hans dotter ringer jämt och ständigt

Hej och hur det går? Tveksamt. Under beaktande är särbos eller separation. 
Han flyttade till sitt ex och sen fick han låna en lägenhet av en vän, men kom hem hit och sov två nätter. Inget bråk men ledsamt, deppigt att det blivit så illa. 

Men! Inga sms och inga telefonsamtal från hans dotter medan han var här. Behovet försvann sedan hon trodde att han inte var med mig. Som förut alltså. Det upphör när han inte är med mig.  Hon håller inte på att ringa stup i kvarten och kontrollerar vad han gör en gång i timman och undrar om han älskar henne, varvat med "du bryr dig inte om mig".
Därför att hon slutat konkurrera och är fri.

Men ska han hemlighålla mig inför dottern? Det är inget upplägg jag tänker håller.

Jag vet inte hur det blir. Är ledsen över situationen och känner väl attjag gjort det jag kunnat. 

När hennes pappa och jag haft det bra och bara varit hemma (hon hos sin mamma), kanske ätit gott, delat en flaska vin, faktiskt haft det så bra man kan önska, har hon märkt det och mått dåligt av det. Då har det eskalerat och det har kunnat komma 40-50 sms med känslomässig utpressning, mer eller mindre. Det här mönstret har funnits länge men eskalerade under förra året. Som att hon inte kan slappna sv alls i att hennes pappa älskat en vuxen kvinna. 

Och visst, den delen kanske är vanlig. Men vi har inte kunnat lösa den med annat än att avsluta vår relation.
Framförallt för att han exploderade av ilska mot mig.  

Som jag nämnde sammanfaller tex att hon skriver "men va fan jag är SJUK va fan gör du ens därborta" med min födelsedag då han och jag var på spa.
Lätt att tänka (för dig som FL-skribent) Stackars! Om hon är sjuk får pappa och hans nygamla (sedan många år) kvinna avbryta spahelg och åka hem till mamman (en fullt kapabel mamma hos vilken dottern bott halvtid.) Dottern har ju uttryckt att hon behöver sin pappa! Egoist! Ja du, du hade nog passat bra som partner om du har den förståelsen. 
Men om du gjort det 20 gånger under åren och märkt att sjukdomskänslan försvann senare samma dag när han åkte dit? När du märkt att han inte ens behöver åka till henne utan det räcker med att han bara inte är med dig? Du märker att hon bara sms-bombar när ni har det som bäst? 

Och att du får skulden för allt. Det går inte att leva under den pressen, det fattar jag. Inte bra alls. 
Jag vet som sagt inte vad som händer mer än time-out. Beteendet kan ju fortsätta upp i vuxen ålder. Finns inget slutdatum för det vad jag vet. 

Du lär inte ha läst tråden om du tycker att far och dotterrelationen verkar sund!

Kämpa på Ts, du vet att det bara gör ont i början. Och visst, det är fruktansvärt. Men du kommer att bli så mycket lyckligare sen när du slipper denna cirkus med dottern och gränslös farsa.

Om ni fortfarande har känslor för varandra då, vilket jag betvivlar, så kan ni ju fortsätta relationen om några år när dottern förhoppningsvis vuxit till sig och kanske börjat hänga med egna vänner samt pojk/flickvänner och slutat vakta sin pappa som en hök.

Har mamman haft partner efter flickans far? Hur ställde sig dottern till det då? Tror du att hon hade börjat bete sig på samma sätt mot mamman om mamman skaffade en relation?

Det är upprörande. Pappan måste ju ha något slags motiv till att vara så totalt gränslös, känner han sig kanske uppskattad och viktig genom detta beteende? 

Det är så galet allt du berättar, att avbryta semestrar för att åka hem och vadå? titta på en förkyld tonåring som är hos sin mamma? Det är ju inte så att han gör detta för att han är överbeskyddande för då hade han inte ens åkt! han gör det för att hon säger åt honom vad han ska göra. Det är bortom konflikträdsla, det är att göra sig osunt viktig för ett barn som borde vara halvvägs på väg ut i livet snart. Och ett perspektiv det inte sagts något om i tråden men som jag fastnar vid lite är att mamman ju blir helt osynliggjord. Att hon är med sin dotter duger inte. Att hon finns där är inget värt - pappa måste komma dit. Hon måste ju känna sig så totalt underminerad. Och jag tänker - är det någon slags undermedveten hämnd mot mamma detta handlar om? Var det hon som lämnade honom? Bestraffas hon på detta sätt av de båda? 

