totalt ojämlikt

Fyller på med lite tankar här igen. :)
Jo men, vi har ju mycket mer ihop än bara sex. Generellt utgår jag från att överdrifter sällan leder någonvart, så om jag skulle ta diskussionen med anklagelsen "du har mig bara till sex" skulle det inte funka. Däremot kan man ju få känslan av att det är på ena eller andra sättet. "Du bryr dig aaaldrig om mig! Du hatar mig!" skrikgråter hans barn när de inte får Slush. Det kan de ju känna, men är det sant? 
Samma med mig: jag kan ju känna att "du har mig bara till sex!" - men skillnaden mot döttrarna är att jag är vuxen och analytisk, inte känslostyrd på samma sätt. Jag försöker vara noggrann och gå på fakta. 
Aktar mig för att fara ut med svepande anklagelser, aldrig/alltid-prat osv. 

Så: Det finns massor av bra saker i vårt förhållande, men det jag tog upp finns där också. Det har hänt och det är skitkasst. Och jag måste hitta en lösning. 

Kan du inte säga till honom att du är väldigt besviken på honom, då han gång på gång visar att han inte kan vara en närvarande, kärleksfull och ansvarsfull förälder och samtidigt en närvarande kärleksfull partner. Det går att kombinera. Att hans agerande, att inte kunna hantera sina barns känsloutbrott på ett vuxet sätt, gör dig väldigt besviken.
Att detta gör att du har börjat att fundera på att lämna relationen, eftersom du mår så dåligt av att se den dysfunktionella relation han har med sina barn

Ja så klart, men jag vet ju inget mer än det du skrivit i tråden så jag utgick från det. Du ska så klart formulera egna frågor/punkter ni ska diskutera. Kontentan är väl i alla fall att du inte är prioriterad, han blir hellre osams med dig än med sitt ex - så man kan inte leva. 

Tyvärr är du den enda vuxna i konstellationen, resten är eller beter sig som barn. 
Du får ställa dig frågan hur länge du ska stå ut, jag hade lämnat för länge sedan tror jag. 

Det blir en rundgång. Har sagt det med andra formuleringar men möts av känsloutbrott och försvar och inget bemötande av argumenten jag kommer med. Istället brukar det bli att han kontrar med alla mina fel och brister och diskussionen ska då handla om hur egoistisk och krävande han tycker att jag är. Han kan dra upp nån gammal grej som hände för två år sedan som han stört sig på och som nu, plötsligt, kräver fullt fokus. 
Då håller jag mig lugn först. Säger några gånger: Ok, men allt det du framför nu, som du burit på i två år, kan vi ta det i en annan diskussion? Jag lyssnar gärna men det spårar lätt om vi ska ta upp allt som stört oss. 
Men nej - det går inte. Så istället för att prata om dagens (bokstavligen) konflikter, ska han då dra upp precis allt som är fel med mig. 

Därför är enda chansen familjerådgivning/parterapi. Det går inte att adressera oss emellan. Och det är egentligen vårt största problem, det som gör att jag tvivlar. Resten går att lösa. 

Åh vad det låter jobbigt. Hoppas verkligen det kan bli en lösning som du tycker blir bra (oavsett vad det blir).
Han låter ändå lite som min mans ex, när de skulle diskutera saker, att försöka vända det man pratar om till att det är någon annans fel. Behövde inte vara just hans fel, men inte var det henne i alla fall. 

