Är det så jobbigt att bli pappa som 40+ ?

Jag är i spannet 30-40 år och jag skulle inte orka ett till barn. Fysiskt men inte mentalt. Nu börjar barnen klara sig själva allt mer och jag längtar att inte vara så totalt bunden vid ett barn. Göra andra saker (när Coron är borta), träffa vänner, satsa på jobbet, resa och hitta på saker antingen själv eller aktiviteter som passar en familj med större barn.

Inte börja om och rädda livet på en liten tultande unge 100 gånger om dagen, potträna, lära cykla igen och leka kurragömma för 1000000000 gången. Inskolning. Kassa nätter och krig kring påklädning... näää

Jag tror din man absolut skulle orka. Men den krassa sanningen är att han nog vill ha ut annat av livet än att vara uppbunden vid barnen. Längtan efter ett bekvämare liv när man är äldre än att gunga gungbräda och sjunga med babblarna

Men han vill inte ha barn med dig. Eller över huvudtaget. Det är bara att acceptera.

Håller med. 

Ja det är jobbigt med småbarn så jag kan verkligen förstå om man inte vill ha fler efter 40. Han kanske känner sig klar med den biten? Att få barn vid 40 innebär ju också att barnet får en gammal förälder hela livet. Jag sköter om mina gamla föräldrar nu som är 75 år medan jag själv är småbarnsförälder så det är tufft.

Tja, jag sköter inte om min gamla mamma som är 86. Tanterna i min släkt har en förmåga att bli både gamla och vara pigga länge :)

Nej, det är inte speciellt tufft att vara småbarnsmamma när man är 40, jag har många vänner som har fått barn mellan 35 och 40 och även några som har fått barn efter 40. Ingen av oss upplevde det speciellt besvärligt.
Nu kommer jag från en släkt där det inte alls varit ovanligt att man fick barn efter 40. De flesta har fått sina första barn efter 30 så här är det vanligt med "gamla" föräldrar.
Endast en har behövt att ta hand om sin pappa, som fick en svår sjukdom som krävde en del insatser från barnen. 
Jag var 37, sambon 42 när vår gemensamma föddes. Sonen har dessutom yngre kusiner på båda hållen, så jag kan nog säga att jag talar ur erfarenhet och inte tror.

Detta är väl högst individuellt. Jag är strax över 40 och skulle aldrig skaffa en sladdis nu.

Nu vill jag skörda det jag sått och det är stora självständiga barn.

Sova så mycket jag vill, inte behöva skaffa barnvakt, inte sitta på ständig vakt med trappgrindar och ständig bevakning.

Nej det var kanske kul då men idag, no way!

Det tycker jag är orsak nog. Att man är klar med den biten i livet. Själv tyckte jag det räckte med ett barn. Inte för att han var extremt jobbigt, eller att jag tyckte nätterna var besvärliga eller så (skulle nog säga att det första tre åren var hur lätta som helst), utan av den enkla anledningen att jag inte gillar småbarnsåren, de var så trista.
Min väninna hade kunnat haft småbarn livet nu, hon fick det yngsta när hon var 45 (då var den äldsta 17, samma pappa till alla) och hon hade gärna kunnat ha en eller två till, men då hade fått bygga ut huset rejält (totalt 5 barn)

Stackars vår son som är uppvuxna med föräldrar som avskyr fotboll och tennis, gillar inte heller att klättra eller inte är några som gillar att bada. 
Han fick stå ut med skogspromenader, stadsbesök inne i Stockholm och museum. Har förresten en kompis som var en besvikelse för sin fotbollsintresserade far, han, enligt egen beskrivning, är född med två vänsterfötter och ogillade fotboll

Nu har jag väldigt svårt att förstå varför du känner att du måste ömka din son för det? Har han lidit av det? I så fall är det såklart synd, men så ser livet ut.

Läste du mitt inlägg såg du att jag pratade om vad JAG uppskattade. Men liksom alla vettiga människor har jag både respekt och förståelse för att människor är och lever olika samt inget som helst intresse av att spela fotboll med ett barn som inte gillar det. Eller, för den delen, mot hens vilja släpa runt hen i skogen eller på museum. Eller på bibblan eller konserter, för den delen. Då jag själv är kulturellt intresserad (för tro det eller ej - man kan ha kulturella och intellektuella intressen samtidigt som man gillar att leka fysiskt!) hoppas jag att mitt barn gillar de ställena också. Men det märks. Jag tillhör de som har full respekt för att barn är egna individer, och att man som förälder ska anpassa sig lika mycket till barnet som barnet behöver anpassa sig till dig. Det ska vara rättvist.

Synd om din kompis förresten. Men det där är han knappast ensam om. Finns många korkade pappor som varit såna, oavsett om det handlat om fotboll, matematik, konst, händighet eller annat. Människor utan djupare inkänning och förståelse beter sig ofta så. 

Den där meningen gillade jag. Att likväl som man måste anpassa sig att man har ett liv med ett barn, så måste också barnet anpassa sig till det liv som är runt barnet.
Äh, jag blir bara så matt på fokus att man får inte vara för gammal, för då kan man inte ligga på golvet och leka, spela fotboll etc. Eller den som skrev att han var så besviken för att hans pappa var för gammal för att brottas (nu tror jag inte pappan var för gammal för att brottas, utan ointresserad av att brottas)
40-50-åringar är pigga nog att hantera ta han om barn, i alla åldrar. Att man sedan inte vill ha barn efter en viss ålder är en sak, men skylla på fysik eller att man skulle vara gammeldags, omöjlig att lära ny teknik etc, det är rena rama skitsnacket.
Det finns föräldrar som är fantastiska och sitter i rullstol, det finns föräldrar som är fantastiska även om de är tekniska idioter