Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Att även män kan drabbas av känslor som liknar förlossningsdeppresion men de "fångas" inte upp av bvc som kvinnorna mer gör. Iaf här fick man fylla i ett formul som gav poäng och kunde visa på ev förlossningsdepp (fick själv för hög/låg poäng och blev frågad lite extra frågor men det var ingen fara för mig).

Att man kan ha grymt tråkigt på bb för bebisen bara sover hela första veckan (Klagar iofs inte, bärbar dator och sjukhusbibiloteket kom väl till pass)

Att foglossningsbesväeren kan vara kvar så länge man ammar (och att om ens mamma har det under grav. ökar risken att man själv får det...)

Att om man har migrän nån gång ibland så kan det bestämma sig för att slå till några timmar efter barnet är fött, både jag och min låtsassyster fick det. Vi låg båda däckade en hel dag strax efter våra barn föds.

Att det inte heller är säkert attt man är sådär superpigg, jag var helt död i 2 dar.

Underbar tråd. önskar att den fanns för 8 år sen när jag födde min dotter! Hade precis fyllt 20 och hade verkligen noll koll (kan jag erkänna nu!)

För det första så blev jag helt chockad över att bebisen kunde komma för tidigt! Var av någon anledning HELT inställd på bf datumet! Vi skulle flytta den 31 och hon bestämde sig för att komma ut den 29e... Lite kaos!

På förlossningen innan själva födslen hade jag hur trevligt som helst, lite ont men ändå hanterbart! Tyckte till och med att krystvärkarna var sköna, så naturliga på något sätt!
(Eller har jag bara förträngt den egentliga smärtan...??)

Sen kom helvetet..! Dom klippte, dom höll upp moderkakan, dom grejade med nån hinna, dom tryckte, jag pissade blod, dom sydde, det sprang en massa olika folk där och jag fick inte reda på någonting alls!! Ingen informerade mig om någonting!!
Sen helt plötsligt var rummet tomt och jag tänkte gå och kissa, reste mig och föll ihop igen. In kom en sköterska och jag fick en jävla utskällning för att jag inte låg i min säng! Sen fick jag inte resa mig ur sängen utan att någon var med på hela bb vistelsen. Sådär kul...
Fick pga detta en rejäl förlossningsdepression. Den tänker jag inte ens börja prata om!

Trots allt detta så var jag nog allra mest överraskad över alla känslorna! Jag kunde inte ens föreställa mig att älska någon mer än min sambo, men han hade ju inte en chans mot denna lilla ljuvliga varelse! Finns inga starkare känslor!

jag kom på en grej till. att även om man inte känt av minsta lilla foglossningsbesvär under graviditeten så kan höfterna börja kajka flera månader efteråt, typ när man bär i sjal.

Att det kan ta närmare ett år innan man tycker om sitt barn över huvud taget...
När jag fick min son var det en väldigt dramatisk förlossning, som upplevdes traumatiskt för mig. När sonen kom upp på magen så undrade jag varför de lade någon annas barn på mig. Han var liksom inte min. Den känslan höll i sig länge, visst, han var ju fin och så, men han var inte min.
Kändes jättekonstigt att amma "någon annas barn". Hade fruktansvärt dåligt samvete över mina känslor, och låtsades länge att det blivit bättre när nån frågade, av skam.
Han var närmare året när jag helt ärligt kunde säga att jag älskade honom.

Herregud, allt det där hade jag glömt..  Det är ett tag sedan jag fick barn senast, det är en sladdis på G..  Jag har BF i dag, men här händer inget, och jag som gått och väntat så...  Nu hoppas jag det drar ut lite till så jag kan sticka iväg och köpa blöjor, salvor, alvedon och vindruvor i massor (så man kan gå på toa) :)

hehe lite kul var det att läsa men jag kan inte hålla med :P jag hade ingen av dom problemen :P hoppas det blir bättre för dig med nr 2 :) lycka till