Tille-killen!
Nu berör du igen... bara genom att jag läste dina fina dödsannonser idag som dina föräldrar med flera hade satt in, så kände jag hur du rörde om i mitt hjärta igen! Men så tänkte jag snabbt; att för mig är du ju inte borta... bara några mil ovanför huvudet... bland molnen och stjärnorna, eller hur Tille!?
Och så läste jag om boknamnet som dina föräldrar döpt din bok till. Jättefin titel Tille, för du är verkligen ett ljus i allas våra liv. Den boken ska jag köpa Tille, för jag vill aldrig, aldrig glömma bort dig... du ska för alltid finnas där någonstans, det vet du!
Vad har du gjort idag då Tille-mannen, fiskat med min morfar kanske och ätit sådan där god matsäck som bara min morfar John kan göra? Har du träffat min bästis än då Tille? Hon heter Åse och bor också där uppe bland änglarna. Hon älskar små barn Tille och brukade alltid följa med min dotter Amelie till simhallen och busa, bubbla och basta. Har ni varit och badat hon och du Tille-prinsen? Sedan undrar jag också om du har träffat på min första kärlek Micke? Det är han som spelar som en gud på gitarren som han alltid har i handen... han med de slitna jeansen och som har passerat 190 cm i strumplästen, har du mött honom än? Han är som Långa farbron Tille, fast du kan ju inte vara Anna, du är ju bara Tille... 
Hoppas att de alla tar hand om dig däruppe... de kommer att älska dig Tille och göra allt för dig... Krama och pussa om dem från mig Tille-hjärtat, för jag saknar dem så, ungefär som jag saknar dig fast på lite olika vis då ni alla har betytt så många olika saker för mig!
Micke spelade alltid en sång för mig som gick så här och var väldigt sorglig, och av någon underlig anledning som fastnade den i huvudet och hjärtat på mig. Jag vet inte om det passar sig att skriva den för dig Tille, men kanske den kvinnan också är uppe hos dig, henne som han sjöng om? I så fall kan du ju ge henne en extra kram också!
"I den klara söndagsmorgon, ringde klockorna till bön.
Nya tider komma, och gamla tider dö.
Jag såg takets vita matta, kände doften av syrén...
sover du min kära, det är helgdag jag förstår!
Låt storseglet gå...
När jag sträckte ut min hand, för att smeka hennes kind,
stelnade mitt hjärta, hennes hud var kall som is.
Många timmar sista åren, hade oron hållt mig vaken.
Natten då hon gick sin väg var så sällsam i sin frid
Låt storseglet gå...
Medan sömnens tunga mantel, hade svept mig in i dimman,
sålde hon sin plåga, med att stilla ta sitt liv...
Låt storseglet gå..."
Visst är den ändå vacker Tille?! Jag undrar just vem som skrivit den låten, kanske någon här vet?
Dunkramar för nu Tille-killen... och som du vet tar jag, tillsammans med dig, en dag, ett ögonblick i sänder...
Snusningar från Ellens mamma Lotten
Annonserna är jätte fina...