Skrota gamla sagor?

Självklart ska man inte skrota gamla sagor, de är ju en del av en kulturskatt. Däremot kan man kompensera lite. Efter unkna askungen kan man läsa typ Kajsa Kavat eller liknande.

Min son älskar böcker och filmer över allt annat. Däremot vet han mycket väl vad som är vettigt och inte (han är 3 år). När vi lyssnar på madicken brukar han säga "Tokiga madicken! Inte gå på taket. Dumma madicken!" eller liknande.

Sagor är inget att vara rädd för, så länge man ger ungarna vettiga ideal i övrigt. Däremot att låta sina ungar se på stålmannen och pokemon och sånt skit, det är något vi borde skrota!

Är så trött på allla som måste va så PK hela tiden
folk är olika kan vi inte bara nöja oss med det.

Kanske koncentrera oss på de större problemen som en trygg uppväxt och mat för dagen istället för att gnälla om vad glassar heter eller innehållet i gamla sagor m.m !!!

nu har det ju fokuserats rätt så mycket på Astrid Lindgrens sagor (de som läses, för det är ju stor skillnad på hennes produktion; jag har faktiskt läst säg flickboken "Britt-Marie lättar sitt hjärta" men hur vanligt är det?). Frågan är kanske om dessa verkligen klassar in som "gamla". Perspektivet beror givetvis på ålder men ex Ronja var inte ens skriven när jag var barn, den första Emil-boken kom på sextiotalet.
Nu gillar jag iofs mycket av AL:s produktion men jag är lite tveksam till om de är så värst "gamla", om nu "gamla sagor" är vad som ska diskuteras.

Va??? Varför kom min egen text i citatfältet?!?! Hmmmm...

Många folksagor är ju nu väldigt Disnyfierade nuförtiden. Askungen tex. Har en Grimm-bok där en annan version är med. Där sitter duvor och ska hacka ut ögonen på styvsystrarna, mysigt!

Den här fantasi vs verklighet konflikten är ju mest dominant hos barn i 4-5årsåldern, något man kan tänka på innan man väljer bok !

En av mina favoritsagor när jag var liten var en prinsessa som var jättefattig och fick äta gröt morgon, middag, kväll. Sen skulle hon gifta sig med en rik prins, men det ville hon inte för hon var inte kär i honom. Då kom en drake och rövade bort henne, de gifte sig och fick många drakhybrid-barn ! Vilken knäpp saga egentligen.

En annan favorit var Prinsessan Melisand.

Appropå hur bra barn och vuxna är på att skilj fantasi från verkighet, jag tror att det är i fimen MIB de säger ungefär så här "Individer är smarta, Folk är en skock lättskrämda får". Och det är lite av en sanningens ord. Som idivid har såväl barn som vuxna en klar förmga att skilja på vad som verkar troligt och vad som verkar otroligt, men hamnar vi i en grupp och det sprids ett ryckte i gruppen så är det lätt att övertyga hela gruppen om att det är sant.
Det finns naturligtvis några som har svårare för det, men det kan bero på mycket fler saker än att deras föräldrar läste sagor för dme när de var barn.

De felsta barn vet att man inte kan göra som Karlsson på taket, att troll inte finns i verkighetn att man inte kan slå en stekpanna i huvudet på någon som Tom och Jerry gör och med rätt uppfostran att man inte säger "neger" till en person som är färgad. Men det kan däremot vara svårare för dem att förstå att den där mannen som blir skuten i vuxenfilmen på TV inte dör egentligen, att det kompisen på förskolan/skolan säger om gäddor som äter upp folk på badplatsen eller när mamma säger att bollarna på elledningarna är för att de ska flyta ifall de trillar ner i vattnet kanske inte är helt sant.

Och ÄR man orolig att ens barn ska växa upp och tro att det bor prinsessor i alla torn och att man kan lyfta en häst som Pippi så lär era barn källkretik ;)

Som sagt, själv visste jag som sagt redan liten att skelett inte kunde röra på sig och dockor inte kunde få liv och ha i hjäl folk för det var bara fantasi, ändå var jag rädd för det. Onda dockor är f.ö fortfarande läskigt tycker jag, även om jag vet att det int eär påriktigt.

Det vettigaste är ju att låta barnet sålla själv och samtala me det om vad figurerna i en film, saga eller en bok gör, och svara på barnens frågor.

Som symaskinen säger så får man ju utgå lite från sig själv, hur man själv var och tänkte som liten.
Jag blir så förvånad när vuxna beter sig som om barn vaken kunde tänka, förstå eller sålla information själva utan bara var små okunniga påsar som trodde på allt som man stoppade i dem och som itne kunde dra slutsattser av det de såg och hörde omrkign sig.
Det är oförskämt, tycker jag, att tro så om ett barn.

Vad hette han blåskägg? som slaktade jungfrur? DET är sagor jag itne vill varken läsa själv eller för mina barn..