Anonym (Sänket) skrev 2025-08-13 09:13:50 följande:
Kunde lika gärna varit jag som skrev. Min man är liknande, men han har åtminstone några talanger. Han kan laga mat i alla fall.
Jag har gett upp om att försöka få honom att göra annorlunda, vi har delat upp sysslorna så det jag är noga med blir rätt gör jag själv, annat får han göra. Det har krävts mycket ansträngning från mitt håll att "titta åt andra hållet" när han kör gräsklipparen rakt över perennrabatterna till exempel... Men jag kan inte klona mig och göra precis allt här hemma, så jag har fått sänka mina krav och försökt hitta lösningar som gör hemmet mer lättskött.
Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig när jag växte upp och det har jag tagit med mig in i vuxen ålder, att det jag gör måste bli perfekt, och med det har jag också ibland kanske orealistiska förväntningar på folk runt omkring mig. Så det har jag behövt jobba på för min egen skull. Om något här hemma inte blir gjort eller om jag måste göra det snabbt och slarvigt så kan jag idag rycka på axlarna och tänka "fast han hade ju inte gjort det bättre ändå, detta får duga".
Men, jag tycker någonstans att det är lite respektlöst att som vuxen människa inte kunna mötas på mitten någonstans. Ja, han tycker säkert att du har onödigt höga krav, men alla borde kunna följa ett recept på middag eller läsa tvättråd så inte plagg förstörs. Då är det ju inte slarv längre utan ren ovilja att göra sin del. Sen att det blir lite enklare mat eller att tvätten tar längre tid för honom kan man kanske ta då.
Förstår inte varför det alltid ska strykas medhårs med inkompetenta, lata män. Sådana som, istället för att försöka göra sin partner glad, gör minsta möjliga ansträngning. Ifrågasätter man och tycker att han åtminstone kunde komma ihåg vad han fick lära sig på hemkunskapen är man "mammig" och "ställer för höga krav" eller är "pedant" enligt alla på Familjeliv.
Sen vill jag också tillägga att de flesta, innan man stadgar sig, prioriterar sig själv. Då kan man slarva lite, köpa pizza om man inte pallar laga mat, ha samma slitna tröja hemma för att det är praktiskt, skippa att dammsuga för det är ändå bara du som ser skiten. I vissa mån kan detta fortgå när man flyttar ihop. Men det är väldigt svårt att förutse hur en människa blir när barn kommer in i bilden. De flesta kvinnor steppar upp, omedelbart, de har inget val. Barnet kan inte leva på pizza, det kan inte rulla runt i dammet på golvet som aldrig blir städat och kläder måste bytas ut eftersom det växer ur de gamla. Jag önskar så innerligt att folk kunde sluta beskylla kvinnorna för att ha valt fel man, när det är mannen ifråga som ska ha skit för att han inte växer med de uppgifter han åtagit sig i den stund han valde att bilda familj.
Håller med dig till fullo. Har väldigt länge kämpat med tankar kring att jag inte tror att det är möjligt att vara så inkompetent som jag ofta känner att han är utan att medvetet inte bry sig. Jag. Förstår. Verkligen. Inte. Till viss del kan jag jobba på att komma fram till vad jag kan acceptera blir dåligt gjort och överlåta helt till honom Samt titta bort när det blir dåligt, var man kan ta in hjälp utifrån osv. Men jag tror att det ändå fortfarande kommer bli mycket hus, hushålls och vardagssysslor som hamnar på mig, saker som jag inte kan släppa - exempelvis ha koll på allt med dottern. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte hade styrt upp allt med kläder, se till att hon har allt till förskola osv. Troligtvis hade hon gått runt kall, blöt, i trasiga/smutsiga kläder och ledsen en del samt hungrig hemma och det är inget jag tänker riskera.
Men det kanske är begränsat vad jag kan få honom att göra och bli bättre på. Det måste liksom komma från honom, det är inget som är upp till mig.. det enda kanske är att ge honom fler konsekvenser i vår relation, det kanske hade kunnat öka hans vilja att bli bättre, men frågan är om det kan gå snett med tiden. Men det är ju redan att jag går runt och är matt/irriterad en del.