Jag kan verkligen läsa in frustrationen i det du skriver och förstår dig fullt ut. Det låter som om du efter några år står vid ett vägval, att stanna eller bli särbo. Det ÄR väldigt laddat att ta upp problem i bonusfamiljen för den föräldern som får kritik känner sig attackerad och går i försvar. Att som din man gör bara reducera dina känslor och åsikter till svartsjuka är typiskt. Det bästa du kan göra om du vill nå fram till honom i en diskussion om hans barn och ex är att utgå från dig själv och bara uttrycka jag-budskap. Tex JAG upplever vår relation som ojämlik, JAG vill förändra detta omgående, JAG behöver bli särbo om inget ändras. Och uttryck dig så tydligt som möjligt, säg tex dom tre viktigaste punkterna som behöver ändras omgående och att ni får utvärdera hur det går vecka för vecka. Var så konkret som möjligt med punkterna. Försök ha ett samtal i veckan då du och din partner pratar om er bonusfamilj och stämmer av hur det går. Och försök ha minst ett tillfälle i veckan då ni två har det mysigt ihop, utan snack om barn, jobb och ex. OM du vill stanna kvar i den här relationen och fortsätta leva ihop så kommer du att behöva göra precis tvärtom mot vad du har gjort hittills. Du skriver att inte agera är också att agera och att det går emot hela din natur. Tro mig, många bonusmammor har varit i samma sits och den enda som funkar är att koppla loss från bonusfamiljen, sluta att försöka rädda den och fokusera på sig själv istället. Även om det går emot hela ens natur. Dvs där du har kämpat så behöver du ge upp. Där du har brytt dig om hans barns uppfostran och mående behöver du sluta bry dig. Där du har försökt förändra din mans relation med sitt ex behöver du acceptera att den är var den är och att din man får sköta all kontakt med exet. Där du har utplånat dig själv och låtit dina gränser överskridas behöver du göra tvärtom och bli hård och sätta hårda gränser. Där du har bortprioriterat din egen son behöver du prioritera om. Där du har brytt dig om exet behöver du rikta om fokus och sluta bry dig. Jag vet att detta är supersvårt men det är din enda strategi om du vill fortsätta att leva med denna man. För tro mig, HAN kommer inte att ändra på sig. Men genom att du ändrar sitt beteende så kommer hela er dynamik att ändras. Några tips på ställen där du kan läsa om andras erfarenheter och metoder: Nacho kids på Instagram, Radical stepmom podcast, Patricia L Papernows föreläsningar på Youtube, boken Stepmonster. Som Papernow säger: To blend a family is not to put the ingredients in a mixer and blend it, its more like trying to make Italy and Japan living under the same roof together and tolerate eachother. Sänk dina krav och förväntningar, sänk dom lite till. När du inte tror att du kan sänka dom mer så sänker du dom lite till. Försök att ha distans till situationen och skratta åt den, och förvänta dig inget av exet eller bonusbarnen men ställ krav vad gäller ditt eget mående, din son och kärleksrelationen. Det kommer att göra att du blir glad och avslappnad igen och trivs i ditt eget liv. Lycka till. 

Jag vet inte, jag tror det är svårt att göra rätt som bonusförälder.

Min mamma skaffade en sambo när jag var 7 år, och jag har egentligen aldrig accepterat honom fast vi bodde i en liten trea i 11 år.

Inte så att jag var oförskämd till vardags, jag var alldeles för blyg och nöjd om jag bara fick vara ifred och läsa böcker och spela piano. Men han kändes bara som en inkräktare och sen hade han dessutom vissa spritproblem och störde mamma om nätterna, kom hem drängfull och sånt. Och många kvällar var det som hon satt och såg tomt mot hans tallrik och han kom inte hem, för då skulle det supas med polarna, hej hopp.

Min styvmor var läkare, ambitiös och snäll så länge hon inte fick egna barn. Sen fick jag helst inte existera, inga kort synliga på mig i deras hus, nej nej.

Så- barn är barn, och kan ibland inte ens förklara själva varför de reagerar och känner som de gör, så man får sänka sina förväntningar en del. Men med det sagt tycker jag att din man borde höja ribban för sina döttrar successivt, så att de förstår att det blir konsekvenser av skrik och bråk.

Jag tycker du/ni borde föra dagbok över deras beteende för att se om frekvensen orimliga utbrott kan minska över tid. Och för att en dag visa dem hur de har varit, kanske.

Läs ditt inlägg, men läs det som att din bästa vän skrivit det. Vad svarar du henne? 

Hur länge tänker du slösa ditt liv på den här dysfunktionella familjen?

KRÄV respekt av din partner. KRÄV att han involverar dig i planer som påverkar dig. 

Vill han inte så är du i stort sett bara en bekvämlighetsinrättning för honom. Eller sexdocka. Den verkliga partnern är barnens mamma eftersom det är med henne han gör upp sina planer. 

