Förlossningsdepression

Jag förstår precis. Så känner jag oxå. Man vill så mkt men hur man än gör/vill så blir det fel

Min dotter grät förut. Jag "ajjajjade" henne för hon bet mig när jag ammade. Hon ulkade, tårar och snor rann och hon gnuggade lilla näsan med knubbiga handen ändå kunde jag inte trösta henne. Vad är det för fel på mig?

Nu är det återigen måndag kväll... Läser att ni haft jobbigt idag, trist.

Det kommer nog pendla upp och ner är jag rädd, det är tyvärr så det är som småbarnsförälder. Jag känner mig fortfarande otroligt instabil i vissa sammanhang.

Att barnets pappa får ta en aktiv roll första tiden av ert barns uppväxt kan kännas nästintill pinsamt för oss mammor. Varför fixar vi det inte själva? Jag tänkte väldigt ofta så när jag mötte andra mammor med bebisar i samma ålder som min dotter. De satt där och njöt och talade så gullipluttigt om sina små, det var ju sååå underbart att vara hemma... Snacka om att få dåligt samvete. När jag sen tänkte tillbaka på dessa möten kände jag att "vad lycklig min bebis måste vara som har tillgång till både sin mamma och pappa!" Idag kan jag se att min dotter inte gör någon skillnad alls vad gäller mig eller min sambo. Hon är så van vid oss båda eftersom min sambo var hemma de fyra månader jag var sjukskriven. Jag upplevde också att jag var bättre på att "bara vara" med dottern. Kände aldrig behovet av att ut och fika, shoppa eller gå på mamma-barnjympa de första tuffa månaderna. Det tror jag våra små mår mycket bra av!

Kram från mig

hej igen...ja tycker det är lite svårt på de två föräldraträffar jag tagit mig iväg på, alla de mammorna verkar må bra, men man vet ju inte riktigt.. och alla pratar om babygympa, babysimm osv...hitills har det mest känns pressande, som ett extra "måste", men min förhoppning var att det skulle kännas stödjande. Får se om jag går igen...som det är nu har jag bara hållit en fasad, och det är ju inge vidare, varken för mig eller min son..jag känner att det är så tabu någonstans att prata öppet om att må skit efter en förlossning med andra mammor. Jag vet ju att jag gör vad jag kan för att min son ska må bra ändå...men pressen på oss tjejer är så enorm på många sätt tycker jag. Jag önskar det blev ännu mer öppet att prata om depression överlag, att man inte väljer att ha det själv...

www.tv4.se/1.283438&renderingdepartment=2.4032

Det här sändes i förmiddags. Ni måste verkligen ta er tid att lyssna...

Har precis pratat med ex sambon i telefon och fick höra att om jag inte betett mig som ett svin, dvs fått förlossningsdepression, så hade han aldrig behövt lämna mig.

www.tv4.se/1.658415/2008/10/06/aldrig_forsent_att_knyta_an

Hoppas länkarna fungerar...!

Men vad menar han med det??
Vet han om att du fått just en förlossningsdepression?
Han behöver få info om vad det är som händer när man drabbas utav detta (det är ju inget man precis väljer att råka ut för...).
Jag blir så upprörd när jag läser det du skriver, stackars dig. Man har verkligen ingen ork att stå till försvar när man mår dåligt inombords...

Nej, han är helt ovetandes om allt vad det innebär trots att jag gett honom massor att läsa så att han ska kunna förstå.Han tror att jag förändrades med flit och därför var han då enligt sig själv tvungen att lämna mig och det låter han mig inte glömma. Svårt att orka ta sig upp till ytan när man hela tiden ska tryckas ner av honom...som jag dessutom älskade och ville ha familj med.

Tror du han skulle kunna tänka sig att följa med till BVC eller annan som kan förklara, utan att han vet att han ska dit för den sakens skull? Kan ju "lura" med honom genom att säga att det har med barnet att göra...