BF Juli-07 Nr3

halvblod; allt handlar nog om att få rätt läkare, tyvär... det är ett helt lotteri det där... jag har nog haft tid med läkare och sjukskrivning ibland. kan du inte vända dig till en specialistläkare inom området på ett sjukhus som kanske tar dig mer på allvar? jag var först hos husläkaren där jag kände mig sådär bra bemött... men fick ju sjukskrivning på 50%, sedan bokade min BM tid hos mig hos en läkare på PrimaLIv i Danderyd som just bara träffar gravida och han var verkligen superbra!!! han ritade upp min rygg på ett papper, pratade om varför jag har ont, varför man som gravid inte gör lika mycket motstånd vid kritik, varför man är mer sårbar.... osv, han var superbra. fick sjukskrivning på 75% till början av juni då jag ska tillbaka och han förmodligen ger mig 100%.

jag pratade med min BM om att det inte kändes som jag blivit tagen på allvar tidigare och fick då hjälp med att träffa denna läkare. prata med Din BM och säg hur du känner!! och stå på dig!

jag har oxå börjat fundera på detta med att bli mamma... herregud, vad innebär det egentligen???? en oplanerad graviditet med en kille man nu varit med i snart nio månader... inte det mest optimala kanske... en fördel är att vi är typ nykära och vårat förhållande är superbra, vi bor ihop å allt det där... men vi har ju inte PLANERAT detta bar, satt oss in i situationen ordentligt.... det kommer gå som det går, inte så mycket att spekulera i kanske... men man funderar ju mer å mer.... det här är ju på RIKTIGT!!!!

tryckte lite för fort...=)

lite uppmuntran till alla

Lindisen: Tyvärr är denna läkaren speciallist och jobbar på förlossningen samt på MVC. Men min BM sa till mig att ringa förlossningen eller åka in akut om jag får besvär under helgen. Fick dessutom en extratid hos henne nästa vecka så jag får i värsta fall avvakta tills dess och prata med henne om hur det känns. Det är synd att inte hon är den som sjukskriver för hon tycker ju att det behövs och efter ett par månader så har hon ju lärt känna mig och vet att jag inte alls vill gå hemma igentligen.

Ja det var ju inte planerat för oss heller...visserligen har vi varit tillsammans i 4år men det var kanske inte så vältajmat om man hade fått bestämma. Men men...vi har det kanonbra och vårt förhållande känns enormt starkt. Men just det här med att det var helt oväntat med bebis gör kanske att man har haft lite svårt att ta det till sig...men det blir säkert bra i slutändan

Tack för alla tankar
Usch nu har jag nästan precis vaknat. Har inte sovit så här mycket sens i Januari månad.. Känns skönt men känner mej dock inte utvilad.

Nu känns det som om jag kanske behöver ta tag i mitt liv inte sitta inne och deppa resten av livet, Kännde det igår när jag inte ens visste att det var helgdag idag. Ser fram emot att ska flytta 1 juli Kanske blir bättre då när man ska montera ihop alla bebissaker och fixa allt tills liten kommer

Hoppas det löser sej för er andra som med mår dåligt...

Jag kan säga att jag tycker det börjar bli jobbigt men att jag njuter ändå. Snart är vi tre här och inte bara vi två som kan gosa och mysa när vi vill. Fast att det är jobbigt emellanåt så är det ju snart över, så får jag tänka.

Funderar på det här med sd. Ibland blir min mage stenhård men jag får inte ont eller nåt sånt men det känns ansträngande och man blir helt slut efter ett tag. Är det sd??

Halvblod, tack för de fina orden, jag blev minsann lite rörd i mitt hormonstinna tillstånd... Att du är deppig och mår dåligt är ingen bagatell, jag har alltid ansett att man inte kan jämföra lidande, jag menar, du mår dåligt, jag mår dåligt, skitsamma varför, det är ju samma resultat!

Vicke, förstår hur du menar. Är säkert hormonerna som ger dig en extra skjuss nedårt i humöret, försök tänka så även om det är svårt! Jag kan grina i timtal vissa dagar, av inget speciellt, och efteråt så känner jag bara "jävla hormoner" liksom! Massa kram!

Lindisen, känner så väl igen dina tankar, som var mina egna förra graviditeten. Jag och min man hade bara varit tillsammans i knappt 3 månader då jag blev gravid, och trots att vi var tokkära så fanns ju tvivlet och funderingarna, skulle vi verkligen klara det här? DEt enda jag med säkerhet, att det är få saker som binder ett par så tätta samman som att föda bran ihop! Ta det därifrån, och du ska se att det går som en dans, lite knaggligt ibland, men ändå, så är ju livet!

Skriver som vanligt som en kratta...

Rotade förresten reda på min dagbok från tiden runt Mollys födelse, och har lagt in en förlossningsberättelse i bloggerna nu för dom som vill läsa!