* Roliga händelser under förlossningen *

Puff! =)

Jag var precis färdig för krystvärkarna och stod fortfarande upp. De flesta brukar väl vilja krysta fortast möjligt men jag vägrade. Jag tänkte minsann inte vara med om att spricka där nere, så jag stod och knep igen allt vad jag kunde Till slut suckade Bm och gav mig en spruta för att bedöva underlivet. Efter det började jag snällt krysta

En annan sak var att Bm fick stå och skrika "Det är bebis, inte bajs!!!" under hela sista delen av förlossningen. Jag skickde ju ut sambon varannan minut eftersom jag trodde att jag skulle bajsa på mig. När han var ute ur rummet fick jag panik och skrek "Joooohn, kom tillbaaaaaaka foooort!!!!!" och så höll det på Bm sade till slut till mig att det var bästa att låta sambon vara kvar inne i rummet eftersom han annars skulle missa bebis ankomst och det är jag rätt tacksam för idag

puff!!!

Merameramera

*lol*
Mer

Kan dela med av en berättelse som bm berättade under föräldrargruppen i veckan.

En omföderska hade kommit in och tydligen hade det gått ganska fort för mannen hade fortfarande slips på sig. När dom slängde upp henne på britsen så tog hon ett krafttag kring hans slips och höll hans ansikte tätt intill "Du går ingen stans!!" Stackarn ville bara ta av sig jackan (och förmodligen slipsen...) Tur för honom att det gick ganska fort...

*puffeli puff*

mera mera mera skrattar så jag gråter

Vår första förlossning tog drygt 14 timmar och mot slutet var jag såååå trött på att ha ont. Tydligen körde jag med klassikern "Jag har ångrat mig. Jag vill hellre ha en kattunge än en bebis" men det var tydligen inget de kunde fixa på sjukhuset . Istället fick jag en rejäl ryggmärgsbedövning som tog bort precis all smärta men försämrade värkarbetet.

Barnmorskan satte hela tiden upp nya tider för när bebisen borde vara ute och tillslut kom hon fram till att den _skulle_ vara ute innan midnatt (hon slutade väl antagligen då). Maxläge på det värkstimulerande droppet och så körde hon igång med världens pep-talk medan jag krystade för kung och fosterland utan att känna _något alls_. Stönade saker som typ "Jag föööörsööööker bajsa på mig men det känns ingenting! Kommer det något?!"
Plötsligt låter bm lite gladare och säger att de (hon och sambon som sitter och typ stirrar rakt in i härligheten) ser HÅR!

Åh, vad bra...hår...då är det snart klart, tänkte jag. Men ack så fel jag hade. En evighet senare låter hon glad igen när hon säger att nu ser de ett öra också. Jag öppnar ögonen, tittar rakt på sambon och frågar hur långt in det där örat är. Han tvekar lite så jag ber honom måtta med fingrarna. Han visar att det är ca. 1,5cm in till örat. Då kommer jag på värsta braiga idén: "Dra i örat så kommer den fortare" hojtar jag glatt. Barnmorskan säger lugnt att så kan man inte göra. Jag inser att hon är ond och vill plåga mig varpå jag spänner mördarblicken i sambon och väser fram att "det kan man visst göra! De där små ungarna håller för en massa saker. Dra nu för helvete och skit i henne! Fattaru?!" Maken tittar osäkert på barnmorskan som ger mig en blick så jag fattar att det inte är jag som har makten i den här salen om jag nu någonsin trott det...

Historien avslutas någon timme senare med att ungen iallafall blir utsliten med milt våld (sugklocka). Men inte av sambon utan av en läkare. Världens sötaste smurf föddes 34 minuter efter midnatt men barnmorskan var rätt nöjd ändå

mer!!