Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Funkar inte alls att citera nu av någon anledning..
men glad att kunna ge lite hopp till dig RH93! man behöver lite solskenshistorier under resans gång! <3
och gud va spännande för dig Soff med äggplock!! minns de så tydligt och tyckte att det ändå va en helt okej upplevelse och nu i efterhand när man vet vad de leder till så är det ju sjukt motiverande!!
stor lycka till <3
Och du ger även mig hopp <3
Jaa <3 Otroligt spännande. Och overkligt. Man har gått så länge nu utan att något hänt.. och helt plötsligt så är man mitt inne i detta! <3
Igår var jag på första ultraljudet och allt såg bra ut <3 Ska på andra (och sista) ultraljudet på Fredag! Hon trodde att det blir äggplock på Måndag eller Tisdag!! Är så spänd på detta nu! <3
Så skönt Soff att allt såg bra ut och att det snart är dags för äggplock <3 håller alla tummar för dig.
Så skönt Soff att allt såg bra ut och att det snart är dags för äggplock <3 håller alla tummar för dig.
Idag va en riktigt jobbig dag. Har plågat mig igenom jobbdagen för att jag är så sjukt trött och utmattad. Det är verkligen trötthet på en ny nivå. Känner mig otroligt känslig och deppig allmänt just idag. Flexade ut lite tidigare från jobbet för att försöka återhämta mig lite och ta det lugnt bara. När jag kom hem hade vi fått ett brev, som jag öppnade med sambon på telefon, där det stod att inga embryon klarat sig till frysen. Jag trodde verkligen att jag va förberedd på att det kunde bli så och var okej med det då jag läst på och lyssnat på poddar där dom pratar om att det faktiskt statistiskt är vanligt att inte få det, men luften gick totalt ur mig. Kunde inte ens fortsätta prata med min sambo och belt ihop helt. Allt känns hopplöst och man känner sig så otroligt värdelös, varför kan det inte bara gå bra.
Nu är vår utredning klar och vi hade avslutade samtalet med läkaren. Som jag misstänkte att det skulle göra såg alla prover bra ut. Mitt amh-värde ligger på 1 men det är inom normalintervallet för min ålder. Men som läkaren sa där, det är inga konstigheter eftersom vi ska köra igång nu, men hade jag velat vänta 5 år hade de kanske inte rekommenderat det ungefär. 
"Oförklarligt barnlösa" således.
Jag och sambon ska ta kompletterande blodprover för infektion (typ för röda hund, hepatit, gulsot och sånt förstod jag det som) så skickas remissen iväg nästa vecka sen. Sen kunde vi vänta oss c.a 5 veckors tid för godkännande, men han tyckte vi kunde ringa och "kolla efter hur det gick" efter 3-4 v redan.
Efter det tid/besök inför uppstart behandling inom 2-3 v, så går allt som det ska kommer vi kunna dra igång med IVF i maj. 
Idag va en riktigt jobbig dag. Har plågat mig igenom jobbdagen för att jag är så sjukt trött och utmattad. Det är verkligen trötthet på en ny nivå. Känner mig otroligt känslig och deppig allmänt just idag. Flexade ut lite tidigare från jobbet för att försöka återhämta mig lite och ta det lugnt bara. När jag kom hem hade vi fått ett brev, som jag öppnade med sambon på telefon, där det stod att inga embryon klarat sig till frysen. Jag trodde verkligen att jag va förberedd på att det kunde bli så och var okej med det då jag läst på och lyssnat på poddar där dom pratar om att det faktiskt statistiskt är vanligt att inte få det, men luften gick totalt ur mig. Kunde inte ens fortsätta prata med min sambo och belt ihop helt. Allt känns hopplöst och man känner sig så otroligt värdelös, varför kan det inte bara gå bra.
