Anonym (Rädd) skrev 2020-07-12 20:18:19 följande:
Tack för alla svar och att ni delar era historier, har läst allt ni skrivit.
Jag fick 2a gradens bristningar vilket kanske inte är så mycket.
Det läskiga var att jag fick panikattacker. Jag slutade lyssna på barnmorskan, kändes som att hon slutade lyssna på mig för jag skrek ju bara. Vid ett tillfälle sa någon " nu måste du krysta annars kan du skada barnet" blev då rädd och krystade allt vad jag hade och sprack. Kommunikationen var lika med noll. Minns inte ens hur barnmorskan såg ut, vad hon hette eller vilka som var i rummet. Minns att hon var kvinna men inget mer.
Rädslan idag är att barnet ska få syrebrist och få skador för livet pga att jag inte kommer samarbeta som sist. Har svårt att tro på att det kommer gå bra och min inställning till VF är mycket negativ.
Fortsätt gärna skriva, jag läser allt!
Jag tror verkligen du behöver bearbeta din förra förlossning. Självklart upplever du den som traumatisk.
Jag minns inte heller hur barnmorskan såg ut, ny vet jag ju dock då jag träffat henne i efterhand, och inte hur många som var i rummet.
En grad tvp kan vara nog så allvarligt och i enskilda fall skapa mer problem än vad en allvarligare förlossningsskada gör. Tänk dessutom på att du kan spricka hela mellangården, men så länge inte ringmuskeln är skadad så är det grad två, alltså ganska många muskler av med ?bara? en grad två pckså.
Om du kommer fram till att du vill ha snitt så är mitt ändå råd att gråta, skrika och agera hysteriskt vid möte med aurora och läkare. Det verkar krävas mycket för att få beviljat.
Kan även tipsa om facebookgruppen rätten till kejsarsnitt eller förlossningsskadad du är inte ensam. I den senare får du troligtvis mer nyanserad bild. Men båda grupperna är bra.
Vill även rekommendera gruppen traumatisk förlossning-stödgrupp, om du känner att du vill skriva av dig och få stöd
Om en vaginal förlossning ska gå bra så tror jag du behöver komma över den förra och vara lugn. Den stress och rädsla du känner nu verkar inte optimalt med tanke att du beskriver det som panikattacker förra förlossningen