Katastrof=(

Jag har inte läst igenom hela tråden, men att fördöma någon utan att ha hela historien klar för sig tycker jag är okänsligt! För egen del tycker jag det framgår redan i trådstarten att det INTE handlar om att tvinga någon till något! Hade så varit fallet hade den här tråden inte funnits för då hade det ju inte varit ett känslomässigt problem! Man har naturligtvis rätt att tycka annorlunda, men i sådana här fall så är det kanske läge att hålla sina tankar för sig själv om man inte har något stöttande att säga?! Det är min åsikt, take it or leave it!

Jag är lycklig nog att ha en man vid min sida som är lika glad som jag över att vänta barn, men jag kan mycket väl förstå känslan av upprivande förtvivlan när så inte är fallet!

TS: Jag hoppas verkligen att allt går bra till slut! Starkt av dig att inte ge upp! KRAM!

Ni som säger att TS naturligtvis ska göra abort och inte tvinga på sambon ett barn. Ni behöver inte läsa alla sidor men åtminstone inläggen från TS,

t ex detta:

Visserligen har han sagt att han ska ta livet av sig om han blir far men det klingar lite falskt då han visste att TS slutade med p-piller men ändå avstod han från skydd.

TS

Var stark och stå på dig. Har läst det du skrivit. Och förstår att du inte vill göra en abort. Fatta inte riktigt vilken vecka du är i nu. Minnet är bra men kort. Men jag önskar dig all lycka i världen. Din kille är livrädd för att sluta vara barn. Därför beter han sig istället som en trotsig tre åring med allt vad det betyder gråt, tjaffs mm. Jag känner igen det. Det är ju en jätte stor omställning för honom men du gör dig själv en enorm otjänst om du skulle genomgå en abort "för hans skull" vem tror du tackar dig för det sen? Sen gör det som du vill och dalta inte honom. Han var mkt medveten om att sex kan leda till barn.
Som många andra här innan sagt på olika sätt jag har aldrig träffat en kvinna som ångrat att hon födde sitt barn men många som ångrar en abort. Ta hand om dig och din skyddsling du ska bli mamma. Grattis

Grattis TS! Att bli mamma är världsomvälvande och helt fantastiskt! Jag är säker på att du kommer att klara det. Med eller utan din sambo!
Lycka till & kram

Tack för allas svar, det hjälper mig att se det från andras syn.

Just nu är jag i v 14 (13+4) och jag ringde BM i onsdags och ska dit på tisdag. Förklarade att jag och sambon har lite olika syn på det hela och hon förstod och tog en tid så snabbt hon kunde.

Nu ser det ut såhär att vi ses ju varje dag och det mesta ser ut som vanligt förutom att vi nästan aldrig har sex. Hade det igår efter ca 2veckor. Förstår ju om han tappat lusten men då är det väl så.... Igår kväll när vi lagt oss frågade han när jag skulle göra abort, imorron sa jag för jag visste inte vad jag skulle säga. Ne, sa han då bara för han visste ju det var lördag. Mer pratade vi inte om det.

Jag har iaf berättat för min chef och hon gratulerade en massa och jag berättade att situationen var som den var. Har varit sjukskriven så mkt pga illamående och gräl. Och mer lär det ju säkerligen bli....

Nu känns det verkligen som jag längtar till knodden tittar ut, vill se hur fin h*n är. En liten blandning av mig och min sambo. Och så vill jag veta hur han kommer bete sig då. kommer han ta sitt ansvar? Eller skita i oss? Det visar sig helt enkelt.

Oj vad jobbigt TS att bo ihop med en man som undrar när du ska göra abort. Men jag är helt säker på att du har fattat rätt beslut att behålla. Abort, mot sin vilja det önskar jag ingen! Ta hand om dig och den lilla!

Kram

Hej Ts..
Skulle gå in här och höra hur du har det men ser att du skrivit tidigt imorse...

Som de känns nu och som du skriver så umgås ni och är "lite som vanligt" iaf och han kanske börjar inse någonstans långt där inne att det faktiskt växer något, men att han inte vill visa något utåt.
Tror du inte att han hade dragit redan?

Här är det ganska lugnt just nu. Men sambon pratar inget om det än Igår strök han mig på magen när vi skulle sova, men sa inte ett ljud och jag blev helt tårögd men visade inget. Jag hoppas han också börjar inse att något som vi faktiskt gjort tillsammans växer där.

Ser att du och jag ska ha i princip samtidigt. Jag är 13+6 idag så tiden går ju.

Var hos Bm på inskrivning förra torsdagen och de kändes helt underbart att gå dit för nu känns det att det är på "riktigt". När jag vänta min son, tyckte jag så himla mycket om att vara hos Bm och prata och de kändes mer verkligt när man var där.
Mina prover såg jättebra ut och hon skickade en remiss till vårat sjukhus för UL. och den damp ner i lådan redan den här veckan så vi har tid den 4 juni. Längtar som en tok och vill så gärna se den som bor i min mage.
Nu kan jag inte längre dölja att jag är gravid då magen syns ganska väl. Nu vet min familj och även sambons familj har ju vetat ett tag. Men jag vet inte om sambons familj sagt något då jag inte träffat dom på länge..

Ska du ta med din pojkvän till Bm? Jag valde att inte göra det den här gången då jag ville prata med henne i lugn och ro sen gå igenom om jag kan få beviljat snitt nästa gång då min förra förlossning var hemsk.

Sköt om dig o den lille i magen nu och ha de så bra!

TS, det verkar som att du landat och börjar känna dig trygg i ditt beslut.

Men din sambo frågar fortfarande när du ska göra aborten. Har du sagt till honom att det är svårt att ta bort en del av den man älskar. Hans barn är ju en del från honom själv, hans gener. Han borde vara glad att du vill föda hans barn. Han blir nog glad också så måningom får vi hoppas.

I varje fall låter det som det håller på att sjunka in hos honom också. Han håller på att vänja sig vid den nya situationen.

Många killar ser det nog annorlunda i början, inte som en blivande liten människa. De tänker annorlunda än vi för de känner inte förändringarna i kroppen och sedan fostret som rör sig och sparkar. Det går lättare för dem att tänka bort alltsammans. Men många, ja de allra flesta ändrar sig när bebisen blir verklig för dem. Antingen redan under graviditeten eller när babyn kommer ut. De som då inte vill ta papparollen gör själva den största förlusten.

Är glad för er skull, TS och anonym(vet) och alla andra som orkar ta ett eget beslut. Det är så ledsamt att läsa trådarna efter aborten från dem som ångrar sig förskräckligt därför att det gjort det mot sin vilja och vill ha det ogjort.

TS och anonym(vet), hoppas och tror att ni har en hel liten familj när graviditeten är över.