Håller tummarna för er att ni snart kan få komma in till familjerådgivning, det finns endel privata alternativ också men de kostar  

Min spontana tanke när jag läser igenom dina inlägg är två..dels att din sambo lider av dåligt samvete gentemot sina barn, att han på något sätt mer eller mindre undermedvetet försöker kompensera sina barn för hur de har det hos mamman, att han valt att skilja sig från henne o vilka konsekvenser det gett för barnen…om hon haft alkoholproblem länge, att han hänger kvar i ett medberoende
Att hela tiden försöka vända det till att saker är ditt felkan vara en försvarsmekanism för att han innerst inne vet att han gör fel men det är den lättare utvägen 
och dels fastnade jag för att du skrev att mamman har ADHD…det är en ärftlig diagnos, och  exemplet på döttrarnas meltdown över en sen slusch är ett ganska typiskt exempel på hur ett barn med en Npf- diagnos kan reagera i situationer när saker inte blir som planerat/ de i sitt huvud planerat att något ska ske…även sättet att omedelbart blocka / se saker i enbart svart eller vitt är tecken på att en npf- diagnos kan finnas…
Framför allt tjejer med Npf- diagnoser klara av att mörka dessa ganska länge men ofta till priset av ett dåligt psykiskt mående - depression  och självskadebeteende är tyvärr allt för vanligt och ofta orsaken till att dessa tjej övh får sin diagnos ..de kommer in till vården pga måendet o då om de har tur upptäcks den andra problematiken och en utredning kan göras..

Hej,
Ska ärligt säga att jag inte läst alla inlägg utan har skummat. Jag lever i en relation med egna barn, min sambos barn samt gemensamma så jag har en del erfarenhet av krångliga ex, bytesschema etc. Har levt i denna relation i 8 år. Jag skulle aldrig någonsin stå ut om min man prioriterade som din. Jag skulle aldrig accepterat ett ex med den typen av inflytande på ERT liv. Självklart inflytande över hennes barn men inte över ER tid och ERA planer. Det är din man som inte sätter gränser. Det finns ingen anledning till att exet skulle göra det, alltså jag menar, det är ju på plus för henne så länge hon har möjlighet att styra situationen som hon uppenbarligen gör. 

Jag har 100% empati och förståelse för att ni säkert har en massa bra saker i ett förhållande också. Sådant som inte beskriv här. Du verkar också var en analytisk person som tänkt igenom mellanmänskliga samspel och psykologin i detta mycket. i slutändan handlar det nog om DINA gränser och vad du prioriterar. Står du ut med att vara kvinna nummer två pga av allt vad det nu är med historia och barn etc etc eller är det en deal breaker för dig? Jag hade inte stannat kvar utifrån hur du beskriver hur ni har det. Men det är ju jag givet mina prioriteringar. Jag hade ställt absoluta ultimatum givet olika situationer och lämnat om det inte respekterade. tror att du måste fundera över var dina gränser går och stå upp för det. det finns nog en överhängande risk att detta slutar med många ?förlorade? år och att du bara blir bitter i slutändan annars. 

lycka till i en mycket svår situation.

Fint att läsa ditt inlägg! 

Vi har en specifik fråga just nu som blivit lite av en symbolfråga för mig, och därmed mer känsloladdad än vad jag egentligen vill. Det rör semestern. Som jag skrev har det varit flera år i rad då han och hans ex först bestämmer bytesschema. Min man har 2, högst 3 veckors ledighet på sommaren. Förra sommaren tog han barnen på 2/3 veckor och de hade redan bokat grejer som jag och min son "fick följa med på". Jag kunde inte för jag jobbade då. Den enda veckan han var ledig och barnfri var den enda veckan jag hade min son, som annars var med sin pappa resten av sommaren. När han ställde hans och exets schema mot hur förutsättningarna för resten -dvs hans nuvarande flickvän och hans bonusson, såg han ju själv att det inte gick ihop. Det var inte tal om att störa exet med kompletterande justeringar, från hans sida. "Jobbigt att bråka med henne." Det fick vara så. 
Han gick inte med på att byta veckor så att vi som par kunde göra något, medan exet och hennes kille kunde det. 
Jag trodde naivt att det kanske tagit tre år att ställa om. Snart ändras det! Men det hände i år igen. Han skiter totalt i mig. I år var de saker han hade behövt beakta (om han hade brytt sig om oss) dessa: Mitt ID för utlandsresa beräknas bli klart 20/7. 
Jag börjar jobba den 10/8. 
så mallan ca 23/7 och 8/8 hade passat att vi bokar en extremt behövd och efterlängtad utlandsresa. Bara vi två. Vi har inte fått till egentid på det sättet på tre år. 
Men nej, exet och han lade schemat i slutet av maj och sa inget. Jag fick dra ur honom i mitten av juni att de bestämt att hon tar barnen 10/7-24/7 och han tar barnen 25/7-8/8. Dvs precis emot det jag hade sagt. Direkt när han sa det sa jag att jag ville att han ändrade så vi kunde få en vecka ihop, barnfri, (och med resehandlingar och under senestern). Men det har inte blivit av. Ingen kompromiss. 
Istället blir han tvärilsk på mig över att jag var så klantig som inte skaffade ett giltigt pass för hela perioden. Han säger att visst kan vi åka utomlands, men det får bli nu. "jag har inget pass nu, det vet du ju. Du bokade ju tiden åt mig." 
"skyll inte på mig då!" 
"Jag skyller barapå att du intetar hänsyn till mig, inte på passet." 
Sen säger han i samma stil att vi kan ju dra till Grekland vecka 32 och att jag "måste ju kunna ta ledigt från jobbet." Men onsdag 10/8 börjar mitt jobb och nej, jag kan inte ta ledigt. 
Det slutar med stt han gapar "det är ju du som inte kan! vad säger du nu, va? Snacka om att kasta sten i glashus!" 