Usch då. Vad ledsamt alltihop. Men har han yttrat någon slags förståelse för dig? Någon slags medvetenhet att han gjort fel? Att han gått över gränsen när han kallat dig för fula saker? Att det gått för långt med dottern? Eller håller han stenhårt på att det är du som gjort fel?

Inte för att jag menar att du ska förlåta honom men ska ni kunna gå vidare på nåt vis som särbo tex så skulle jag åtminstone behöva att han förstod precis vad han gjort och tog på sig skulden för det. Han skulle inte få skylla något på att jag var en oförstående, egoistisk, svartsjuk kvinna. 

Håller med dig om det. Han har sagt förlåt för attacken men det var för att jag var så jobbig. Resten är  mitt fel. Alla ska dansa efter din pipa, annars blir det ett helvete. Du har dubbla standarder, säger han. Din son får störa oss precis hur mycket han vill, det är bara åh, gullegull, X är såååå perfekt, åh gulle...du skulle aaaaaaldrig säga till honom!
Men mitt barn får inte ens...

Nivån. Han går direkt i försvarsaffekt.
Jag tar fram mobilen och scrollar. Sms 22:40 till min son (som pratade högljutt i telefon med kompis på sitt rum): Sluta prata!!!!
kort och gott, inga krusiduller. 
Sonen svarade oj förlåt

Hade många exempel. Ibland mer gulliga, typ
snälla sänk ljudet ❤️

Men: ingen av dem ledde till att sonen blev kränkt och var tvungen att omedelbart flyttas ur huset pga att det var så sjukt att hoppa på honom på det viset. 

Nej, mannen ser inte det. Då avlederhan till något annat. 

Jag jobbar på ett sätt och han på ett annat. 
Mitt sätt: Jag är en övertänkare och analyserar mycket. 
Gott råd till mig kan vara "släpp det!" "välj dina strider". 
Å andra sidan har jag en historik av utsatthet och att jag låtit män gå över mina gränser. Inte helt lätt.
Jag försöker vara tydlig och hade velat sitta tillsammans och i lugn och ro göra kolumner för allas namn, och vad alla vill. 

Han har tyckt att det är tråkigt och lagt sånna förslag under "måste du jämt älta, gud vad tråkigt!?"
Så:få konstruktiva samtal genom åren jämfört med det som händer när man duckar samtal. Man går på äggskal och får inget ta upp avvallt det man ser, noterar och tänker, men så exploderar det och framförallt han får utbrott. Under utbrotten betar han av all undantryckt ilska som lagrats. Alla undantryckta tankar från de där gångerna saken hade kunnat läggas på bordet i lugn och ro för att torrt konstatera: där är den, men det löser vi väl? 

Då slungas den ut i ursinne och hat istället. Men sakfrågan är fortfarande kvar. Nu har man ytterligare problem: den olösta sakfrågan OCH ett aggressivt utbrott som röjde att det låg mycket mer under ytan OCH reaktion på utbrott som innebär otrygghet och kaos. 

Jag tror du måste se sanningen i vitögat. Ni har enorma problem som han vägrar prata om. Han vill inte vara konstruktiv utan väljer att få utbrott och sopa under mattan. Man kan aldrig lösa en konflikt om bara en vill lösa den. 

Så du måste alltså göra ett val. Antingen fortsätta exakt som förut, för det är ju rätt otroligt att något plötsligt skulle förändras. Eller sätta stopp och sätta dig själv i en situation där du inte behöver leva såhär längre. Kanske som särbo. Kanske genom att göra slut. Väljer du särbo så måste du dock vara tydlig för dig själv vilka gränser du behöver. T ex att ni inte överhuvudtaget pratar om dotterns problem. Eller att de planer ni gör har du en plan b för så att du inte blir helt strandsatt när hans dotter ringer. Jag brukar bli hjälpt av listor i såna lägen. När man spaltar upp allt lite logiskt brukar mycket klarna. Kanske du kan skriva hur du önskar det vore och hur troligt det är att det blir så om du A lever själv och B lever med mannen? 

Får man en storm av ovett för att man förklarar att man behöver sina mest basala behov så finns det inget mer att diskutera. Låt honom bli gammal ensam med sitt sjuka förhållande till dottern. Ingen vettig kvinna kommer att tolerera det där..

Vissa förtjänar inte en partner.

