Pladdertråden!

lurk: I början var jag inte det men nu känner jag typ panik över det. Usch, jag har börjat gråta ett par ggr när jag pratat med sambon om det så när jag sa det till bm så bokade hon tid till mig. Får se hur det går då. Men jag lixom skjuter det ifrån mig på nåt vis. Som att jag inte kommer gå igenom det fast jag vet att jag måste. Blir så konstigt!
Men får se hur det blir med fub.

Men har någon skrämt dig eller varfifrån kommer din rädsla?

Believer: när jag väntade Ebba var jag också lite orolig inför förlossningen. Sen hamnade jag ju där i vecka 20 och hade inget val. Visst, är ju en helt annan sak att föda en liten liten bäbis, men grunden är ju endå densamma med krystvärkar osv. Känns lite som att man fått en "provförlossning" än om jag gärna hade sluppit!

Believer.. aurora? lär mig?

lurk: Nä jag vet inte alls varför. Kanske för att jag aldrig gjort det förr, eller för att det handlar om sjukhus över huvudtaget Att det gör ont, nålar, doktorer och grejjer. Allt sånt typ. Att jag ska tappa kontrollen och inte palla och att det ska vara fel på barnet. Allting runt förlossningen känns...jag vet inte...jobbigt?!

Magda: Tänkte på dig när jag var i vecka 20. Tänkte att när du var där så fick ju ni eran änglabebis.
Det är väl normalt att vara lite orolig, men jag tycker det bara blir värre och värre. Det finns ju ingen återvändo...

Hanna: Aurorabm är en bm som är specialiserad på förlossningsrädda. Man får gå på samtal och besöka förlossningen och kika där och så vad jag har förstått. Dom hjälper en att välja det som känns bäst, kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Eller ja välja och välja, dom stödjer en till det som är bäst för just den människan när man känner sig rädd.

Jag tror inte att själva storleken på bebisen är så avgörande som många vill tro. Laban var ju en rejäl sak, men jag hade ju inget att jämföra med så det gick ju jättebra.
Jag tror att mycket handlar om ens egen inställning, att man måste kunna lita på att personalen gör sitt jobb, och att man måste lita på sin egen kropp som har det inprogramerat hur det funkar.
Nålar och sånt behöver man inte alls beblanda sig med om man inte vill, och det kan ju vara skönt att veta. Och sen tror jag personligen (och har hört från flera håll) att om man har så pass ont att man vill ha t.ex eda trots nålskräck så har man passerat det stadium när man är rädd för nålar och fokuserar på annat istället.

lurk: Jo det kanske stämmer det du säger men ja, jag vet ju inte eftersom jag aldrig gjort detta förr.
Men det känns skönt att få komma och prata med aurorabm iaf som tar en på riktigt allvar och som kan de här grejjerna.
Får se va hon säger.

Jag hoppas att jag får välja bm iom det vi gått igenom tidigare. Var 2 bm som vi fick bra kontakt med, så jag HOPPAS verkligen att nån av dom jobbar då...

Believer, jag tror att de sista månaderna av graviditeten delvis är till för att man ska förbereda sig inför förlossningen. Jag är extremt nålrädd och brukade svimma när jag såg blod eller tog ett litet blodprov. Jag har till och med smitit från vårdcentralen när jag var tonåring och de ville ta sänkan. Men i slutet av förra graviditeten kände jag mig ändå ganska lugn. Jag hade peppat mig själv i flera månader och hade hittat en inre frid (låter lite klyschigt). Jag visste att jag och Isabel var ett team och att vi tillsammans skulle fixa förlossningen. Just den känslan av samhörighet med henne och tanken att jag och hon skulle jobba tillsammans fick mig att känna att det var okej.

Nu blev det ju snitt ändå, då jag tvingades möta mina absolut värsta fobier med bedövning, stick i handen, kateter och f-n vet, men jag kände ändå att det helt enkelt var något jag bara måste ta mig igenom. Jag delade då in hela snittdagen i olika delar och försökte tänka att nu har jag fixat denna del, bara si och så många delar kvar innan jag har min bebis.

Försöker inte förminska din rädsla på något sätt, utan bara ge min syn på det, jag som också var rädd.