Vi som väntar junibebisar del 2!

Tycker exakt som dig. Nu har jag äntligen fattat att ag e gravid, men att jag kommer sitta här om fyra mån med en liten bebbe i famnen, ja det är inte riktigt greppbart än.

Mmm, jag fattar inte att jag kommer att han två små busar i sommar! Fast då har Vincent hunnit bli ett år - stora killen! Så han är väl ingen bebis då längre...

exakt så känner jag också.
sedan så ska ju vår komma om ja tre månader...
vagnen är beställd, babyskydd o sitter finns här hemma tillsammans med kläder som vi fått o ärvt...
(köpte dock de första bebiskläderna härromdagen - från lindex suuupersöta!)
men jag har inte förstått att det kommer en bebis, börjar dock freaka ut med tanke på förlossningen (tål inte sjukhus, nålar, blod osv..)

uff jag hatar också sjukhus, vill knappt gå in där överhuvudtaget
men man har inte så mycket val, spelar ingen roll vad man känner eller är, för ut ska den:) varsta tiden när det gäller förlossningar är nog tiden innan, man går o funderar o tänker o skrämmer upp sig. När det väl kommer till kritan så har man nog inte så mycket att säga till om, det som måste göras måste göras, och man klarar det nog bättre än vad man tror:) resultatet blir ju underbart iaf ,BEBIS!!!

Det svåra med förlossningen, tycker jag, är att man inte kan förbereda sig. Oavsett hur mycket man pratar eller läser så vet man ju inte hur det kommer att kännas. Hur lång tid det kommer att ta eller hur ont det kommer att göra. Jag har ingen kontroll. Det är nog det som skrämmer mig mest.

men även om det kommer en bebis så är jag rädd att få panik o bara bli helt galen eller något... haha
låter inte så bra jag vet men jag förstår inte hur detta ska gå till.
jag svimmar om jag får näsblod *riktig fegis*

men min bm har skickat en remiss till aurorakliniken på vårt sjukhus så vi får se vad som händer.

sedan har jag ju glömt att berätta - jag leder nog kräksjuketävlingen... (om det funnits en) 3 gånger sedan december! tjohoo...

ja det har du nog rätt i piano, rädslan är nog mest för man inte riktigt vet vad som komma skall. Men man får tänka på att kvinnor har födit barn i alla tider, det är ett av de mest naturliga saker vi kan göra.. men ändå.. jag försöker inte tänka alltför mycket o haka upp mig på någon situtation, som sagt ut ska den, på ett eller annat sätt.
är livrädd för snitt, men måste de göra snitt.. jag kan ju inte direkt komma med resonemanget "jag vågar/vill inte" ... bara gilla läget..

precis ingen kontroll. usch. mår dåligt bara av att tänka på det.

jo jag vår så i början att det finns ju ingen återvändo direkt haha
men nu den senaste veckan när det kommer närmre o närmre så börjar jag må riktigt dåligt.

Jag håller verkligen med om att det läskigaste med förlossningen är just att man inte kommer ha kontroll. Just att inte veta exakt hur ont de kommer ögra, att man får en chock o att det blir värsta skräckupplevelsen rätt igenom. Givetvis gör det jävulusiskt ont, de vet vi ju ala, men jag e så rädd att man flippar ur o inte har den här kontrollen att kunna andas o sånt som gör att smärtan blir hanterbar. Vill ha koll på vilka bedövningar som finns osv. Man vill veta ungefär hur allt kommer gå till, sen kan man ju aldrig veta exakt hur. Jag försöker iaf hela tiden skapa en positiv bild av förlossningen i min hjärna. Att de kommer bli svinjobbigt men att det kommer bli det häftigaste man upplevt. Sen om de blir så vet jag ej, men det är den bilden jag bär inom mig