Mina två änglar

Min senaste läsning i det här:Emmas beskrivning av själva händelsen och hennes systers beskrivning av det som följde precis efteråt och det jag redan läst om ang. det pappa Nicklas drabbades av så:
Livet har väl ALDRIG nånsin för nån(vad jag vet och känner till)visat sej från sin ALLRA fulaste sida så mycket som i och i kring just allt detta.......

Det finns inga ord alls som kan beskriva vad man känner för ang. allt det här och vad man som utomstående känner inför det.
Det enda jag vet är ATT man känner för er. Och detta inte så lite heller......
Ingen är oberörd inför nånting av allt det här som hänt er alla.......det är helt enkelt för jävligt allting

Men jag hoppas ni alla känner hur vi alla är med er, för det är vi,allihopa!En sorg likt denna ska ni inte behöva bära på ensammen.
Må aldrig nånsin solen mer, nånsin över Er gå ner.

"Bedasplace" dina ord o meningar värmer att läsa..det är skönt att se vad folk skriver även på Emmas tråd här. O jag kan bara säga tack till dig...o tack till alla andras varma o stärkande ord.

Nicklas Jangestig

emma .. ville bara tacka för igår.. det var så underbart att träffa dig och skratta med dig igen även om det blev många allvarliga ord med.. men åååå du är såå underbar som vanligt..

längtar redan till nästa gång *fniss*

IDA J: jag vet inte vad d gör.. vet inte om det är för jag träffat dig mn när du skriver så svider varenda ord du skriver.. tårarna bara rinner ner för kinderna... jag vet ju hur mycket barnen betyde för dig!
IDA du är så stark du med... tänk om alla hade en syster som dig och frida..

Man ska INTE överleva sina egna barn, det är inte så det ska vara!
Mina tankar går till er, även dig pappa Nicklas.

Kram.

Nicklas: Jag beklagar det hemska som har drabbat dig. Dina barn var så otroligt söta och vad jag förstått genom Emmas berättelser så hade de underbara personligheter!
Jag hoppas att du finner styrka att gå vidare! Att mista sina barn måste vara det värsta som kan drabba en människa och dessutom på det hemska sätt som ni förlorade era!

Passar även på att gratulera till ditt kommande barn, Max och Sagas lillasyster/lillebror! 

Men lilla lilla vän...jag blir bara mer o mer förskräckt!!HUR kan de göra så här emot er nära o kära?jag förstår absolut ingenting!
NI om nån ska väl bli uppdaterade så fort det bara sker minsta lilla förändring oavsett vad som sker o INTE behöva vara otrevlig lr tjatig...stackars dej jag kan ej uttala i ord vad jag känner!!!
Tänk på att DU är en underbar syster som delar detta på mkt nära håll..du skriver underbart vackert o ni verkar ha en såååå nära o bra relation o det måste vara en tröst mitt i allt mörker..
Tänker på er dagligen o jag önskar såååå att JAG kunnat hjälpa till lr ta en del för er men jag finns här för er o lyssnar gärna.Kan jag på något sätt hjälpa er mer så bara säg till!
Stor varm KRAM till dej Ida...
Marie

Barnen betydde ALLT för mig! De var som mina egna eftersom Emma lät mig vara en så stor del i deras underbara familj! Max var min och Christers (min sambo) gudson. Vi blev så lyckliga den dagen Emma frågade oss om det "uppdraget". Max och Christer kunde leka i timmar när han hälsade på oss. De hörde ihop på något vis! Saga lilltösen fick ju jag äran att lära mig droppet på. Så hon och jag hade en ganska speciell kontakt känns det som. Oftast var det bara mamma som dög för lilla prinsessan, men jag hade nog en stor plats i hennes lilla hjärta också. Hoppas jag... Jag är inte hel utan de små barnen.... Det fattas något inom mig... Något stort!

vet inte vad jag gör när jag skriver... skriver bara mina tankar och känslor. Kanske är fel forum att göra det i, för det är ju trots allt Emmas forum, men vet inte vart jag ska förmedla det annars. Jag har stort behov av att prata om mina känslor och tankar också, precis som Emma. Och att förmedla barnens minne!
Tackar massor för dina fina ord. Jag har kanske lyckats förmedla det jag vill. Dock mycket sorg.. men det är det jag känner inom mig.
Sitter ofta och tittar på kort på Max och Saga. Minns alla fina stunder vi haft tillsammans. Har skapat ett foto album med kort på dem där jag skrivit små kommentarer för att inte glömma den underbara men korta tid vi fick med dem. Har ett kort på mig, Max och Neo. Jag har båda två i knät. Tror det är på Max ettårsdag.

Jag blir också helt förskräckt över hur samhället fungerar i dag... Undrar ofta om det ska vara så här.. ska man inte kunna få information om sina nära när något tragiskt händer!? den känslan jag hade den kvällen kommer aldrig försvinna. Jag var så arg så jag kunde inte gråta.. Tror många blev oroliga över mig för att jag inte grät... Men på tisdagen när vi var i kyrkan och tände ljus för Max¨och Saga (och Emma för vi visste ju inte hur det skulle gå för henne) så brast det. Då grät jag...

Men sen har ilskan varit en stor del för mig, jag har tagit allt mycket hårt och haft en mycket svår tid med mycket ilska, ångest för att jag inte gråter, rädsla för mitt eget hem och massor av sorg inom mig.

tack.. som jag skrev i inlägget innan så skriver jag bara det jag känner och tänker, men lyckats tydligen förmedla det på ett bra sätt eftersom det berör så många. Jag tror att jag har lättare att skriva mina tankar och känslor än att prata om dem.

Ida -antagligen fick ni inte reda på vad som hade hänt för att alla polis samt media var i chocktillstånd och inte visste hur de skulle göra Detta är ju det hemskaste som har hänt i Sverige, och jag antar att dom inte visste hur dom skulle reagera! Dom gjorde jättefel, speciellt media tycker jag och hoppas att ni kan få någon förklaring om varför dom inte kom hem till er och berättade.

Jag förstår fortfarande inte att detta är sant. Jag tänker verkligen på Max och Saga varje dag, och jag hoppas att något liknande aldrig händer igen!

Läser och greppas så av alla er berördas ord. Jag fick aldrig äran att lära känna Max och Saga innan de rycktes bort. Nu har jag i mitt sinne tänt ett ljus för dem var och de ljusen flyttar jag till mitt hjärta. Där ska de alltid brinna för att mitt hjärta aldrig ska vara kallt mot de jag älskar, mina underbara pojkar, min familj och mina kära vänner.

Det som hände är verkligen en så overklig, omänsklig handling. Även när jag sitter och läser förväntar jag mig att berättelsen ska få ett lyckligt slut, att Max och Saga får komma hem igen. Nu får vi bara tro att för Max och Saga så är slutet lyckligt ändå. De känner allas kärlek där de är nu. De har det säker bra även om de skulle velat få mer tid att kramas och uppleva allt som ni ville att de skulle få uppleva med er.

Det är skönt för en främling som mig att se att ni alla finns där för varandra. Era ord är så vackar och berör verkligen. Jag önskar er alla att ni finner någon slags tröst och ro efter er ofattbara förlust.

Vill lämna ett ord och en varm kram till er, och mina varmaste tankar till era änglar.