*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

Min bror e homosexuell och jag vet hur mycket han älskar barn så han hade varit mitt första val om jag nu skulle vara tvingad till nåt sånt..men det hoppas jag inte...fast min bror kommer ju vara i mitt barns liv på ett sätt i vilket fall som helst!

JENNYH:Va kul lycka till med allt!

Tack Leidy!!

Jag skulle mycket väl kunna välja ett hommosexuellt par att få min son om jag och Maken skulle dö i en olycka..

De är minst lika bra föräldrar som hetrofamiljer..

Jag har absolut inte något emot homosexuella föräldrar. I vissa vall tror jag att de kan vara bätte föräldrar eftersom jag tror att de har en öppnare och vidare syn på saker som är "annorlunda". Så jag tror de kan ge sina barn visdom på ett annat sätt (i vissa fall) som inte andra alltid kan ge sina barn.

Blir arg då man som homosexuell inte får inseminera i Sverige (tror iaf att det ligger till så). Vad gör dom till sämre föräldrar? Om de inte är alkoholister, misshandlar eetc så varför ska dom lida för samhällets fördomar.

Och manliga/kvinnliga förebilder. Det kan man få på annat håll. En bra kompis, en morfar, mormor osv. Jag växte upp med min mamma. Var hos min pappa ibland. Han är absolut känslomässigt handikappad och bryr sig bara om pengar. De gånger jag var där så tog min styvmamma hand om mig. Ja, nogsnackat om mig, men i korta drag ville jag bara komma fram till är att det inte räcker att ha förebilder som mamma och pappa. Jag fick en dålig förebild, min pappa som inte alls ställt upp alls för mig och har rätt mycket känslomässiga problem nu.

Jag tycker att de som säger att barnet kommer bli mobbat. Varför skulle inte ett barn med heterosexuella föräldrar bli det? Man kan aldrig skydda sitt barn till fullo, även om man vill. Och hur ska vi kunna ändra samhällets syn på homosexuella om de inte har samma rättigheter som alla andra??

Vet att det här är ett känsligt ämne som gör mig väldigt engagerad iaf och arg..
Men slutligen så blir svaret blir ja, jag skulle inte utesluta homosexuella föräldrar framför heterosexuella!! Finner nästan ibland mer fördelar än nackdelar med det paret som av samhället anses "anorlunda"!!

Boken "Män är från mars och kvinnor från venus" brukar rekommenderas i bland på diskusarna. Utifrån den rekommendationen kan man anta att dom flesta är överens om att det finns betydande könskillnader i personlighet. Annars skulle boken av John Gray knappast vara storsäljare.

Jag är uppfödd med ensamstående förälder och det är först sent i vuxen ålder jag insett hur mycket jag saknade en manlig förebild och hur lång tid det tagit att "reparera" detta. Visst, att min morfar fanns tillgänglig och andra bekanta gjorde sitt till, men inte tillräckligt känner jag.
Jag saknade verkligen närvaron av en pappa och man!

Utifrån egen erfarenhet blir alltså svaret:
I möjligaste mån en förälder av varje kön!
(Sen förstår jag väl att det finns dåliga föräldrar där den ene är man och den andre kvinna såväl som att det skulle kunna finnas två av samma kön som kan vara bra föräldrar)

Många blandar ihop två saker; nämligen den sexuella läggningen såsom problem i barnuppfostran - och de könsROLLER och PERSONLIGHETER som behövs för att en människa skall bli komplett.
Om man separerar dessa frågor förstår man att det inte är diskriminering när jag svarar att rent generellt motsätter jag mig homoadoption.

maha

Den boken skulle jag inte ens ta i med tång. Om man är ute efter att fostra barn in i inskränkta, könsstereotypa roller så är den boken en toppen bruksansvisning om hur man "gör" kön. Nåväl.

Jag anser inte att skillnaderna mellan könen är så pass grundläggande att de bör förmedlas vidare till barnen, snarare tvärtom borde vi se likheterna mellan könen och förmedla dessa för att på så sätt kunna fostra fria individer med vuxna förebilder med sunda värderingar och inställning!

En fråga: vad anser du är en komplett människa?

Ja, inte som jag kände mig de första 25 åren av mitt liv i alla fall.

Jag skulle inte bry mig om föräldrarna föredrog grön eller röd mjölk, missionären eller analsex.

Jag skulle inte bry mig om dom tyckte att grön soffa var snyggare än blå,eller om dom föredrog vegetatrisk mat framför biffstek.

Jag skulle inte bry mig om dom tyckte att kvinnor var mer tilldragande än män och tvärtom,eller om dom hade klorblekta kuvert.

Det är så jävla ointressant vem folk väljer att leva med i ett sånt sammanhang. Lika ointressant som valet av soffa.
Ett barn far INTE illa av en blå soffa (även om jag skulle få dödsångest)
På samma sätt far inte barn ialla av att ha två eller en förälder som är snäll mot dig, som älskar dig, matar dig , badar dig och läser sagor för dig. Stöttar dig kramar dig och lär dig saker.

hur vida man gör allt detta som står ovan mot sitt barn styrs inte av vem man blir kär i eller tänder på, det styrs av naturlig instinkt och naturens gång helt enkelt.

Tack Far2three.

----

Om man "Molnet" har som huvudtes i sitt resonemang att det inte finns några skillnader mellan könen överhuvudtaget (mer än fysiska attribut) blir diskussionen ganska meningslös och jag föredrar att inte gå i polemik med sådana personer eftersom det bara tar onödig tid.

Min tes är måhända lika inskränkt, fast på sitt sätt, för jag tror att olikheterna finns grundade genetiskt och förstärks genom uppfostran vilket inte alls behöver vara något problem man måste släta ut.

I min föreställningsvärld kompletterar och berkikar istället könens små olikheter varandra både tanke och handling. Det är också det lilla spänningsfält som gör att det pirrar i magen när man går på sin första dejt, eller sen när man ser på sin underbara hustru. Hon är min andra "halva" på något sätt.

Det är båda dessa sidor jag av egen erfarenhet menar behövs i komplett uppfostran, men det behöver naturligtvis inte vara den enda avgörande faktorn för om ett barn skall bli harmoniskt.