Förlossningsdepression

kajsaliten: Skönt att höra dina ord! Känns som du börjar se ljuset skymta långt där borta Ibland är det så skönt när någon annan (i ditt fall kuratorn) kan sätta ord på det man inte klarar själv, samt att det kan leda till att sambon börjar inse att en depression faktiskt kan smärta både fysiskt och psykiskt och att sambons roll är oerhört viktig!

Hugo Boss: Hur gick det för dig idag?

Jag har haft enormt långa dagar på jobbet (förskola) denna vecka så jag känner ett stort behov av vila och sömn. Jag tycker att min förl.depr har lärt mig att enklare kunna lyssna på min kropp och sätta gränser därefter. Kommer ju ofta något postivt av allt negativt...

Kram och natti från tjejen i Skåne

Har inte läst igenom hela tråden men förstår precis hur ni mår eftersom jag själv varit där. Trodde inte att det var möjligt att må så dåligt!
Jag känner att jag vill inflika lite positiv energi till er alla genom att säga att allt kommer bli jättebra!

Det handlar mycket om att acceptera sin depression. Inte lätt jag vet... Men den kan vara seglivad men kommer att ebba ut. Jag tog all hjälp jag kunde få (fick dock kämpa innan det blev rätt hjälp). Ville inte alls ta sobril, oxascand mm i början men min familj fick peppa mig. Samtidigt påbörjade jag min medicinering av antidepp. Så småningom gav den full verkan och jag behövde inte sobrilen längre (den var liksom mina kryckor under den jobbigaste tiden. Jag slutade tvärt att amma när min dotter var ca 3 månader och depressionen föll på. Var TVUNGEN att sätta mig själv i det främre rummet och ta medicin för att må bra. Ersättning fungerade toppen. Jag gick hos en psykolog via MVC och även en kvinna jag fixat privat. Jag blev dålig i juni 2006 och i början av oktober så kände jag att det hade vänt och började gå åt rätt håll. Sen blev det bara bättre och bättre och jag fick tillbaka mitt liv, helt underbart! Åh när jag mådde bättre så kom ju mammakänslorna också... Härligt! Började trappa ner min medicin våren 2007 och tog sista tabletten där på sommaren. Det gick jättebra! Nu har det gått över 1 år sen dess och jag känner inga spår av min depression. Det var ett helvete att gå igenom men jag lärde mig också mycket om mig själv. Nu vill vi ha ett barn till och att få känna den längtan känns helt fantastiskt eftersom det var helt uteslutet förut.

I dag är min dotter 2,5 år och det jag känner för henne går inte att beskriva i ord. Det är helt enkelt underbart att vara mamma.

Ville bara att ni ska veta att ni alla också kommer att nå dit! Men stressa inte fram något utan låt det ta sin tid.

Hej alla,
Blev själv lämnad av sambon när sonen var 6 månader pga att jag fick en förlossningsdepression som tills slut släppte när sonen var kring 7 månader...