Emma!
Har precis hittat din sida här efter att själv ha varit medlem på FL sedan 2004. Jag beklagar av hela mitt hjärta detta tunga som du får gå igenom och jag beklagar även mycket att det i världen finns människor som är kapabla till fruktansvärda dåd som denna. Det är hemsk att man inte ska kunna öppna dörren utan att behöva känna oro för vad som väntar bakom den...
Sedan detta drabbade er familj så har jag och min man tänkt om ganska rejält gällande en sak som drabbat oss själva.
Åren 2005/2006 så var jag hemma med en nyfödd Charlie och T (min man) tyckte att jag behövde få lite hjälp med städningen hemma så vi anlitade en städhjälp (svart tyvärr som många andra) Denna städhjälp, vi kallar henne A, var hemma hos oss under 1 år en gång per vecka och då det var jag som var hemma så pratade jag ganska så mycket med henne, hon fick gulla med Charlie och tjaaa, hon gjorde ett bra jobb och var väl allmänt normal... trodde jag.
Efter cirka 10 månader så började hon störa sig på att jag och min man ibland var hemma tillsammans och sa även till min man att hon helst skulle vilja städa utan att någon var hemma. Efter att hon påtalat detta ett antal ggr så fick både jag och min man nog och min man talade med henne om detta och sa att vi ibland var tvungna att komma hem tidigare och att det faktiskt inte var hon som styrde om vi skulle vara hemma eller ej. Detta klarade hon inte utan hon "sa upp sig" med omedelbar verkan! 
Hon rekommenderade dessutom en annan städerska från Polen som kom och började städa hos oss istället.
Efter några veckor så fick min man ett sms där den tidigare städerskan, A, talade om att hon önskade komma tillbaka för hon ångrade sin attityd. Vi svarade vänligt att vi nu hade en annan som vi ju inte bara kunde säga upp hur som helst och vi avslutade med att önska henne lycka till i framtiden.
Sedan började helvetet och det fortsätter än! 
Städerskan A skickade direkt efter vårt svar ett sms där hon talade om att hon måste tillbaka hem till oss för hon "älskade" min man och inte förstod varför han inte ville ha henne kvar... och dessa sms har fortsatt och fortsatt och fortsatt och tyvärr blivit sjukare och sjukare. A talar om min man som att dom haft en relation och att jag står i vägen för deras kärlek med ord som "your wife does not allow you to see other women"! Hon skriver sms och grattar både min man och Charlie på deras födelsedagar och har väl sedan hon slutade hos oss i juni 2006 skrivit cirka 60 sms till min man och dessutom ringt honom på hans mobil ett antal ggr...
Vi har sedan detta började hela tiden valt att ignorera och trodde i vår enfald att hon faktiskt skulle sluta/ge upp men det gör hon inte! Och sedan detta onda hände dig, Emma, så har vi faktiskt börjat tänka om! Jag har under lång tid alltid kollat vem jag öppnar för men nu är vi trötta på att denna människa ska "styra" våra liv och trakassera min man med sms och telefonsamtal så nu ska vi göar allt för att finna ut vad hon heter och polisanmäla så fort vi kan. Vi är en helt vanlig familj med 2 barn och vi trodde heller aldrig att detta skulel hända oss!
Och vi trodde att vi skulle få chansen äntligen igår! Då gjorde hon misstaget att ringa min man från en annan kund hon har från deras hemtelefon. T svarade inte och städerskan A ångrade sig direkt för efteråt så skickade hon 2 sms där hon ursäktade sig att hon ringt från en annans hem men fortsatte sedan ändå i samma ordalag som tidigare dvs, intygar sin kärlek till min man...
Vi tog beslutet att ringa upp de andra som har henne som städerska! Och möttes först av totalt oförstånd då de haft henne som städerska i 3 år och var fullt nöjda med hennes städning, dvs hon började där strax efter att hon slutade hos oss... T berättade vad som hänt oss, berättade om smsen och frågade självklart om dom visste vad hon hette i efternamn - det visste dom inte!!!
Mannen i familjen som T talade med frågade ifall vi ansåg att dom skulle säga upp henne och herrejösses, vad svarar man på det?! T svarade att "vore det jag så skulle jag iallafall inte vilja ha denna person arbetandes hos mig - hon ringer och trakasserar andra från er hemtelefon". Mannen mjuknade sedan upp lite och vi tror att han tog till sig vad T berättade och det är bara att hoppas att de inte blir lika drabbade som vi när hon nångång slutar där...
Så, vi står fortfarande på ruta ett just nu men kommer att polisanmäla direkt vi får veta hennes efternamn! Det är inte normalt att hålla på såhär i 2½ år och inte ge sig! Precis som du skriver till "tyskan" Emma, så har vi alla upplevt olycklig kärlek men i detta fall har det inte ens varit något och man kan fråga sig exakt hur skrämda vi egentligen borde vara?! Kanske inte alls... man kan ju hoppas!
Det värsta är att man blir så styrd av sådana här personer, man blir skrämd och vågar inte anmäla utan lever i trakasserier åre efter år och jag är säkerligen inte ensam. Jag har inet läst hela tråden och kanske har du berättat tidigare hur mycket denna person som gjorde det onda kontaktade er tidigare innan det hemska hände...
Jag hoppas att jag med min berättelse även kan visa att det går många fler människor därute än vad man kan tro som kanske inte har " allt hemma". Vi känner oss nöjda med att ha "varnat" dessa andra personer och lämnade vårt telefonnummer ifall det skulle hända något men vi tror tyvärr ändå att det inte togs riktigt på allvar...
För att återkomma till det du skrivit i ts om döden. En sak jag brukar säga till min son Charlie när han frågar vart Morfar (som dog i elakartad hjärntumör 2006) är att "Morfar finns men han syns inte".
Jag hoppas att dessa ord kan trösta dig lite i din svåra sorg och jag önskar er all kraft och styrka att gå igenom detta tunga och svåra och någonstans, någongång framöver komma ut i en ljusare värld!
Många kramar/
Bella
