Anonym (BBW) skrev 2020-10-15 21:41:57 följande:
För det första handlar tråden om huruvida man anser att det rätt eller fel att springa som en så kallad skvallerkärring eller inte vid otrohet. Våldtäkter på barn har inget med detta att göra. För det andra så är våldtäkter på barn och andra liknande liknande aktiviteter polisärenden och inget man springer hem till någon partner och berättar om för partnern skall få veta vad det är för en typ man har ett förhållande med. Frågan är så larvig i sammanhanget att jag inte tänker lägga mer energi på detta hur många gånger du än upprepar den.
Missade du att jag skrev att i det land där våldtäkten sker är det inte olagligt?
Jag håller med dig och andra om att våldtäkt på barn är mycket värre än otrohet, men det betyder inte att exemplet inte är intressant.
Framförallt för att det belyser det faktum att många inte kan tänka sig att "leva lyckliga" ovetandes när de blir bedragna på åtminstone vissa sanningar. Inte ens ni som propagerar för det själva verkar vilja bli bedragna på sanningen i extrema situationer.
Frågan som då uppstår är när det är "ok" att låta någon leva utan sanningen och när det är inte det. En annan fråga blir vem det är som har rätt att avgöra att det är bättre för en person att leva lycklig "ovetandes" för en viss typ av händelse. Man kan givetvis inte säkert veta att en person vill leva lycklig ovetandes utan att avslöja förhållandena. Ni som samtidigt pratar om att moralen skiljer sig åt för olika personer och grupper inser säkert svårigheterna i att generalisera och hävda att alla personer inte vill veta sanningen när det gäller otrohet. Att säga att det är bättre att leva lycklig ovetandes, är inte en generell sanning.
Jag noterar för övrigt efter att ha läst de senaste inläggen att många av de som argumenterar för att otrohet inte är särskilt fel, samtidigt använder sig av många personangrepp istället för saklig diskussion. Det verkar också som att några av er beskriver ett liv fullt av svek, sexuella utsvävanden och ja, ganska trasiga personligheter.
En hypotes för att förklara detta skulle kunna vara att om man blir utsatt för många svek från andra kanske man lär sig att tränga undan sina känslor av besvikelse och sorg. Man blir kanske så avtrubbad att man stänger ner sina känslor för att undvika att bli sårad (undvikande anknytning). När man sedan sätter sig in i andra människors situation misslyckas man med att känna empati eftersom man själv i samma situation skulle stänga av sina känslor. På det sättet riskerar man att bidra till fler övergrepp trots att man själv har varit utsatt för samma sak och egentligen borde önska andra ett bättre öde.