Ålandstråd 8

Jag är också här. Får se när jag kommer i säng. Peppe är inte hemma och barnen sover, så då blir det ju att sitta här. Peppe skulle ut med några från jobbet. De ville visst tacka av honom, typ, eftersom han slutar på jobbet på onsdag. Får se när han kommer hem. Han sa godnatt innan han stack iväg, så han trodde väl antagligen att det skulle bli sent.

Bra att jag inte är den enda me gubbe på vift ikväll då

Jippi. Vecka 26 nu och BAAAARA 104 dagar till bf. Borde fira med ... eh? Hm.... Känns inte speciellt nära ännu nej

Ja men när det närmar sig 100 så är det ju jätte nära! Så tyckte jag det kändes som iaf, speciellt när man börjar med 280 :-P
Sen går det fooooort, jag tyckte just jag hurrade över 100 dagar kvar, nu är det mitt i allt "bara" 66 kvar

Du är ju mer än halvvägs i alla fall.

Ja men ändå... Tiden går LÅÅÅÅNGSAMT när man inte kan va aktiv som vanligt...

Uäää vilken halsbränna jag har, kan inte sova... Inget på TV och ingen medicn hemma heller som lindrar...

Ja, det förstår jag. Kan ju inte vara kul att gå så länge och vara så pass orörlig.

När jag väntade Amanda så blev jag sjukskriven i typ 5:e månaden eftersom jag hade så mycket sammandragningar och hade foglossning, men det var ju ändå inte sååå jobbigt. Det var mest det att det inte funkade med jobbet då ... stressigt och tugnt (jag jobbade i hemtjänsten då).
Annars så gillade jag att vara gravid, och skulle gärna vara det igen. Men det blir väl inget mer barn nu, antar jag.

Hur vet man att det är sista barnet?
Nu är jag mer än nöjd men det stör mig att jag inte vet om vi ska ha fler barn eller ej, har väl att göra med att jag är kontrollfreak men ändå...
Läste i en föräldratidning om "last baby blues" och kände så igen mig, tänk om det här var sista gången? Man blir ju gråtfärdig för mindre...

Jag har alltid velat ha 3 barn och det var tänkt att vi skulle ha 3 barn också ... tills vi fick Amanda. Då tyckte Peppe att det räckte med 2 stycken. Vi hade ju dessutom en av varje kön. Jag kände mig ju rätt ledsen då, eftersom jag varit inställd på att den graviditeten var min andra ... inte den sista. Så på sätt och vis har jag nog hela tiden hoppats att han skulle ändra sig så småningom, för jag vill ju vara gravid en sista gång ... en sista gång då jag VET att det troligtvis är min sista. Men sen ändrades ju förutsättningarna ytterligare för ett drygt år sedan (då jag fick MS) och efter det så vill ju Peppe definitivt inte ha ett till barn. Det blev ju liksom svårare att övertyga honom efter det. Men visst är jag ju nöjd med de 2 barn vi redan har. De är världens bästa! Men ... jag kommer nog ändå ha svårt för att släppa tanken på en tredje.