Katastrof=(

Kära Ts jag önskar ja kunde hjälpa dig på något vis.
Och ta inte åt dig ett ord av vad anonym skriver då hon/han bara är ute efter att provocera... Tragiskt när inte vissa kan ta hand om sina egna liv istället för att klanka ner på andras..

Känns fortfarande som din pojkvän kanske håller på att smälta det hela på något vis. Vet inte hur ja ska förklara hur jag menar, men eftersom han fortfarande är kvar och visar känslor för dig eftersom ni pussas och har/haft sex efter han/du fick reda på +:et.

Jag kan bara säga hur jag har haft det med min son och jag blev ensam med honom när han va lite mindre än ett år. Jag fick TJATA på pappan att han skulle träffa sin son så otroligt många gånger. Men förra våren släppte hans spärr och han insåg att hans son behövde honom och att han faktiskt kände igen pappa så fort dom sågs även om de kunde ta veckor emellan...
Nu ringer sonens far och vill så gärna ha honom och han har tackat mig så himla många gånger för att jag stod på mig och ville att sonen skulle vara en del av hans liv också...
Jag förklarade för honom att jag inte bryr mig om hans känslor, men sonen är hans eget kött och blod.
Som sagt. Det tog tid, men idag är både han och sonen överlyckliga. + att jag nu har ny sambo så lillen har två som han kan se upp till...

Så även om du nu skulle bli lämnad så kanske din pojkvän en dag tar sitt ansvar som far eller så gör han de inte. Men då kommer de säkerligen komma in en ny gestalt i ditt barns liv som kommer betyda så otroligt mycket för er båda..
Eller så stannar sambon och ni blir en familj alla tre..
De kan man ju inte se nu dock...

Jag hoppas att det går bra hos Bm imorgon och att du snart kan känna lite lycka över lill*n i magen. Det är en underbar tid att vara gravid (för dom flesta av oss iaf) och det händer ju inte så många gånger under ens liv.. Så försök och njut nu och ta hand om dig på bästa sätt!!!

Jag följer din tråd ständigt så jag är inte så långt borta om du vill prata!

Livet efter en abort är tyvärr inte så problemfritt som du tror. En abort är inte som att byta byxor. Kolla runt lite på trådarna här så ser du att flertalet av de kvinnor som gjort abort mot sin vilja ångrar sig efteråt. Nästan alla kvinnor tänker iblnd på det barn som skulle fötts, hur det skulle sett ut och hur gammalt det skulle varit i år. Sedan finns det också några som får depressioner efteråt.

Är du tjej och har du någonsin gjort abort? Annars ska du inte vara så stöddig. Och även om du är tjej och själv gjort abort och det var rätt för dig, så ska du inte tro att det är lika enkelt för alla.

TS älskar sin sambo och då är det naturligt att hon vill att han ska bli far till hennes barn. Hur ska hon kunna tänka att hon ska ta bort fostret hon bär på och skaffa barn med någon annan?Det finns faktiskt människor med känslor och som inte alltid tänker rationellt som du.

Det skulle alltså vara samma sak att fiffla och lura partner så att man blir gravid som att tala om att man slutat med p-piller och partnern får skydda sig själv.

Den åsikten är du nog ganska ensam om.

Håller med dig helt o hållet=)

Anonym (vet) skrev 2008-05-05 18:32:30 följande:

Hur har det gått för dig idag Ts?

Anonym, alltså den anonym som tycker att ts ska göra abort: Du menar alltså på fullt allvar att det är bättre för barnet att inte leva än att inte ha just den här mannen nära sig? Eller?

Man kan tycka synd om en kille som inte har kurage eller förstånd nog att fatta vad som händer. Men att påstå att det är synd om barnet -att argumentera för abort ur barnperspektivet??? Hur tänkte du nu?

Anonym (vet): så himla fint att han strök över magen!!! Blir helt tårögd. Håller tummarna för er!

.

.Vill påminna om att ETISKA diskussioner inte ska föras här i KR utan det får ni ta i det allmänna forumet.
/Moderator


.

Anonym (vet) skrev 2008-05-05 18:32:30 följande:

Känns faktiskt skönt att ha någotn här som sitter i samma sits, ja nästan iaf. Du förstår ju vad jag pratar om och vice versa.

Visst tänker jag på det anonym skriver då h*n har visst rätt i det h*n skriver, men denne kan då aldrig setat i denna sits så h*n vet nog inte vad en abort innebär...

