BF Augusti 2023

En vecka över tiden här. Bebisen mår toppklass i magen tydligen men vill inte ut.

Tappen var en del påverkad dock nu så hoppas att det bara är en sån förlossning som är långsam i starten men sen drar på rejält. Har såna i släkten så hoppas på genetiken.!

Pepp mottages gärna dock, vill helst undvika snitt, hatade återhämtningen senast.

Kämpa på! Var timme som går är en timme närmre till du får träffa den lille/lilla 😊 Hur ser det ut där du bor, hur långt efter BF får du gå innan det blir igångsättning? Förr skiljde det sig var i landet man bor, lite oklart om det är en vecka som gäller överallt nu. Håller tummarna för att det drar igång av sig självt snarast ✊🏼 

Två veckor här för omföderskor.

Jag vill bara att det ska starta nu. Livrädd för snitt igen, det kommer sabotera så mkt för familjen, och min möjlighet att vara en bra mamma för mitt äldre barn.

Hur går det för alla? Har ni fött? 

Själv har jag BF idag, ingen bevis i sikte, ska till BM imorgon. Kan ju bli en septemberbebis här 😅

Heja ni som fortfarande inte fött än ❤️

Tack ❤️

Hur har det gått för alla? ❤️ Idag är min lilla fyra veckor gammal. Sjukt va tiden går. 

Ja, tiden går väldigt, väldigt fort! Vår lilleman är sex veckor nu, har genomgått läkarkontrollen samt fått sitt första vaccin. Allt verkar gå bra! Vissa kvällar har han dock väldigt svårt för att komma till ro, gallskriker och nöjer sig inte med något. Ibland funkar det med några duttar amning men annars är det bara till att gå runt, vagga och typ titta ut genom fönstren. Jag tror inte det är kolik.. Känns som det skulle varit än mer outhärdligt. 

Sedan han fyllde en vecka har hans ena öga varit "geggigt", kletigt, jag trodde först det var ögoninflammation men sköterskan på BVC menar att det är vanligt då deras tårkanaler är så trånga. Det börjar bli enerverande, tvättar med fuktig pad ett flertal gånger om dagen. Till nästa besök, när han är två månader, ska vi kolla lite närmre på det. Han är inte röd i själva ögat så jag vill tro att det inte gör ont. 

Jag tycker att han snarkar en del också, jag upplever hans näsgångar som väldigt trånga och har även uttryckt oro över det, att han får panik då han inte riktigt får luft. Men även där menar sköterskan att det inte är någon fara då brosket är så mjukt. Dessa tre faktorer; oroliga kvällar, irriterande öga samt inte helt felfri andning är väl mina orosmoment men får lita på sköterskan som menar att samtliga är övergående!

Har du fått något leende ännu? Jag har fått något litet men undrar ibland om det är placebo, att jag så gärna vill se flera, haha! Känns som han är lite "sen" med det. Eller så får jag inse att jag är skittråkig, helt enkelt. Fick även en fråga från sköterskan om han svarar mig när jag snackar, att jag får något form av gensvar? Det har jag inte ens reflekterat över men ska ha det i beaktning framöver. Hoppas! 

Hur går det själv?

Och hur många septemberbarn blev det nu då? 

 Vår gosse - som än inte har fått ett namn officiellt, känns hemskt - har typ samma av allt det du beskriver!! Han skriker verkligen som en tok i perioder, men tror inte heller att det är kolik för han lugnar sig så fort man plockar upp honom. Men när vi byter blöja, eller lägger ner honom för att göra någon hushållssyssla eller bara, ja, gå på toa så blir han som tokig. BVC sköterskan sa att hon aldrig hört en så liten människa med så starka lungor 🙉. Han är verkligen helnöjd och lugn så länge han får vara i famnen. KÄMPAR att försöka få honom att ta napp i hopp om att det kan vara lite tröst men han är inte ett fan av den. 

Angående ögonklet så är vi också i samma båt där. Torkar och baddar heeeela tiden. Med min dotter så var det så extremt att jag tillslut bokade en tid hos läkare och det visade sig att hon hade ögoninfektion på båda ögonen och fick penicillin när hon var runt åtta veckor. 

inget leende här ännu! Men en otrolig ögonkontakt som jag inte riktigt minns med min dotter, hennes huvud och ögon bobbade omkring som en trasdocka medan den här lille håller upp huvudet och stirrar rakt på mig hela tiden. Våra nätter är helt okej, vi har gått från konstanta uppvak till två amningstillfällen per natt och det är så skönt att inte känna sig som en trött zombie hela tiden! 

Åh, så skönt att du har samma bekymmer  Haha, vid ett tillfälle satt jag bokstavligen på toa och gjorde "nummer dos" samtidigt som jag ammade - bara för att få honom att sluta gallskrika! Och ja... Det funkade! Jag har faktiskt beställt en sådan "Sleepy troll baby rocker" nu, tyckte först det lät som hittepå men har av några oberoende källor hört att det är magisk uppfinning. Får väl återkomma med en recension, om du inte redan har en!

