Kan ju bara säga att busan i min mage känns äkta i allra högsta grad. Hon är ju från mitt ägg och min älsklings spermie, mer "egen" än så kan hon väl inte bli? Dessutom är väl adoptivbarn också "egna", även om de inte är biologiska. Visst, alla alternativ är inte för alla, men det är väldigt grymt att faktiskt plåga andra som också har/har haft det svårt. De är ju ändå medsystrar.
Sen behöver man inte "köpa" sina barn, om det är det hon har hakat upp sig på. Har hon tur kanske de lyckas inom de landstingsfinansierade försöken, och i så fall kostar det inget mer än själva medicinen, och den går på Apotekets högkostnadskort. Vill man inte fortsätta sen när man måste betala ur egen plånbok, så behöver man inte göra det, om det nu är den ekonomiska aspekten som stör.
Men fuskbebisar är de då rakt inte, varken adopterade eller IVF-barn. De lever, andas och blöder lika mycket som sängkammarbarn. Jag väljer själv att se det som mirakelbebisar. Tänk så efterlängtade de är! Jag skulle hellre vara IVF-barn med föräldrar som älskar en och har kämpat och längtat, än att bli till via ett fylleragg på krogen med föräldrar som kanske inte ens ville ha en. Men det är jag. Min dotter kommer aldrig att behöva tvivla en dag i sitt liv på att hon är älskad och efterlängtad, och bara för att hennes liv startade i en petriskål, så betyder ju inte det att hon är mindre människa för det. Hon låg i den skålen i två dagar, hon har snart legat i min mage i nio månader och resten av sitt liv kommer hon att leva som alla andra. Så vad betyder egentligen två dagar av ett helt liv?