Igår kväll pratade jag och sambon litegrann och han får det att låta så lätt. han säger han kommer nog inte plugga vidare för han håller på att ev. få fast tjänst där han jobbar nu och han trivs ju där så varför inte? Och plugga vidare kommer han nog inte göra. Han är också sugen på att skaffa hus och han säger att det känns som att det skulle kunna hålla livet ut med mig, allt känns så bra. Men det här med barn nu, nej han kommer inte älska det. Det kommer vara oönskat. Kul att säga till det när det börja växa till sig och säga att "du var oönskad som liten du". Han tycker vi ska vänta ca 2-3 år är vi skaffat hus och allt så kan vi skaffa bebisar. Det perfekta livet liksom. När BÅDA vill. Visst, det låter ju skitbra. Men är det värt att föda ut mitt döda barn nu för att vänta 2 år och sen satsa på en ny? Hur säger man då? Är jag redan mamma? Jag har ju fött barn då... Och då borde det barnet ha haft ett äldre syskon? Som skulle varit ca 2-3 år då?

Han blir verkligen jättedeppig bara han tänker på om jag skulle behålla hans oönskade barn nu. Och han säger han stöttar mig och finns hos mig och allt möjligt.
Han sa också att han känner sig nästan lite...ja som att han inte vill röra mig nu=( Jag är gravid och vi är inte sams...

Sjukskriven idag igen, varit hos läkare också men jag hade inte nog med anledningar för att sjukskrivas. Allt känns verkligen värdelöst, ett rent helvete. Orkar inte ens gråta... Och hur ska det bli sen då efter aborten?

jag fattar inte ens att jag ens funderar på det alternativet, men när sambon snackar framtidsplaner låter allt så bra. Men vad fan ska jag göra nu då? Nu blev det ju inte så! Varför kan inte nån bara prata med honom? Någon vettig kille i hans ålder som kan berätta om sitt lyckliga liv med barn? Men han pratar inte med någon, inte ens på nätet.

Är jag beredd att bli ensam? Kanske. Är jag beredd att göra abort? Nej. Allt känns så fel. Egentligen är ju allt redan bestämt men JAG KAN INTE! Jag kan inte göra någon annan så illa. Men mig själv då? han kan göra så mot mig?

Jag satt och läste igår på nätet om hur ens killar skulle reagera om tjejen kom och sa att hon var gravid. Trots att det var sna i vår ålder skulle han bli glad och vilja ha det kvar...

Varför min sambo? Vad har jag gjort? Fan...

Barnmorskan sa inte mycket igår. Vi pratade lite bara och det är ju bara jag som kan bestämma hur det ska bli. Och att jag borde bestämma mig så fort som möjligt för ju senare desto värre...

Men aborten skulle se ut så att jag fick nå piller, ev. någon grej neri magen som sakta skulle hjälpa till att öppna/trycka ut bebisen och sen få smärtstillande för smärtan och föda ut mitt döda barn. Hur bra känns det?=( Att han ens kan tänka på att låta mg hamna där=(

Jag säger inte till honom rakt ut för jag vill inte att han ska vara lessen. Enklare att smsa för då slipper jag prata och gråta. Smsa nu kan jag inte för han sitter på jobbet och ska försöka jobba, han kan ju inte börja gråta där. Jag ska försöka säga det till honom imorn bitti när han kommer hem. Det måste ske helt enkelt...

Det här är den värsts sits jag någonsin hamnat i och önskar ingen denna katastrof=(

Innan vår äldsta dotter föddes så var min man VÄLDIGT tveksam till det här med barn. Han hade ju inga och trodde inte att han skulle älska henne, barn var inget som han brydde sig om. Han var med på allt ändå hos BM, men innte ens ul hjälpte. Men så föddes hon och han blev helt förändrad. Hon blev hans allt och mycket älskad, idag har vi fyra flickor och han kan tänka sig fler utan problem ( fast vi är nog rätt nöjda nu. de minsta är dock bara 15 månader så vi får se..) Han ber mig tala om att många killar känner så här och det är väl iofs synd, men att det ordnar sig när barnet har kommit.
Styrkekramar, kämpa på!

Du KAN verkligen inte göra abort för hans skull!! Såhär sent dessutom. Har du visat honom bilder på hur ett foster ser ut i den veckan du är i nu? Vad som är utvecklat, osv?
Du kommer ångra dig hela livet om du följer hans vilja, och sen när ni ska skaffa barn för att det är rätt läge för honom "om 2-3 år" så kommer du alltid ha aborten i bakhuvet... Tror inte att ni kommer bli nån lycklig familj om du går med på detta. Däremot så kommer han säkert älska sitt barn (som du har i magen NU) när det väl kommit till världen, även om han inte tror det nu.