Jag ska låna en "stödkudde" av en kompis då Axel väldigt gärna vill tilta huvudet åt vänster när han ligger ner vilket lett till att han nu fått en platt skalle på den sidan, haha. Jag vänder honom och har mig, pratar från den "o-platta" sidan för att få honom att vilja kolla på mig och bullar upp men vid möjliga chans ändrar han likt förbannat tillbaka till favoritsidan. 

Tack för info med ögonkletet, får se vad sköterskan säger vid nästa tillfälle annars bokar banne mig jag också en tid hos läkaren. För att därmed utesluta infektion som din dotter hade, om inget annat! 

Vår pojk är likadan med nappen, känns dumt att typ tvångstrycka in den men när den väl är på plats duttar han så gott på den, särskilt när han sover. Så vi ska fortsätta uppmuntra honom till att ta den! 

Nu har hans leende kommit, förresten! På riktigt denna gång, jag har fått några genuina, stora, tandlösa leenden! Det kom bara helt plötsligt när jag höll honom i famnen och pratade med honom, lyckligtvis när sambon också stod intill. Han blev nästan en annan människa, haha, man har ju blivit så van vid den mer allvarsamma, skeptiska killen men plötsligt blev alla ansiktslinjer så mjuka. Otroligt! 

Min tjej är 4 veckor idag, blev en september-bebis. Hon kom dagen innan planerad igångsättning med ett akut kejsarsnitt efter många timmar där jag var öppen 10 cm och även en bra stund med värkstimulerande dropp för att få ännu starkare värkar(hade tillräckligt starka värkar som det var), men nej, hon var för stor och risken fanns att hon  skulle fastna på vägen ut, 4400 g till sina 50 cm och ett huvud på 36,5 cm i omfång. Jag var inne på bf för minskade fosterrörelser och då gjorde dem tillväxtultraljud då en bm där ville att jag gjorde det då mitt BMI blivit högt under graviditeten, då beräknade dem att hon skulle väga 4382 g, men ville ej sätta igång mig tidigare, utan jag fick vänta till 41+3, hade dem satt igång mig tidigare kanske jag hade sluppit snitt. 

Vår tjej är jättesnäll, har också lite problem med gaser, tycker synd om henne när hon gråter av smärta, observera att detta inte är hela tiden utan emellanåt. 

Är jag den enda som lider av skuldkänslor? Jag känner skuld när hon får ont, när jag ej plockar upp henne tillräckligt fort, det värsta var när jag var på akuten och var iväg från henne några timmar, fick morf8in o lugnande pga ingrepp och fick inte amma på 24 timmar, aldrig upplevt så starka skuldkänslor i mitt liv. 

Oj, vilken förlossning. Hoppas du återhämtat dig och mår bra! Tycker du nu i efterhand att deras beslut gällande snitt blev bra ändå, eller hade du verkligen velat föda vaginalt? 

I början hade jag väl det du beskriver som skuldkänslor, men inte längre. Jag har tidigare skrivit om känslorna kring när sonen låg inne för gulsot, de skuldkänslorna/hjälplösheten var hemsk. Nu har jag bestämt mig för att det är OK att lilleman exempelvis skriker den minut det tar för mig att gå på toaletten, tidigare höll jag honom i famnen under själva "processen", så att säga. Men det är ju inte rimligt i längden, hoppas du också inser det! 

Ja asså, deras beslut att snitta mig höll jag med om på plats och det gör jag fortfarande, risken för att hon skulle fastna och få hjärnskador eller kvävas till döds, eller att de skulle behöva gå in o bryta armen på henne hade ju varit risken, jag tar hellre risken med ett fult ärr och längre återhämtningstid för mig, tack och lov har ju amningen gått bra, vilket riskerar att bli lidande vid kejsarsnitt. Men hade jag fått välja helt hade jag tagit en oproblematisk vaginal förlossning då jag ändå känner att jag är traumatiserad och vet inte om jag vill föda barn igen liksom. 

Jag har blivit lite bättre på det, men jag är rädd för att på något sätt skada eller förlora det finaste jag har..

Igår kom första mensen efter förlossningen (11 veckor sedan). Betydligt mer riklig än tidigare och jag känner mig yr och illamående. Tänkte föra upp menskoppen men det gick ju inte alls, haha, den bara ?kasade? ut igen! Provade ett flertal gånger då jag trodde jag tappat tekniken. Men efter lite googling verkar det ju inte helt ovanligt och jag uppmanas att fortsätta med (eller i mitt fall - påbörja?) knipövningar och/eller bäckenbottenträning. Någon här som har några andra tips eller råd? Om blödningen fortsätter vara såhär riklig i den mån att det påverkar mig mer fysiskt överväger jag att börja med p-piller igen, trots jag tackade nej hos barnmorskan då förhoppningen om att försöka få ett syskon påbörjas runt nästa sommar. Vi får se! 

Min mens kom också för någon vecka sedan, blev väldigt förvånad då den kom tillbaka betydlig senare med storasyster. Jag försökte använda en tampong men det kändes obekvämt och skavigt så jag använde binda istället (blöder väldigt lite). ToEm, spännande med syskonförsök till nästa år! ❤️