Jag hade förlossningsdepression med min dotter. Hon är nu 4 år gammal. Och jag drabbades innan förlossning med depression. När hon föddes så fick jag ingen kärlek till henne, jag kände det mycket ansträngande och tungt att vara mamma till ett barn. Gick ner 8 kilo under min normalvikt inom tre månader även om jag både ammade och gav ersättning. Gick till Läkare som tog en massa prover som inte visade något fel. Var hos läkaren fler gånger, flera olika. Tillslut efter att ha suttit hos en läkare och storgråtit så sa han rätt ut att jag hade drabbats av förlossningsdepression och gav mig en lektion i hur viktigt det är att erkänna sig besegrad i mammarollen. Jag hade burit detta inom mig under flera månader och inte vågat berätta om självmordstankarna, om hur jag inte ville ha mitt eget barn, om hur lite mitt förhållande till min man betydde för mig. Jag satte stor press på att mycket var hans fel med att jag mådde dåligt. Vilket bara var ett sätt att dölja min egen ångest. Jag fick antidepressiva, vilket till en början gjorde det värre. Men sakta men säkert kom livet tillbaka. Jag kunde glädjas, även om det inte var ofta just då, över att vara mamma. Tyckte det var roligt att handla bebiskläder. Gillade hennes små framsteg... sedan kom kärleken efter en lång tid med tabletter. Över två år senare kunde jag glädjas och vara glad utan jobbiga tankar.
Nu är jag gravid med hennes syskon. För två veckor sen började jobbiga tankar och känslor komma över mig igen. Denna graviditeten har jag haft hyperemesis, vilket nog skyndat på det hela. Har mycket svårt att ta till mig att jag ska bli mamma igen, men denna gången vet jag hur jag ska bekämpa mig själv. Dock kan jag inte göra detta än, får föda först sedan ta antidepressiva direkt. En bra början är detta inlägget, erkänna att någonting inte funkar med hormonerna, försöka tänka att det inte är mitt fel och att det kommer att bli bra. Bara att få skriva av sig gör att det ljusnar...
. Kram
