Svårt att bli gravid efter att ha förlorat barn - del 8

Kyoko vilken fin princessa!! Underbar. Jag är jätte glad för er skull. Njut av tiden tillsammans och ta igen alla dagar i sorg och längtan ni har levt i.

Ego: Befinner mig åter igen i en djup svacka. Om 10 dagar är ett år sedan vi fick veta att vår pojke inte levde. Samtidigt föds ännu ett barn i min vänskapskrets. 2 barn på 2 år i den familjen och jag kan inte ens låtsas vara glad. Har inte så stora förhoppningar inför FET utan i mitt huvud planerar jg redan nästa färskförsök.

Kram till er alla.

Amis:
Tack vännen för fina ord

Ja de där jäkla svackorna som man kan samla på hög. Inte nog med att vi drabbats av förlust vi måste lära oss leva i mörkret också medans omvärldens liv går vidare. Som du nu blivit obarmhärtigt påmind om Finns inget man kan säga till tröst annat än tillåt dig att falla för en stund och skita i att vara glad. Jag har lärt mig att faktiskt skita i omvärlden och vårda mig själv när det är som mörkast. Ingen idé att försöka låtsas för det tar bara ännu mer energi. Den som inte förstår att du fortfarande är ledsen och kan ha svårt att glädjas åt andras lycka efter så kort tid de är inte några vänner så ha inget dåligt samvete. Förresten har jag sett många exempel på att man lyckats med FET där inte färskförsöken tagit sig. Har hört något om att det blir naturligare och inte så stor påverkan på kroppen under ett FET i normal cirkel. Så jag har hoppet uppe och håller tummarna för att det går hela vägen denna gång Har du fått några datum - eller har jag missat det?

Tack för dina uppmuntrande ord Kyoko. Det värmer.
Igår var jag ute med två av mina äldsta vänner och åt. Vi befinner oss alla tre i olika faser i livet, jag med IVF, en som nybliven mamma och en som kämpar med utbildning och Mr Right. Vi satt och åt i 4 timmar och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi skrattade och grät. När jag åkte hem kände ja att så här avslappnad och oligt har jag inte haft på många år. Enda nackdelen var den lilla spädisen som satt vid bordet bredvid och stirrade på mig
Jag väntar på min mens nu i dagarna så FET blir nån gång i v. 13. Anledningen till jag inte år så positiv är att det embryot vi har i fryen delade sig för snabbt, det blev 6-celligt på 2 dagar och efter att ha läst lite om detta så är det ju inte bra om de delar så snabbt. Men tiden får utvisa, jag hoppas verkligen jag har fel.

Kyoko orkar du berätta lite om hur det var på förlossningen? Och hr stor lilla syster var/är? Hur känns det att ha en livslevande barn hemma efter alla dessa år?

Kram

Underbart att ni mår bra! Spännande med namn - du får berätta när ni har bestämt slutligt...

Ska på VUL imorgon - hoppas så innerligt att det ser bra ut! Kommer att vara en mardröm fram till dess. Sambon är dessutom bortrest och kan inte vara med, så det blir en pärs.

*Kram* lilla mamman!

Tänker på dig idag vännen!

Håller med om att hon är fin som en prinsessa, Kyokos lilla tjej!

Känner precis igen mig i dina känslor inför FET - när ska ni göra det?

Tack för tummhållningar. Allt gick bra idag. Bebis sprattlade på som tusan.. =) Kul o se. Är 11 +1 idag enl beräkningen på ul och 11+2 enl. mig själv.. =) Så den följer utvecklingen exakt kan man säga.. Min sambo kunde inte heller va me då han e o jobbar. Pappa skjutsade mig, får nämligen inte åka själv till nå ul för sambon ifall de skulle va tråkiga nyheter.. Men nu såg allt fint ut.. bara o hålla tummarna till nästa vecka då vi ska göra nupp-testet..

Enda jag oroar mig för nu är att jag redan gjort 5 ul varav  3 vul...strålningen.. men men jag ska försöka inte oroa mig för de.. Jag gör ju inte ul för skojs skull direkt.. jag har ju sån ångest inför ul...

KRAM alla!

Jaxon:
Åh, så skönt att allt såg bra ut och att den lilla sprattlade för fullt Försök att inte tänka på att du gjort många UL - det gjorde ju vi också tror faktiskt inte att det är något bevisat att det skall påverka negativt. Du får tänka på Cruise/Katie som köpte egen UL utrustning för att kunna följa utvecklingen ofta och deras lilla föddes frisk!

Tummeliten:
Inte roligt att gå själv. Gjorde ju de på i stort sett alla besök då mannen befann sig 30 mil bort. Hi hi han var ju inte ens med vid befruktningen (ET) Hmmm undrar hur jag skall kunna förklara det för Lillasyster. Men som sagt känns ensamt att gå ensam speciellt då rädslan slår till. Minns när jag skulle in på UL för att konstatera mitt mf och fick sitta ensam i ett rum där det väntade par som skulle på vanliga UL och satt så där hoppfulla och naivt glada medans jag väntade för att få besked om att vi fått mf Gud så ensam man kan känna sig. Men då sms'ade jag en vän här från FL och fick genast ett svar och som det värmde - genast kände jag mig mindre ensam. Så tänk på att vi här tänker på dig så kanske du känner dig mindre ensam! Kom in och berätta hur det gått så håller jag tummarna!!!!

Ego:
På begäran så berättar jag lite kort om förlossning och Lillasyster.

Allt gick bara bra på förlossningen. Konstigt nog var det inte så nervöst som jag trodde att det skulle vara. Tror det har att göra med att när värkarna väl sätter in så blir man grymt fokuserad på uppgiften och smärtan. Tror faktiskt att just där fyller smärtan en uppgift att inte ge en tid att fundera så mycket. Vattnet gick runt 23.20 då jag ringde in till förlossningen. 24.00 kom vi in och ringde då Mike som åkte direkt. runt 03.00 kom han fram efter 30 mils färd. Då satte värkarna igång - jo hon är en uppfostrad flicka som bestämde sig för att vänta på pappa. 06.02 föddes hon på tredje krystvärken. Som tur var visste jag inte att hon föddes med navelsträngen runt halsen men Mike såg hjärtljuden gå ner men det missade jag som tur var. Men i stort så gick allt jätte bra och vi var inne i tre dagar vilket var mycket skönt att få vara kvar. Hon vägde 3180 gr och var 49 lång och har som sagt massor av mörkt hår och mörka ögon.

Just nu är det väldigt mycket omtumlande känslor. Både glada och sorgsna. Glädjen över Lillasysters ankomst och sorgen över att Buster aldrig fick denna tid. Men det är ju så att glädje och sorg går hand i hand för resten av livet. Nu går tiden åt att lära känna varandra. Men det är otroligt svårt att förstå att vi faktiskt får leva tillsammans med ett barn efter 7-8 år av kämpande. Att vi nått vårt mål efter en resa som får OS tävlande att likna lata dagdrömmare. Man inser att det är vår envishet och vägran att ge upp OCH en stor portion tur mitt i alla otur. Jag är så oändligt tacksam för att vi fått denna chans och försöker verkligen njuta av den här tiden trots att det fortfarande finns oro. Men kärleken finns här trots att jag hade så svårt att våga tro när vi väntade.