Förlossningsdepression

Här bjuder psykologen alltid in pappan på ett möte. Men man kan ju inte tvinga någon iofs

Han vill inte ha med mig att göra så jag tror aldrig han skulle gå med tyvärr..

Jag hoppas att det blir bättre och han till slut inser vilken idiot han varit. Kan inte ens tänka mig hur jobbigt du har det *kramar*

frup1 - vet inte vad jag ska säga...vilken fullkomlig idiot han har varit!!! jag har hört om många olika reaktioner från nära o kära när personen i närheten drabbas av depression, men detta tog priset! "att du förändrats med flit" liksom, kan man göra annat än nästan skratta för det är så hemskt att han ens kan tro det!!! vilken människa vill må dåligt??? jag har då aldrig träffat nån!!!
ja det verkar som om vi har haft en dålig dag igår allihop...hugo boss, förstår du känner det som att dina rutiner rubbas. men tror ändå det är bra att din sambo är hemma! jag önskar så ibland att jag skulle bli sjukskriven o min sambo hemma på heltid, samtidigt som jag vet att jag skulle känna mej ännu mer skyldig då o det är inte heller bra. som det är nu är det ett evigt pusslande för att få ihop det så att jag inte är ensam. tror ingen av mina nära inser hur dåligt jag faktiskt mår!igårkväll var det hemskt...började gråta förtvivlat efter singelmammor på tv, mammalyckan där verkar så intuitiv liksom. min sambo blev helt förvånad: sa typ "du är ju helt oberäknelig, dina reaktioner skiftar ju hela tiden" - ändå had ejag sagt tidigare på dagen att jag inte mådde bra o att jag haft ångest innan min mamma kom (var ensam 30 min - o lilltjejen skrek ju).
jag fattar inte vad jag ska göra...hon är 5 v nu, jag mår lite bättre kanske men de senaste dagarna känns det inte alls så. allt har kommit tillbaka...
o idag börjar föräldragruppen, jag är livrädd! hon kommer skrika hela tiden, o jag kan inte få tyst på henne! hur ska det gå?

jaa - jag säger då det, fy sören vad vi kämpar. Kajsaliten - jag förstår hur du känner det, kommer ihåg det från mitt första barn. Han var väldigt folkskygg och superkänslig vilket resulterade i att han gallskrek när någon pratade med honom för nära. Gick knappt att få tyst på honom och jag fick ångest - förstås. Jag vet att det inte är ngn tröst men vår nya bebis som nu är 2 månader har jag inte alls samma stress inför. Dessutom så är han lugnare.
Men du - får jag ge dig ett råd? När/om han sätter igång att skrika - kan du försöka prata om hur du känner det inför de andra? Jag gjorde det och började också gråta (det är jobbigt för alla med barnskrik). Ju mer jag pratade om hur jobbigt det kändes desto mindre ångest fick jag, Jag lärde mig att i sådana stunder när det är svårt att trösta så är det bästa man kan göra att försöka lugna sig själv. Kanske kan du försöka med lite självsuggestion ;) tänka på nåt som får dig att må bra. Sätt i öronproppar och vänta ut honom.

Frup1 - kan inte ens förstå hur jobbigt du har det, det är ju grundläggande att pappan är med på tåget. Hur kan vi (eller någon annan) stötta dig? Hjälper det att skriva här? Fungerar psykologen? Tyvärr kör han med världens fulaste trick dvs ge dig skulden för sin egna handlingar. Hoppas, hoppas att du kan finna ett sätt att stärka din självbild och se att du duger ändå, kanske just pga av att du erkänner att du har det jobbigt.

Kramar till er alla!

Kajsaliten jag går inte på träffar och sånt längre eftersom min dotter alltid är den enda som skriker och är sur. Min psykolog tyckte det var bra att vänta ett tag med sånt då eftersom dottern förmodligen stressar upp sig extra då jag blir stressad. Hoppas det går bra för er

Kramar

vet ni vad? hon var helt tyst min lilla tjej! hela föräldraträffen var hon så söt o lugn,låg o tittade sig omkring , gnydde lite för at thon var hungrig o så somnade hon om!!! jag känner mej så lättad...o stolt också: att hon inte stortjöt när jag höll i henne i 2 timmars tid betyder jättemycket för mej o min självkänsla.
nu är det snart kväll, min mamma är här i kväll för min sambo ska repa med sitt band. han har denna kväll som "sin", o då är min mamma här hos mej o sitter "barnvakt" åt sin egen dotter, alltså åt mej:) - lite pinsamt, men det ä rså det måste vara just nu...

Åh, vad härligt att det gick bra på föräldrarträffen ! Jag kände så mycket igen mig när du skrev om rädlsan att hon skulle skrika hela tiden. Noah (sonen) fick kolik när han var ca 2 veckor och det höll i sig till han var 3,5 månader. Jag gick ingenstans för han skrek nästan hela dagarna helt hysteriskt. Så lilla jag nybliven förstagångsmamma med förlossningsdepression satt hemma i huset och längtade tills sambon skulle komma hem varje dag. När han väl kom så sa han bara till mig att skärpa mig för så farligt kunde det väl inte vara. Eh...jo.

Noah var 6 månader när jag vågade åka buss & ta mig iväg någonstans och nu går det ju jättebra & koliken är sedan länge över. Men åh vilken ångest det var när man skulle göra nåt på den tiden.

Tack , jag kan också bara hoppas att han en dag kommer till insikt om vad han själv gjort. Just nu är det nog dock väldigt avlägset och enda sättet för mig att orka överleva detta är att bara stänga av, bara prata med honom om saker som gäller Noah och inget annat och går han igång och är otrevlig så får jag helt enkelt bryta samtalet. Vilka skothål det finns alltså ...

Kram tebax

Vad roligt att läsa! Gott tecken på att våra små liv förstår när mamma verkligen är orolig och behöver ha en lugn och harmonisk filur!