Mina två änglar

Ida du har all rätt att skriva om din sorg här jag kan inte tänka mig att Emma skulle ha nåt at invända, ni är en sådan fin familj så underbara o lojala kan inte tänka mig att nån skulle ha synpunkter på det, Jag beundrar dig o Emma o hela er familj för att ni delar med er och jag har sagt det förut att vi vill alla hjälpa er att dela detta onda och kanske kanske lättar det lite att veta att vi är så många som känner med er och för er!Ni förtjänar allt stöd ni kan få i er sorg din familj o Emmas familj er förlust är så meningslös och tragisk, och allt som varit tunt den måste göra sorgen tyngre men detta till trots så finns det människor med goda avsikter och med stöd i eran svåra sorg jag kan bara tala för mig själv men jag skulle vilja krama er alla och visa mitt stöd och djupa deltagande.

Ida..
Ja tycker det känns skönt att även du känner att du kan "tala" med oss här.Att bära på sådana här jobbiga saker är ej bra, att ventilera är det bästa tror jag...iaf är jag själv så.
Du o dina föräldrar fick ju gå med ovissheten även om Emmas framtid ett bra tag o den upplevelsen kan ej ha varit lätt.
Först detta mkt,mkt tragiska sätt ni fick reda på om barnen o sen ovanpå detta gå o vänta på hur det skulle gå för Emma.
Känslan då hon vaknade upp måste ju ha varit ljuvlig, men att då veta att ni måste förmedla till henne ang hennes 2 fina barn....ojojojojo...varken kan eller vill försöka sätta mej in i ert dilemma.
Skickar en stor varm Kram

Ida - Jag tror jag talar för alla här inne när jag säger att det är oerhört skönt att du skriver här. Man vill ju höra att det går bra för er, att ni bearbetar detta tillsammans och det gör man förstår vilken underbar familj ni är. Det är ju FRUKTANSVÄRT sättet som ni fick reda på om barnen. Visst att poliser o läkare också kan vara i chock, men de ska ju vara utbildade för krissituationer...Jag förstår även att ni inte prioriterat att annmäla detta, men när man är i panik o chock så MÅSTE ju bara allt runtikring fungera. Och sen att inte polis stannade hos er...Hur vågade de göra så? Hon var ju inte fast, de visste inte vem monstret var och ni kunde ju också vara i fara...Undra hur f*n de resonerade där.

ag som inte trodde att detta kunde bli värre. Varje dag jag loggar in här så har jag nåt slags befängt hopp om att det ska stå att det blivit nåt misstag, att alltsammans var en dröm, att det aldrig hänt...Nu blir det ju inte så, så det bästa jag känner att jag kan göra är att försöka komma med några få, förhoppningsvis lite tröstande, ord ibland. Det känns fattigt o lite, men ändå känns det lite bättre att ha försökt att göra något. Tack för att ni ger oss chansen att göra detta lilla.

Jag tror inte att Emma har något emot att du skriver här, och jag tror att hon komme att säga det själv när hon kommer in på den här tråden nästa gång.
Jag önskar så att det fanns något man kunnde göra för att få det ogjort, mendet är juh tyvärr omöjligt!
Tänker på er alla som stod barnen nära och hoppas att ni finner styrka att gå vidare och men ändå ha kvar alla fiina minnen.
Sorgen kommer alltid att finnas där men jag tror att man lär sig att leva med den!

Nej att bära på sådana här saker är inte bra, det märkte jag ganska snabbt. Blev ganska omgående rädd för mitt eget hem. Detta beror nog på att det just hände hemma hos Emma. Att man inte ens ska få vara trygg i sitt eget hem är sorgligt...
Jag sökte därför ganska snabbt upp hjälp hos Posum gruppen som startat på grund av denna krissituation samma natt som det hände. Jag tyckte dock inte att jag fick ut så mycket av det. De lyssnade och var väldigt förstående, men jag behövde mer hjälp än så. Jag behövde verktyg för att kunna leva, kunna vara hemma i mitt eget hem och att kunna hantera ilskan och sorgen. Här fick jag också kämpa för att få hjälp. När jag ringde psyk mottagningen så säger hon dels att jag är för ung för att komma till dem (jag var då 22 år, fyllde 23 i Augusti). Sen sa hon något väldigt klumpigt, som jag senare förstod att hon kanske menade väl med, men hennes ord och sätt att säga det på i det sammanhanget, dessutom bara efter knappt 2 veckor efter det hänt var inte passande. Hon sa till mig i telefon "men du ska se, att det här hemska kommer bara föra något gott med sig för dig, så det ordnar sig". Någon som fattar hur man kan säga så till en som gråter i telefon för att den behöver hjälp för att kunna leva ett liv?

Var hos familjeläkare några dagar senare på grund av att jag knappt åt någon mat och rasade i vikt (gick ner 6 kilo på 2 veckor). Han ansåg att jag behövde hjälp av psykolog och det tackar jag honom verkligen för! Han skrev remiss och bara 1 vecka senare fick jag komma till psykmottagningen.

