Mina två änglar

Om det e svårt att lite på människor nu. Nej, inte i folksammlingar. Men om jag måste träffa nya människor ensam så är det jobbigt. Då känner jag mig enormt utsatt.

Åååå, villken underbart fin dröm. Tack för att du berättade.

Hejsan! tack för att du finns här tillsammans med mig.
Jag svara gärna på din fråga.
Det jag menade när jag sa att Max hadde stått upp är att teknikerna har kommit fram till att Max har stått upp när han har fått slagen. Han har befunnit sig jäms med mig och i stående position fått slag mot huvudet. De har kunnat fastställa det pga sänkbildernas positioner. Han har öven rört sig genom hela hallen efter att han blivit attacerad första gången.
Det är så otroligt jobbigt att höra, att tänkta på och förstå. Jag har länge önskat att de misste medvetandet efter första slaget. Han var otroligt modig, stark och troligtvis min hjälte.
Jag vet inte hur jag ska hantera denna information om vad som troligtvis hände.
Jag känner ju igen Max, han skulle alltid vara duktig, modig och en stor kille. Jag kan mycket väl tänka mig att han handlade så i denna situation. Men, det var jag som var deras mamma, det var jag som skulle skydda de två.
Förlåt om detta blev för ingående......

Hejsan! ingen fråga är konstigt, Så oro dig inte för det. Huset var ett hyreshus. Så vi sa upp kontraktet med byggnadsfirman och de hjälpte oss på alla sätt och vis.
Vi trivdes något enormt i huset, men minnen kommer sitta kvar, så vi kunnde bara inte flytta tillbaka. Grannarna önskade att det skulle rivas. Men rykten säger att det e intressenter på huset redan. Familjer som är intresseade av att hyra det. Jättestarkt och bra att människor kan tänka sig att bo där trots det hemka som utspelats i dess hall.

Haha, ja du har så rätt. barn kan ibland trösta mer än de förstår. Men vad rätt hon har din dotter. Nu finns de ju, i våra minnen, och i berättad form, på bilder och i våra hjärtan. Tack för att du berättar så fint.

Hej allihoppa! Nu har jag tagit "semester" från datorn ett tag. Fast, det vill jag inte gärna göra om. Familjeliv ger mig så himla mycket. Jag får skriva läsa och svara. Det är så förlösande. Jag vet att det e många som vill läsa igenom hela tråden för att se allt jag skrivit. Så jag har börjat med en blogg där allt jag skrivit här i tråden är med. Den börjar bli otroligt lång. Så jag förstår om man inte orkar gå igeonom allt. Jag lägger ut adress när jag e klar.
Idag har jag också börjat med att klippa ut allt som har med detta att göra från tidningar som vi sparat sedan mars. Det e en uppsjö av tidningar, men det blir nog bra när det e klart. ska göra en klippbok av det. Ingen positiv klippbok. Men som man kan ta fram om man vill komma ihåg något liten som minnet inte har koll på.
Häromdagen var vi uppe i skogen och plockade lite granris. Det börjar bli så lerigt vid gravplatsen nu. Några började säga att de skulle undvika att gå dit pga att det skulle vara fint där. Det ville jag inte att de skulle göra, om de ville gå dit. Så vi plockade ris och lade en stor hög framför grven som man kan gå och stå på. Det blev himla fint.
Sorgen kommer verkligen i vågor. Ibland så är den riktigt hanterbar och ibland sköljer den över mig, men jag vet inte hur jag ska hantera känslorna, varför jag inte kan släppa fram det till tårar vet jag ej. Det stannar i hjärtat som ett sår som slits sönder gång på gång.

Tack alla ni som finns här inne. Tack för alla tankar, alla ljus, alla tröstande ord. Varje rad går rätt in i hjärtat.

Nu kan jag inte citera längre. konstigt det där. Men ang mina g-boks inlägg. Jag vet att min syster och sambo hjälptes åt att stänga alla mina sidor efter detta. Familjliv var den första jag öppnade. Jag läste gästboken och jag blev så glad. Glad för allt stöd, för det hjälpte mig vidare. Så jag tog inte illa upp alls. utan jag tackar för omtanken istället.

På Max och Sagas födelsedagar åkte vi till huset och tände ljus. Tårtljus, precis som de hadde fått om de fått stanna här nera på jorden. Jag köpte också några ballonger som dock smällde ganska fort av att hänga där utanför huset på staketet, men jag inbillade mig att det var barnen som visade att de var där genom att förstöra ballongerna. Men jag grät inte.... Jag grät inte ordetligt förrän de fick sin gravplats. Kan man gråta i hjärtat? det känns som jag gör det ofta.

Ja, jag fick se dom innan de begravdes. Långt innan faktist. När jag åkte från sjukhuset till det skyddande boendet så åkte vi till ett sjukhus där de fanns. Jag hadde sagt ifrån innan att det var för tidigt att se dom. Men de tyckte det var viktigt, jag kännde mig inte redo. Men jag e glad att de tjatade på mig. Vi kom in i ett litet rum med stolar och ett bord. De hadde tagit kort på barnen som låg i ett angänsande rum. Vi satte oss ned och fick se korten. Jag tog kortet och tittade sakta på det, tog det nämare och närmare mig. Det var Max o Saga, men jag förstod inte att det var dom. De låg tätt tätt i samma säng. De hadde täcke över sig med blommor ovanpå. De öppnade dörren men jag satt kvar på min stol. Mina anhöriga började gå in. Tillslut gick jag fram, sakta fram till dörren jag såg sängen. Jag gick ännu lite längre och såg allt, jag såg barnen ligga där, de hadde varandra, tätt tätt intill. Jag tog ett steg in i rummet, så jag stod bara tre meter ifrån att röra vid dom. Men jag orkade inte, jag sa att jag älskade dom. Sen gick jag ut. Jag var rädd. Max hadde en hetta på huvudet. jag började fundera på varför. Jag visste ju inte vad de avlidit av. Så jag misstänkte att han också fått skallskador. Saga hadde en lite mössa på sig. Så jag funderade åt det håller med henne med. Ingen ville svara på några frågor. Jag blev ensam med mina funderingar. Idag ångrar jag så himmla mycket att jag inte gick fram, tog dom i handen och fick röra vid dom en sista gång. Jag ångrar så djupt att jag missade den chansen.

Tack för ditt fina svar. det tröstade mycket.....