Ju mer du berättar desto mer tycker jag att du behöver göra slut....för ditt mående skull, för dina barn skull också dom behöver en mamma som mår bra.  Att han ber om ursäkt för ilskan men inte vill se problem är bedrövligt minst sagt. Och också att han ber om ursäkt men skyller ändå på att det var ditt fel att han gjorde. 
Personligen så skulle jag vill vara dem som skällde ut honom tillbaka....för att han skuldbelägger dig efter att han utsatt dig för psykisk misshandel

Du kommer aldrig få en förbättring tyvärr. Han respekterar inte dig och normala gränser. Nu kommer han säkert att försöka vinna tillbaka dig. Det får du inte låta dig luras utav. Ett destruktivt förhållande har ju sina ljusa sidor men det är inte värt det. För all skit som du fått utså.  Jag skulle inte vilja diskutera med honom. Skulle helst bara säga, jag kräver ett normalt liv. Med normala relationer. Jag lämnar eftersom det fanns bara en vuxen i det här förhållandet tyvärr. Sen skulle han få fundera själv på orsaken.... och hitta på sina egna lögner för och slippa se verkligheten och bry sig om andra än sig själv och arbeta med sig själv. 

Hur går det ts?

Det är ironiskt att läsa att vi är fler med samma problem vad gäller dessa daddy's issues döttrarna. Min styvdottern har hållit på sin din i alla år och gör än idag, så det kommer inte att dö ut, eftersom pappan tillåter det och tar henne i försvar som en liten bebis än idag. Nu är hon vuxen, men hon ringer fortfarande alltid pappan på nätterna om hon är ute och skriver var hon är och när hon ska hem, ÄVEN när hon är hos mamman. Han låter också telefonen vara på ljud och jag fick till slut flytta. Det är onormalt som de håller på!

Tjejerna har grava problem och behöver främst tydliga regler och ordning, men får en dattande pappa istället, som gör att deras diagnoser blir ännu mer tydliga..

INGEN kvinna kommer att stanna kvar hos en sån man och ingen kvinna har heller orkat med mitt ex, inte ens självaste mamman pga all besatthet av denna dotter som aldrig växer upp och slutar ringa och messa 24/7. Du är inte ensam därute tyvärr.

Självklart ska du skilja dig.

Bättre du skaffar någon som inte har barn.
Barnen går alltid först.
Man har bara de barn man har medan det finns oändligt med kvinnor.

Ja absolut. Men problemet med min man är att han vill ha en kvinna också. Han vill ha allihopa tillsammans som en lycklig kärnfamilj, men det fungerar ju sällan. Han vill att kvinnan ska ta hand om hans barn som om de vore hennes egna och att barnen alltid går före tills de är gamla. Men då kommer han förmodligen stå där ensam, som han hatar över allt annat.

Struntprat. 

Barn är viktiga men ska inte alltid komma först. Man vill väl inte ha bortskämda, odrägliga barn som inte klarar nåt själva. Framförallt ska inte vuxna barn alltid komma först och komma före en partner i allt tex. 

Och om man är en sådan förälder som alltid vill att barnen kommer först. Ja då skaffar man inte en partner alls. 

Jag har barn och träffar en ny man. En det något akut som händer mina barn går det naturligtvis före. Men har jag planer med min man sedan innan, och mina barn ringer och vill någon som inte är livsviktigt. Då ställer jag inte in alla planer med min kille. Då får mina barn vänta och jag och min man utför våra planer som tänkt. 

+1

På vilket sätt sätter du ditt barn först för att du triggar ett beteende att hålla på och ringa/sms nattetid så barnet får störd nattsömn och inte orkar med skolan?
Du sätter endast dig själv och din bräckliga självkänsla först om du behöver så mycket bekräftelse som förälder.

Omsorgen för barnen går först vilket innebär att man måste motverka självdestruktivt och dysfunktionellt beteende hos barnen.

Jag trodde att särboskapet skulle hjälpa när jag flyttade ut, men det blev bara ännu värre. Då har dottern återfått rollen som kvinnan i huset. Och de två har blivit om möjligt ännu mer fästa vid varandra och ringer och messar ännu mer än innan, om möjligt. Jag har kommit helt utanför, eftersom hon har tagit kvinnans plats nu och han saknar inte två samheten på samma sätt iom att hon alltid finns där för honom. Nu känner jag mig mer som hans barn än hans kvinna. Det kommer nog aldrig att fungera, vad man än gör. Så det enda rätta är att lämna.