Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Ni här gör ENORMT mycket mer för era barn än vad det gjordes för mig. Hoppas ni här tar det för det beröm det är .

Flera av er har fått stå ut med mitt gnäll tidigare o. sanningen är den att jag är rätt förvånad över att ni inte bett mig hålla mun .

Håller med.

Nä, men det är för att du inte är så fientlig som Elias och respekterar andras åsikter, det är stooor skillnad! Och jag beklagar verkligen att du haft det jobbigt Kram på dig!

så kanske det är

Dina upplevelser är inte gnäll !
Och jag tror att flera av oss uppskattar att du berättar för oss om detta samtidigt som man blir ledsen över att du fått uppleva sådant!

Jag vill att min dotter ska kunna titta tillbaka och säga att hon vet att hennes pappa och jag gjorde allt för henne och hennes lillebror.
Tror nog att mina barn kommer att vara rätt trötta på oss när de växer upp men jag hoppas att detta inte har något att göra med dotterns adoption....

Klart man vill göra allt för sina barn, att de blir trötta på en hör liksom till konceptet , adopterad el. ej.
Anar inte hur många ggr jag har funderat på vad hon tänkte på, hon som skulle föreställa min mamma..
Hoppas att mina också känner att jag/vi gjort allt för våra

Umm Elias skrev 2008-08-12 11:48:21 följande:

Ett hittebarn har också med sig ett namn från ursprungslandet, även om det är en barnhemsföreståndare eller sjukvårdspersonal som har gett barnet namnet. Faktum är att detta namn kanske är det enda barnet har med sig från sin första tid i livet. Födelsedatum, bilogisk bakgrund, anledning till övergivandet - ALLT annat är raderat. I det läget kan det första namnet bli mycket viktigt. NÅGON har brytt sig om detta barn, gett det omvårdnad, mat, näring, kläder, kärlek och inte minst ett namn. Den man bryr sig om ger man ett namn!

Att endast tillmäta ursprungsnamnet betydelse om det är en biologisk förälder som har gett barnet namnet är att betona det biologiska släktskapet enligt mitt sätt att se det hela. Får inte ihop det hela med själva adoptionsidén, som ju bygger på att man tar till sig ett barn som någon annan har fött och upptar det som sitt eget.

Jag håller med till viss del, men det beror lite på HUR barnet fick sitt namn. Jag har hört om en del barnhem där man har listor med namn på olika bokstäver. Sedan tar man namn från listan utifrån vilken bokstav man råkar ha kommit fram till just den dagen. Då heter inte barnet Maria för att någon tyckte att hon såg ut som en Maria eller för att Maria är ett vackert namn. Det beror bara på att barnet råkade komma till barnhemmet den 14/3 när det var dags för namnlistan på M. I det fallet är ju inte namnet givet i kärlek, utan mer som en byråkratisk åtgärd. Sedan kan det ju bli bra i alla fall. Oavsett hur barnet fått sitt namn kan det ju hända att personalen på barnhemmet använder nmanet när de pratar med barnet på ett kärleksfullt sätt. Då blir ju namnet kanske ändå något positivt och viktigt.

Vi vet inte hur det gick till när vår dotter fick sitt namn. Hon hette redan så när hon kom till barnhemmet, men då hade hon legat på sjukhus rätt länge efter att hon blev övergiven som nyfödd. Det mest troliga är kanske att någon läkare eller annan personal på sjukhuset bestämde vad hon skulle heta, men det KAN också vara den biologiska mamman som bestämt det. Oavsett vilket så tyckte jag att det kändes rätt att behålla namnet. Nu var valet rätt enkelt i vårt fall, eftersom vå dotter råkade heta just det som vi från början sagt att vi gärna ville döpa vår dotter till. Troligen hade vi behållit namnet även om det inte hade slumpat sig så lyckligt, men nu blev det ju ett extra lätt val.

Umm Elias skrev 2008-08-12 11:51:29 följande:

Nu börjar det bli rundgång i din argumentation. Trist, för sådana argument går inte att försvara sig emot.

Ungefär så här upfattar jag din ståndpunkt:
Antingen så är adopterade berövade sin identitet och sitt ursprung av okänsliga och dumma föräldrar. Då känner de sig rotlösa och kan endast bli hela igen om de hittar sin biologiska familj och får veta mer om sitt ursprung. Eller så TROR de att de har det rätt bra som adopterade, men det beror i så fall bara på att de blivit berövade sin identitet och sitt ursprung av okänsliga och dumma föräldrar. Om de bara haft tillgång till hela sin bakgrund och kunnat återknyta banden med sin biologiska familj skulle de INSE att det är vad som behövs för att må bra och att de bara inbillade sig att allt var bra förut.

Hur ska en adopterad kunna diskutera med dig på de premisserna? Antingen håller hon med dig och då bevisar det att du har rätt. Eller så håller hon inte med dig och då är DET ett bevis på att du har rätt.

Det är ett gammalt beprövat retoriskt grepp, men inte särskilt renhårigt.