Mina två änglar

Möjligheten finns nägon gång i framtiden att jag gör det. För jag ska visa henne att jag e starkare än henne på alla sätt.

Emma, jag läste ditt brev till hon, den hemska, som publicerats.
Jag har en liten, kanske dum fråga.
Hur sjutton lyckas du vara så stark???
Och vad är det som driver dig i din vilja att hela tiden vara stark genom detta som hänt?

När jag har gått igenom mina värsta motgångar i livet (som inte kan jämföras med vad du gått igenom) har jag bara velat krypa ihop till en liten boll och gömma mig omvärlden. Men det gör inte du. Du står upp stolt och stark. Och jag beundrar dig för det, och för den godhet du verkar visa alla i din omgivning.

Om du inte orkar/vill svara behöver du absolut inte göra det.
Stor kram från lilla mig.

Hoppas ni snart känner er bättre,men passa på att bara vara idag tillsammans Härligt
*kram*//Anna

Å, vännen. Att läsa om hur det var för dig där på sjukhuset...har bara föreställt mig. Va arg du måste varit, på alla som inte ville göra som du sa, berätta för dig...Och så svårt för dem runtomkring dig...

Du är ljusår starkare än det monstret. Hoppas att hon läser vad jag skriver när jag önskar henne att aldrig komma ut i dagsljus igen. Att hon fick ruttna i en mörk fängelsehåla nånstans...Misslyckade monster.

Många varma kramar till Emma och din sambo. Ta hand om varann//Johanna

Jag svarar mer än gärna, tack för att du frågar!

Ja, hur lyckas jag vara stark och vad driver mig?

Jag har levt ett liv fullt av kärlek, från min familj, från vänner och bekanta. Jag har fått ge så mycket kärlek och jag har fått massor tillbaka. Jag har växt och växt i min person som Emma, och jag har tyckt om att vara mig själv.
Jag har alltid vart barnkär. När jag fick mina barn var det som de två största presenter jag kunnde få i livet. Jag växte ännu mer i som Emma och växte in i mammarollen o trivdes så otroligt med det.
Nu funderar man säkert på, om jag nu älskade mina barn så otroligt mycket, så borde jag ju gå under jorden nu utan dom.
Men jag älskade ju livet redan innan de kom till världen, de var en krydda jag inte kunnde vara utan i livet. Som salt på pommes friten.
Så jag har bestämmt mig, o det gjorde jag redan från början, att gå vidare, att fortsätta älska livet. Att inte låta henne förstöra mer än hon redan gjort. Jag lyckades ju ta mig tillbaka till livet, då borde jag ju utnyttja min andra chans i livet.
Sist men inte minst så känner jag ett stort ansvar och har en enorm vilja att föra mina barn minne vidare, låta de leva vidare så länge folk vill lyssna. För de hadde inte gjort något ont, utan berikade både mitt och många andra liv med sina personligheter. Så jag har en uppgift och det för mig framåt i livet.

Ja, jag var riktigt arg på alla som gick som katt kring het gröt. jag ville DRA ur de informationen. Jag var väldigt påverkad av skadorna och medicinerna, men känslorna finns fortfarande kvar. Jag minns bitvis små stunder på sjukhuset.
Men min familj har sagt att just att jag var så envis och arg på alla gjorde att de kännde igen mig, viljestarka och envisa Emma var tillbaka. Det gav de hopp.

Jag hadde en dag fått för mig att jag skulle åka hem. Så jag sa till min sambo att köra upp bilen såjag kunde hoppa in. Han förklarade snällt att jag låg på andra våningen så det gick inte. Då blev jag arg och sa att "det fanns ju för sjutton en hiss"
El när jag plockade ihop allt jag hadde på mitt bord bredvid sängen (tandborste, tandkräm och godis) och tultade fram till sköteskorna och ställde mig med min soppåse som jag packat ner alla mina tillhörigheter i och vinkade glatt, för NU skulle jag gå hem tyckte jag.

När man har så mycket mediciner mm i kroppen så beter man sig som ett barn.

Emma, kan inte låta bli att le när du skriver om hur du packade påsen och skulle åka hem:) Ser framför mig hur du står där på sjukhuset.
Minns när jag hörde om det hemska som hänt på tvn. Började gråta direkt och min första tanke som dök upp var, tänk om den som polisen misstänkte först är oskyldig!
Härom dagen berättade jag för min sambo om denna tråd och berättade om lille Max i hallen och att han försökt skydda dig. Min sambo fick rysningar över hela kroppen sa han och blev helt tårögd.
Tänker på er! Många varma kramar.

Hej gumman! (Får jag kalla dig så?). Såg att du var inloggad och ville bara säga hej, jag tänker på er dag och kväll. Kommer aldrig att glömma er, ni har en alldeles egen speciell plats i mitt hjärta. styrkekramar till dig, er och inför de jobbiga dagarna ni kommer att ha framöver, jag lider med dig, er!

Idag känner jag mej riktigt riktigt usel Emma...
Mitt liv har slagits i spillror pga nåt helt annat än för dej men jag orkar ej vara aktiv här just nu o det gör ont.Tycker så oerhört mkt om dej o har följt dej så gott jag kan o försökt komma med lite goda råd lr nåt,men just nu har jag ej kraft..
Skickar dej en stor varm kram o hoppas du förstår...