Förlossningsdepression

Sover du också dåligt? Jag vrider och vänder mig och vaknar minst 1 gång i timmen, så drygt
Åh måndags ångesten.. känner igen den.. Vad stark du är och vad bra att du kommer ut och träffar andra mammor! Jag beundrar dig. Försök att komma ut även om det känns jobbigt. Jag tänker på er idag.

Själv lyckades jag släpa mig till ÖF en stund. Höll på att börja gråta X antal ggr och när dottern grät ville jag bara skrika åt henne och gå därifrån Hur kan man känna så? Det är ju.. sjukt.. Känns inte som någon där ville ha mig där. Alla pratar med andra och jag har inga vänner. Önskar det vore Tisdag nu.. Behöver verkligen det där samtalet

Kramar till er alla. Jag tänker på er!

Hej på er!
Har nu slutat jobbet för idag...
Hur mår ni idag?
kram från mig

kajsaliten: Trappade du upp medicinen i början? Jag minns att min läkare sa att man inte kan förvänta sig någon positiv ändring förrän efter ca 3 veckor. I början kan det ju till och med bli värre...

Efter en sömnlös natt och bråk med sonen med tillhörande ångest så kom vi iväg till stan vid 12...är nu helt slut både psykiskt och fysiskt.
Men, för en gångs skull så köpte jag mig ett par byxor..det händer inte ofta. Får sån fruktansvärd ångest när jag ser mig i provrumsspeglarna..men har man med sig ngn som peppar så brukar det gå bra..

Fick idag reda på att sambon kommer få sparken från sitt jobb, för dom ska lägga ner företaget han jobbar på. Tur i oturen säger jag, nu kan han vara hemma och hjälpa till i två månader (nämligen två månaders uppsägningstid, men han behöver inte vara på jobbet då)..han försöker hela tiden övertyga mig om att vi klarar oss, och jag får väl lita på det

Kram till er alla!

Hej, tittar in, det var ett bra tag sedan sist. Jag mår inte heller så bra. Kämpa på alla mammor.

Hugo Boss skrev 2008-09-29 17:19:22 följande:Bra (för dig) att han kommer vara hemma med er...! Skönt också att han stöttar och peppar dig!

godmorgon på er! har fortfarande lägsta dosen av min medicin, är så rädd att jag ska må dåligt av den (förra gången jag medicinerade fick jag för hög dos , mådde urdåligt o fick alla biverkningar man kan tänka sej - jag är tydligen väldigt känslig för antidepressiva...)ska till läkaren för utvärdering om 2 v o då öka dosen. känner inte nån skillnad alls än! bara jättedeppig stundtals...sådär så att jag funderar på att försvinna, dö, sticka iväg. min dotter förtjänar en bättre mamma, o min sambo enkvinna som är stabil o trygg.
fiffi skrek igår fr kl 9-13, det typiska var att min sambo gick till jobbet för att hämta en grej o då började hon skrika. blev inte ens tyst när jag gick ut o gick. sambon var borta i 3 timmar - han fattade inte att jag mådde urdåligt...när han ringde hörde han dock o kom rusande hem. jag har såna fruktansvärda skuldkänslor inför honom! det ä rnästan det värsta i situationen! jag kväver honom, jag är svag o totalt beroende av honom...borde verkligen skärpa mej, ta mej samman - men det är omöjligt! har sån ångest...är så rädd när hon bara existerar!!!
hon var vaken inatt fr kl 3, jag somnade om vid 6 till kl 7 - är helt död idag. sambon sa imorse att han måste få sova en natt - det gick rakt in i mej o skulden ökade . det ä r mitt fel...mitt fel, för jag klarar inte av att ta henne på natten! så fruktansvärt i mörkret...när man vet at alla sover.

Hugo Boss skrev 2008-09-28 20:35:53 följande:

precis så är det!!!jag kämpar för att känna kärlek - men känner tomhet o främmandeskap!!!

kajsaliten: Förstår din skuldkänslor! Jag kände likadant... Men så en natt skulle jag minsann visa sambon att jag kunde ta dottern (efter att han beklagat sig för hur trött han var...) och det slutade i kaos. Jag bara grät och grät dagen efter(av utmattning) och sov i flera timmar mitt på dagen då han ändå fick ta hand om dottern. Så stå på dig, ge inga långa förklaringar utan säg bara som det är; att han faktiskt är hemma nu för att hjälpa dig ta hand om dottern. Jag fick rådet av min läkare att jag ENDAST skulle ta alla GLADA stunder med dottern för att kunna börja känna glädje och tillit till min roll som mamma. Det lyssnade sambon på och ibland påminde jag honom om det. Kanske något att testa?

tack för ditt tips - jag ska säga det till min sambo! risken är bara att jag då får ännu mer skuldkänslor...han har en tendens att liksom utan att mena det kunna säga bara några ord som biter sej fast i mej; typ om jag skulle säga det kanske "jaha det låter ju kul för mej"...jag är så himla känslig just nu, klarar inte sånt. han har ju bestämt sej för att jobba hemifrån måndagar o fredagar, men förstås varit "tvungen" att säga flera ggr att "du vet att du måste ta henne då, jag måste sitta o jobba - jag är här för att du inte ska behöva vara ensam" - men jag behöver ju avlastning!
missförtro mej inte, han är jättefin min sambo...bara inte så van o bra på att prata om sånt här. just nu känns detta med mina skuldkänslor inför honom som ett jätteproblem, nästan värre än det jag känner för dottern!