Så jag har pressat honom nu: byt vecka. Ring ditt ex, be om att få byta vecka. Varför tar du inte barnen veckan jag jobbar tex? 

Hittills har han inte ens frågat henne. Jag ser det som en avgörande fråga, dvs det har iblivit lite av ensymbolftåga. Kan han inte göra det omaket så kommer det bli konsekvenser. 

Är jag orimligt krävande? som han säger. 

Nu ska vi se.. han hjälpte dig av någon anledning att boka tid för att förnya passet ? 

han insåg förra året att hans och exets semesterplanering inte funkade för er familj 

Han anser att det är rimligare att du NU mitt i semesterperioderna går till din chef och ber om att få ta ytterligare några dagar ledigt i anslutning till din redan beviljade semesterperiod ?

Och när DU försöker få honom förstå att detta inte är rimligt så är det du som är orimligt krävande ????

låt oss bena upp det lite mer..
Att pass situationen  ser ut som den gör är ju inget man kan göra åt ,köerna att beta av har varit långa och det har dessutom varit strul med att få klart passen när allt pappersarbete är gjort..så väntetiden inte bara till att få en tid på ett passkontor har varit långa men även väntetiden på det färdiga passet är / har varit längre än normalt .
Detta är inget som uppkommit den senaste månaden utan något som det pratats mycket om i media lååångt innan sommarsemestrarna började.Så detta måste han varit medveten om redan tidigt i våras….= inte ditt fel utan lika mycket hans  att hålla koll på

Han. Borde med tanke på förra årets semester pratat med dig först om hur du tänkte lägga din semester och vilka veckor du troligen skulle ha ditt barn och sen MED  den informationen sätta sig ner och diskutera med sitt ex om hur de skulle lägga upp sommaren ..en diskussion där båda jämnar för att få den bästa sommaren för inte bara alla barn men även för alla vuxna 

Vad det gäller att förlänga din semester…vad har han för jobb om han övh kan komma med det förslaget alla vet ju att semesterperioderna är lagda för länge sedan bemanningen löst efter detta och att i princip ingen arbetsgivare ger någon bara så där extraledigt under den här tiden..då ska det vara av synnerliga skäl  …o en semesterresa till Grekland som man rimligtvis borde ha kunnat boka in under de 4 veckor man är beviljad ledig redan hör inte till den kategorin .

Så NEJ!!! Du är INTE orimligt krävande…det är HAN som ( återigen ) klantat till sig , sagt ja o amen  till exet vad hon än ville och nu försöker lägga över all skuld på dig istället för att erkänna att han återigen inte tänkt längre än näsan räcker 

