Förlossningsdepression

Det här med amning och depression:

Jag tror att det är så himla olika hur man känner inför beslutet att lägga ner amningen eller kämpa för att bibehålla det. Jag hade behövt mycket mer stöd de första dagarna för att känna mig säker på rätt teknik m.m., frågade om hjälp varenda gång Skruttan skulle äta, men ingen förstod att min oro hade vunnit över mig Jag känner mammor som i samråd med läkare har kommit överens om att fortsätta amma trots behandling med medicin (i detta fall rör det sig om Sertralin och Efexor depot)! Detta diskuterades med en överläkare från vuxenpsyk. Själv så orkade jag inte kämpa för att öka mitt självförtroende så att jag kunde fortsätta få bukt med amningen. Efter såriga bröstvårtor med bakterier och antibiotika och litervis med tårar i samband med amning och pumpning fick jag tabletter som avslutade min mjölkproduktion. Ni må tro att det skär långt in i själen på mig än idag (dottern är 13 månader) när jag tänker på det här, men samtidigt blev jag så mycket gladare av att slippa mjölken. Känslan av att kapa av brösten försvann också... Och ja, tro det eller ej, men min Skrutta är den goaste prinsessa jag känner, hon mår bra och utvecklas som hon ska. Mor-dotterbandet är minst lika starkt som hos en ammande mamma, tror jag i alla fall!

Hej.
hade med förlossningsdepression.
men kom ur det genom att snacka med hon som jag träffade när jag va på bvc och träffade chefen på forlossningen eftersom det va så jobbig förlossning.
läs gärna min blogg om ni vill veta mer.
står det viktigaste som hände.
lycka till och hoppas att dte löser sig

Åhhhh vad jag har hört detta mycket nu, att amningen är boven i dramat, både här på FL men framförallt i verkliga livet.

Jag tror absolut att det kan vara så!

För vissa är det MYCKET BÄTTRE för förhållandet mellan barn och mamma om man SLUTAR amma och börjar ge ersättning istället.

Det som är bra för mamma är bra för barnet.

Hellre en glad mamma med ersättning, än en ledsen mamma med bröstmjölk.

STORA KRAMAR TILL ER ALLA!!

Min dotter är 6 månader och ammar numera inte så mkt, på morgonen innan vi går upp sen ca 2-3 ggr under dagen/kvällen sen får hon mat men jag försöker desperat klänga mig fast vid det lilla Patetiskt?

Min mening var absolut inte att starta en anti-amnings-kampanj, bara ge min syn på det hela...sorry! (För en del förlossningsdeprimerade är det ju själva amningen som gör att man orkar fortsätta kämpa...)