Förlossningsdepression

Det kanske syns tydligt men ville bara förtydliga att jag är FruP1 som ändrat mitt namn

kajsaliten - vad härligt att läsa att det gick bra, kanske är en ny trend för din bebis;)

hej på er! ja hon var så duktig igår lilla fiffi! fast sen på kvällen började skrikandet...o inatt var hon vaken från halv 3 till 7, sov en timme o sen dess är hon vaken igen. o har precis avslutat ett 1 timmes skrik-pass :( - en sån tur att jag har min mamma här, skulle ha blivit galen annars!!!
så lustigt det är ...hon har sovit bra (fiffi alltså, inte min mamma!) i 4 nätter o då tror man ju att nu är det fixat, nu har vi en rutin - sen händer detta, o hon e vaken igen! så jobbigt...
men jag mår ändå rätt så bra idag. gårdagen gav mej självförtroende, att hon inte började skrika när hon var med mej var fantastiskt! o även det min sambo sa imorse gav mej ett inre lugn: jag har liksom varit orolig att han väntar sej att jag ska bli botad på ett par veckor, i morse sa jag t honom att jag var så glad att mamma var här för jag skulle blivit tokig annars, o att jag känner mej så rädd för att jag aldrig kommer kunna vara ensam...då sa han att "det behöver du inte oroa dej för, du ska inte vara ensam nu när fiffi är så här liten" - oj vad skönt det var att höra det!
så konstigt ju...när jag blir omgiven av trygghet o "omvårdnad" o inget ansvar så KLARAR JAG AV att ta ansvar! hur är det för er andra?
o hugoboss, hur är det med dej?

Önskar att jag hade sambon att luta mig på, trots att han varit ett r-hål . Saknar honom trots allt som hänt & sörjer att vi inte lyckades hålla ihop vår lilla familj.

Var på Ullared idag med sonen, mamma & min syster. Inte det bästa för mig just nu kom jag snabbt på, fick panikångest och fick sätta mig & lipa på fiket där inne. Efter en stund så avtog ångesten och jag kunde fortsätta handla, men fy vad jobbigt det var. Ville bara resa mig och springa ut därifrån.

Oj du Mammalill...det förstår jag att du gjorde, snacka om att utmana ödet att åka till Ullared! Men det kanske var bra att du ändå tog dig igenom det - modigt säger jag bara!

Tjejen81 - håller med om att när man kan luta sig så...

Jag kämpar på och tycker det går åt rätt håll - men det är tufft. Har en hel del ångest och blir lätt rastlös. Fast mina tabletter kan ju också ge den biverkan det vet jag.

jo här är det sådär..
har idag vart på tur till sambons föräldrar..dom bor i en annan stad. Dom ville väl helst att vi skulle sova över, men jag orkar verkligen inte det. Jag vill hem till min säng och den lilla trygghet jag känner här. (sa ju inte det till dom, men sambon sa till dom att det blir bara över dagen).

Tycker inte att mina behovstabletter hjälper..såg att jag hade haft 25mg innan, men har bara fått 5mg nu..*suck* kan ju inte smälla i mig 5 tabletter åt gången, då kommer jag ju snart inte ha några kvar.och ska ju inte tillbaka till läkaren förrän i slutet av november igen..men men..
Läskigast av allt är att jag pendlar något fruktansvärt..ena stunden kan jag skratta så jag grinar för att i nästa sekund planera hur jag ska försvinna från jorden...

denna panik o denna ångest...fy jag tycker synd om oss alla när jag läser om hur vi kämpar. en del undrar hur ångesten känns, varför man får ångest när man egentligen borde vara överlycklig etc - jag har inga svar på det, vet bara att känslan när ¨ångesten sätter in (o för mej är den nästan konstant, alltid liksom på lut) är fruktansvärd o man gör allt för att slippa den. o varför man får ångest i vår situation; ja när jag har fått den frågan blir jag jätteledsen. för jag frågar mej själv samma sak! borde vara så himla lycklig...har en jättefin sambo, har en underbart söt dotter, bor i ett fint hus vid vattnet, har fått ett stabilt liv efter många års kringflackande - men jag är livrädd! rädd för det min dotter gör med mej ju! jag är BUNDEN nu; fast med ett ansvar större än ansvaret för mitt eget liv. så himla skrämmande...

kajsaliten: Det du känner om det stora ansvaret det är att ha en liten ny varelse som är så beroende av dig kommer att kännas bättre allteftersom dottern växer och blir en egen liten person! Minns att jag tänkte "varför ska kattmamman ha det så lätt och få mer självständiga ungar på bara några veckor...?" Jag tänkte som du med ansvaret när J var liten liten. Ska jag någonsin kunna få ta en sväng på stan själv? Kommer jag aldrig mer kunna gå och träna själv? Ja, du vet säkert vilka funderingar jag menar?! men nu när J hunnit bli 13 månader tänker jag på ett helt annat sätt. Hon kan ta sig fram själv, underhålla sig själv kortare stunder, äta (=kladda) själv m.m. m.m. Det är klart att jag har ett minst lika stort ansvar för henne nu som då, men ansvaret känns inte alls lika betungande nu! Jag tror du kommer säga ungefär likadant om några månader. Stå ut!