Tänk att man ska behöva kämpa sig till allt! När något sånt här sker ska det finns proffshjälp som bara vill hjälpa till och även gör det! Jag hatar samhället för att man ska behöva slita och dra själv när man är den som behöver hjälp!!

Människor runt mig har pratat en del om att Emma svävade melan liv och död hon med... Men nej, det förstod jag nog aldrig. Tror aldrig jag tänkte så. Eller jo... innan pappa och Emmas sambo fanns på plats trodde jag hon var död. Då visste vi bara att det var illa, inte vad för skador eller något sådant. Men sen har jag hela tiden tänkt att Emma överlever! Hon är min starka storasyster som klarar allt!!! Och se.. det gjorde hon också!! Hon är bäst! hon har verkligen visat att hon klarar allt i livet, även fast hennes två ögonstenar inte finns längre.

Att berätta för Emma om barnen är nog bland de svåraste jag gjort. Men samtidigt har det varit en bearbetning för mig. Jag tror inte jag ville förstå att barnen var borta i början. Jag tänkte hela tiden att dem var hos någon som tog hand om dem, eller på sjukhuset i Örebro och lekte. Låter kanske dumt... men huvudet fungerade inte riktigt i början.. När vi sen fick upprepa för Emma att "barnen är döda... de är i himlen hos mormor Kajsa" så värkte det i mitt hjärta nå fruktansvärt! Många gånger kom det tårar också. Mitt hjärta blödde... Men när jag satt där bredvis Emma, höll hennes hand, klappade henne på kinden och upprepade de hemska orden, så sjönk det in mer och mer för mig också. Max och Saga finns inte kvar hos oss..

jag vet inte heller vad det är du gör men jag blir så erörd.. tycker nästan du ska strata en engen tråd även om jag inte tror emma har något i mot att du skriver här.. men jag skulle vara mer än aktiv i din tråd..

Ida du är en fantastisk människa och alltid vart även innan det tragiska.. jag vet för jag har sett din kärlek speciellt till max..

ååå har du *fniss* ja jag har massor med kort jag med på dig och max speciellt.. kanske skulle bytas någon dag!

joag kommer så väl i håg max ett års dag.. när vi satt i emmas vardagsrum och du och christer kom in för max satt i mitt knä då efter han hade slagit sig och hela han blev som spagetthi och hela ansiktet lös upp.. vet at han kröp till dig och klättrade upp för ditt ben.. det är ett av dom starkaste
minnena av max jag har just för hans lycka..

alla världens kramar till dig!!!!!!!

dom finns inte kvar här på jorden men de finns alltid med er i era hjärtan ingen kan någonsin ta dem ifrån er när de finns i era hjärtan å ni å dessa små fina udnerbara varelser som Max å Saga är finns i svenska folkets hjrätan oxå de finns överallt å ni oxå för den delen. Du, Emma å hela eran familj är så otroligt starka å jag beundrar er alla å vill krama om er allihopa med en bamse kram

Jag förstår också att poliserna måste ha varit i chock, men som du säger så ska de vara utbildade för sådana här situationer! jag hoppas verkligen att de hade möte efteråt om hur det gick den natte, hur de behandlade alla. Att de kan se sina egna fel och förhoppningsvis komma med en ursäkt utan att vi ska behöva kämpa för det också. Känns som om vi kämpat så det räcker nu!¨

Varje litet ord och tröstande kramar stärker enormt mycket! Då talar jag nog för både Emma, mig och hela våran familj och släkt! Jag och min sambo var och hälsade på Emma och hennes sambo i onsdags. Då satt vi och pratade om det här forumet och vad alla era ord och inlägg betyder för oss! Ni skriver att ni inte kan sätta ord på det fruktansvärda som hänt och på hur ni tycker vi är starka som orkar prata om det. Emma och jag säger nog det samma om er. Vi kan inte heller sätta ord på hur mycket era varma och stärkande ord betyder! Utan er skulle man nog känna sig ensam... Emma sa att hon får så många mail och görstboksinlägg av folk som vill träffa henne, krama henne och bara dela detta med henne. Ni delar det med oss alla genom att skriva här! Och som Emma sa sen, att det vore så kul och skönt att hinna träffa er alla. Men det är nog ganska omöjligt, för vi bor på så olika ställen i landet och tiden räcker nog inte riktigt till. Men både hon och jag hoppas att erbjudandet står kvar längre fram i livet!

Känner att mina inlägg tar väldigt stor plats i Emmas forum.
jag behöver nog prata av mig mer än vad jag trodde... Kan inte sluta skriva när jag väl börjat.
Fast Emma säger att jag mer än gärna får skriva här, så känns det som om mina inlägg tar över.
Jag startar därför nu en egen tråd.

www.familjeliv.se/Forum-10-212/m38358638.html

Emma hälsar att hon har middag med några vänner ikväll, men kommer in här på familjeliv i morgon och läser :)

Hoppas ni har mysigt på middan, Emma. Ljusen brinner över hela landet för era små. Kram