Mina två änglar

Tänker på dig Emma och det gör ont i hjärtat att läsa om lille Max i hallen! Kan inte förstå hur "hon" kunde orsaka all denna smärta på bara 15 minuter.
Många varma kramar till dig och din sambo!

Vill bara sända mina tankar, och en massa kramar! Och säga att Max och Saga var 2 av de vackraste barn jag sett. Vila i frid små änglar!!

Tack för senast vännen!

Skönt att få SE er på riktigt, hoppas vi blir lite bättre på det bara!

Lite roligt sammanträffande att du skrivit en del om gråt strax efter att ni var här... på kvällen när jag låg i sängen och pratade med Elin, undrade hon om du verkligen var Max & Sagas mamma, "för hon gråter ju inte" Fick då ha ett ganska långt samtal om sorg med henne... Då undrade hon om du skulle bli svart i hjärtat om inte gråten kom ut... Känslig som jag är kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, då klappade hon mig på huvudet och sa; lilla mamma, änglarna i himlen blir ledsna om vi gråter, så då gråter dom med och jag vill inte att det ska regna... Det är nog därför Emma inte gråter, hon vill nog att solen ska lysa på henne...

Undrar var dom får allt ifrån.

Kramar från mig och monsterna!

Mormor Kajsa tar hand om Max och Saga! Det är en underbar tanke! Jag kan be min mamma titta till dem också. Hon blev en ängel när hon var alldeles för ung och hon saknar nog att kunna ta hand om sina fem barn som hon lämnade kvar...

Fick springa ifrån datorn lite hastigt igår för att ta hand om min lilla tös som grät i sin säng, hon är inte bra just nu, och jag tog genast upp henne och bar henne till vår säng. Borstade inte ens tänderna för hon behövde mig.

Jag gråter när jag tänder mina ljus i fönstret nu på morgonen. Dessa ljus är en kär vana, en symbolhandling för mitt stöd till er, en minneshandling och en kärlekshandling gentemot två underbara barn jag inte hade förmånen att känna när de levde men som deras fantastiska mamma lärt mig känna i efterhand. Jag vill helst tänka mig dem som levande för det gör så ont att tänka annat, jag vill inte, kan inte, acceptera det som hänt.

Jag snubblade in på denna tråd igår. Har läst och det gör så ont i mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Många skriver att du är en stark människa och jag kan inte komma på ett ord som passar bättre för dig. Jag vet att man klarar sig igenom jobbiga saker bara för att man måste. Har själv varit i situationen där jag inte vetat om mitt barn kommer överleva eller inte, men för oss gick det bra. Hon fick läkarvården hon behövde. För mig tog det nästan ett år att bearbeta vad jag gått igenom. Hur klarar och orkar man gå vidare i sitt liv när ens barn brutalt tagits ur ens liv?

Jag tänker på dig och barnen ofta!

Hej Emma! Vill börja med att säga, precis som alla andra, att du är en otroligt stark människa. Jag tror du skulle passa att jobba med att hjälpa andra människor som har det svårt, du verkar vara så ödmjuk och varm person. Jag har funderat på en sak och undrar ifall du har lust att svara på detta. Hur kommer det sig att de inte har hittat några DNA-spår från tyskan på brottsplatsen? Vad jag hört om DNA innan så ska det ju nästan vara omöjligt att ens gå in i ett rum utan att man lämnar ifrån sig saliv, hudavlagringar, osv... Kanske inte så lätt för dig att svara på men har du fått någon förklaring från de som undersökte huset?

Det är så hemskt!
Jag blev helt förskräckt när jag hört vad som hänt.
Hur kan en människa vilja göra någon så illa? kan inte förstå det.

Har själv gått på gymnasiet i Arboga, så man känner sig ganska hemma där, men att något sådant någonsin skulle hända där eller någonannanstans det hade jag inte kunna tänka mig.

Jag vet att vi känner lite samma personer i Arboga, men jag känner inte dig, men kan ändå inte med ord beskriva hur mycket man tänker på dig och barnen.
Men tankarna vandrar ofta till er.
Hur kommer man vidare efter något sådant. Det kommer jag nog aldrig förstå!

RIP Max och Saga.

Och Emma, du är otroligt stark.  Massa varma kramar till Er!

Nej, det ska INTE få gå till så här!!! kvällen den 17 Mars var det jag som höll i trådarna och ringde runt för att få svar på alla frågor vi hade. Fick tjata mig till att få veta något om barnen. Hos Emma fanns ju pappa och Emmas sambo så blev uppdaterade om henne genom dem. Men jag tycker inte man ska behöva slita så som jag gjorde för att få veta hur det är med barnen. Speciellt inte när man läst på internet och hört på radion att barnen avlidit! Pratade med massor med folk den kvällen, och alla sa bara att de inte ville eller kunde svara på min fråga om hur det var med barnen. Till slut blev jag så arg att jag nästan skrek åt en polis i telefonen att jag inte ville veta hur det var med Emma, för rapport om henne fick jag från min pappa, utan ville veta hur det var med barnen. Ville ha bekräftelse på om det vi läste var sant. Klockan var nu runt 01 på natten!!!!!!! Cirka 2,5 timme efter barnen avlidit och pressen skrivit ut det! Kommer fortfarande ihåg polisens ord... "Ja, jag ska inte mygla med det längre, men ja barnen har avlidit." Tomt..... så tomt i huvudet. Vilket jäkla sätt att säga det på sen också... "jaha, tack" blev mitt svar bara. lägger på telefonen... funderar. Hur ska man berätta detta för resten av familjen!?!?! Mamma skriker rakt ut när jag berättar det. Så hjärtskärande skrik har jag aldrig hört förut... speciellt inte från min mamma.

Så NEJ! Så här ska det INTE få gå till!! Massor av kritik till doktorer och media!

Åh, mitt hjärta brister nästan när jag läser vad du skriver Ida J. jag förstår att du måste vara Emmas syster. Jag orkar knappt tänka på vad ni gått igenom och hur ni känner som är mitt i det vill jag inte ens spekulera i. Många varma kramar är det enda jag kan ge er fast jag önskar att jag kunde trolla och ordna så allt blev som förut. Kram