådar som handlar om hur man med ÖPPNA ögon gör val och fattar beslut om sitt liv och sedan blir ÖVERRASKAD över resultatet. Vet ni, för 4 år sedan köpte jag en Citroen.....vet ni vad det sjuka är? Det är FORTFARANDE en Citroen, fastän jag vill att det ska vara Audi. Och kom nu inte med några dumma råd om att jag ska byta bil till den jag vill ha, eller något annat som handlar om att JAG har en del i detta, för det vill jag inte höra.

Män binder sig med kvinnor som inte är sexuellt utsvävande eller vill ha sex dagligen, i hopp om att det ska bli bättre. Kvinnor träffar slarviga lata män i hopp om att dom ska bli bättre.

Fattar ingen att när livet blir mer belastande med familj, jobb och hushåll, att svagheterna snarare blir ännu mer uttalade? Nånstans måste vuxna människor förstå att det är i princip omöjligt att ändra en annan i grunden. Varför är det så svårt att förstå?

Jag försvarar inte slarvighet, men däremot avskyr jag det här att man ska anstränga sig. Lyssnar man på både män och kvinnor tycker folk i allmänhet att en relation ska bestå av ansträngningar. Är det verkligen ett sunt förhållningssätt? Välj istället att bygga familj med någon du är kompatibel med, istället för att ett decennium senare säga att det är partnerns fel att denne inte anstränger sig. 

Män binder sig med kvinnor som inte är sexuellt utsvävande eller vill ha sex dagligen, i hopp om att det ska bli bättre. Kvinnor träffar slarviga lata män i hopp om att dom ska bli bättre.

Fattar ingen att när livet blir mer belastande med familj, jobb och hushåll, att svagheterna snarare blir ännu mer uttalade? Nånstans måste vuxna människor förstå att det är i princip omöjligt att ändra en annan i grunden. Varför är det så svårt att förstå?

Jag försvarar inte slarvighet, men däremot avskyr jag det här att man ska anstränga sig. Lyssnar man på både män och kvinnor tycker folk i allmänhet att en relation ska bestå av ansträngningar. Är det verkligen ett sunt förhållningssätt? Välj istället att bygga familj med någon du är kompatibel med, istället för att ett decennium senare säga att det är partnerns fel att denne inte anstränger sig. 

Alla har svagheter och brister. Ska du leta efter en perfekt partner som möter alla dina önskemål så kommer du aldrig hitta någon.
Hans slarvighet var inget jag märkte av i början, det var först när vi flyttade ihop som det började komma fram. I början var det fine, man påpekade grejer ibland med hopp om att det skulle bättras. Nu har det hoppet övergått till uppgivenhet och matthet. 

Familjen är redan byggd, så frågan är snarare om vi tror att han kan förändra denna egenskapen eller om jag kan leva med den (och hur jag gör det i så fall). Han har många andra fina egenskaper som gör att jag fortfarande älskar honom mycket. Men denna delen av honom tär på mig mer och mer. 

Ja han är så slarvig och jag känner mig numera bara helt matt över det. Vi har varit tillsammans i flera år nu och det blir inte bättre med tiden. Allt han gör känns det som att han bara försöker få överstökat snabbt alternativt att han bara inte bryr sig om att det ska bli bra gjort, trots att jag SÅ många gånger bett honom gör saker ordentligt. Det slutar med att alla sysslor hamnar på mig för att jag vill ha saker bra gjorda.. 

Tvätt. Disk. Måla väggar. Såga ut, måla och spika upp lister. Olja altanen. Klippa häcken. Dammsuga och moppa golven. Städa och plocka undan grejer. Köpa kläder till dottern. Laga god mat. 

Han tar på sig att göra grejer och gör sådant jag ber honom om men han gör det inte bra. Så problemet är då att jag som vill att det ska bli bra måste göra det själv för annars blir det inte bra. Och det blir så utmattande i längden att ha så mycket jag måste göra. Bara för att jag inte vill leva i ett skitigt eller fult hem, vill att dottern ska ha bra kläder och få äta god mat, vill kunna ha fina kläder själv. 

Vi har pratat om detta så mycket där jag sagt att detta är så viktigt för mig och han säger alltid att han ska bättra sig och göra saker ordentligt men sen blir det inte så. Och jag förstår inte, för mig känns det inte som att han bryr sig. Det handlar ju om att anstränga sig. Inte om något man ska lära sig göra. Varför vill han inte göra det för sitt hem, mig eller sin dotter? Han säger att han bryr sig men att han bara är slarvig. Att han ska jobba på det. Men jag tror inte det är möjligt mer. 

Vad kan man göra? Börjar tappa hoppet och ifrågasätta om jag orkar ha det så här resten av livet. Kan man verkligen bara vara så slarvig och aktivt måste jobba bort det eller bryr han sig bara inte?