Kan säga förresten att min man hade ett eget företag där högsäsongen är mitt i sommaren , när bonusarna var små hade jag dem ofta på min semester..semester bara vi två existerade i princip inte …vår lösning blev att jag sparade en semestervecka till höst/ vinter då min man hade lågsäsong och då kunde vi sticka i väg själva på något / göra något med bara vårt gemensamma barn anpassat efter hens ålder istället för att bara hänga på det som ev var mest för de äldre syskonen..
Men det krävdes några år o att jag satte ner foten o undrade om han ville splittra ytterligare en familj för som jag såg det då ..fick vi ingen ledig tid tillsammans som par/ den lilla familjen bara så skulle vårt förhållande inte klara sig .
Idag har han ett vanligt jobb med 4 veckor semester på sommaren..bonusarna är i äldre tonåren o edan ett par år styrs deras ledighet mer av hur,var o när de sommarjobbar än av oss vuxnas semester …nu handlar det mer om att försöka hitta en lucka då alla är lediga så vi kan hitta på något med den stora familjen än att hitta tid för oss som par/ den lilla familjen  

Fullt rimligt att man försöker ordna livspusslet med den familj man faktiskt lever med. Att inte ens visa att man åtminstone vill ha en vecka gemensamt, även om det kanske inte skulle gå att lösa, kan vara mycket värt. Han visar ju inte ens att han vill, tycker jag? 

Har en släkting som numera är skild (detta var alltså en kärnfamilj), där mannen inte kollade med övriga familjen innan han la sina semesterveckor. Trots att frun frågade i god tid, så fick hon inget veta, och när hon sen fick sina veckor, så var det ofta så att det inte synkade. Sista året de var gifta, kom han en dag till frukosten, verkade inte ha bråttom. Hon frågade om han inte skulle till jobbet "nej min semester börjar idag". Hon hade ingen aning! Där och då föll väl poletten ner, och hon insåg hur lite han brydde sig om övriga i familjen.  Efter den dagen kom början till slutet. Han blev nog rätt paff över att hon ville skilja sig. 
Nu var det en kärnfamilj men det är lite samma beteende, även om din mans beteende säkert beror på någon slags dåligt samvete gentemot exet. 

Ja, du har hamnat i en väldigt tråkig sits där. Och du har ju inte gjort något fel. Egentligen borde du ställa kravet på din man att han måste stärka din position i hela röran. Tråkigt framför allt att tjejerna även dissar din son om han inte gör som de vill. De följer väl sin mammas beteendemönster. 

På ena sidan är det ju värsta åldern också, som tjejerna är i . Det blir ju bättre om några år. Det som krånglar till här är ju också att din son är fäst vid honom. Annars skulle du lättare kunna prova med att vara särbo, eller åtminstone att ni drar er tillbaka och han får sköta allt runt sina barn själv. Nej, jag tycker du ska ställa mer krav och annars dra dig tillbaka lite med sonen, så bra det går. 

Jag säger som de andra i tråden, jag hade inte orkat med honom. Men om du inte vill lämna så är det parterapi som gäller. Någon utomstående som kan nå fram till honom, avbryta när han anklagar dig och få honom att vända blicken mot sitt eget beteende. 

Men jag tror han är en sån som bara inser vad han har när han förlorat det. Du låter ju som att du är väldigt bekväm för honom, det enda du gör är att tjata och sånt kan man ju slå dövörat till, som han gör. Även om jag tror att du tänker att du "resonerar" som en vuxen, analytisk person, blir resultatet bara att han hör tjat, ett bakgrundsbrus man inte behöver bry sig om eftersom inga ultimatum eller krav ställs. Dvs precis det du inte vill ägna dig åt (aldrig/alltid-prat, etc). 

Sen ska jag ju vara ärlig och säga att jag tror att han och hans ex också behöver parterapi. Tror att han viker ner sig för henne pga hennes diagnos och att han inte vill få det jobbigare kring barnen. Men de skulle behöva ett rejält omtag där hon får förklarat för sig av en terapeut, på ett sätt som går in, att i det här läget måste hon växa upp och göra det rätta. Visa mer hänsyn och självkontroll, för sina barns skull. Hur mycket det än svider. 

Jag tror dock inte hon kan ändra på sig och han kommer inte vilja få det jobbigare med barnen, och då är faktiskt det enda du egentligen har kontroll över i situationen om du vill vara kvar i den eller inte. 

Men att du vill vara med på planerna för din familj (vilket inkluderar din man och hans barn när de är hos er) handlar ju inte om svartsjuka, det måste han ju förstå.
I den frågan tycker jag du kan vara benhård och ställa ultimatum.

Nej det där är verkligen inte hur ett bonusfamiljliv ser ut. Det är hur ditt liv ser ut och dina erfarenheter. 

Håller med